(Min parentesvän)

Det här är Amanda, min parentesvän. När vi tänker på varandra gör vi det inom parentes, när vi umgås gör vi också det inom parentes och när vi skriver till varandra gör vi så även det mestadels inom parentes. Vi definierar vår vänskap som en enda stor parentes.

För den som vet vad (huvud)syftet med en parentes är kan man därmed kanske tycka att vi betraktar vår vänskap som aningen åsidosatt

- vilket inte alls fallet, nej inte det minsta.

För oss har parentesen nämligen en (liksom parentesens konkava utseende) extra omtänksam innebörd, just eftersom vi båda har en tendens att ständigt använda parenteser när vi skriver (vilket vi till vår gemensamma glädje upptäckte för ett tag sedan när vi skrev parenteslånga meddelanden till varandra). (Det vi då skrev handlade för övrigt om hyllningen till den här boken ((som vi båda av en slump råkade läsa samtidigt(!))), och är ett fint litet tips när man känner för att sådär på enkelt vis (((som med en känsla av parentes))), filosofera lite kring livet och lycka i allmänhet.)

Vi använder oss alltså av parenteser så pass mycket att alla förtydliganden (inom parenteser) till slut kommer att dominera texten. Ja ni förstår vad jag menar. För oss får med andra ord parentesen en omvänd betydelse (precis som när ett fenomen avtrubbas och normaliseras - det blir istället en känsla av vardag, för att uttrycka det mindre romantiskt), vilket leder till att allting som står inom parentesen till slut blir det allra viktigaste uttrycket i hela texten, och parentesen äger därmed ordet.

Allt ljus på parentesen
(som i en omfamnad mening).