Lily of the valley

Häromdagen fick jag alldeles oväntat en liljekonvalj, direkt från Paris! Den var från min vän Marion som jag för två år sedan lärde känna just genom den intensiva Parisförälskelsen.

Blomman, som står för lycka och firandet av vårens ankomst, ger man till sina nära på La Fête du Travail (Labor day), som likt Sverige firas den 1 maj. Till min frankofila glädje omhändertogs blomman med stor vördnad. Att den redan hade hunnit vissna på vägen hit gjorde mig inget eftersom jag, efter min långa längtan efter staden, plötsligt hade ett så fysiskt Paris som det bara går att få, liggandes i mina djupt bugande händer.

Så snart jag kom hem med blomman fyllde jag upp ett vattenglas och försökte pussla ihop dess vissna själ. Och när jag luktade på den gulblekta blomklasen såg jag med ens framför mig stadsdelen Montmartre med den långa trappan som leder upp till basilikan Sacré Coeur, jag såg Moulin Rouge med den röda hattkvarnen, och jag kunde förnimma känslan av de trånga kullerstensgatorna under mina fötter.

Jag såg även en glimmande picnic-eufori i parken Champ de Mars, också de oändligt puttriga skorstenarna som sticker upp från stadens alla hustak. Och därtill såg jag himlen. Den melankoliska himlen, en blyfärgad blå ridå som lade sig i mitt bröst och läppjade på mitt ömtåliga hjärta.