Det var en dag i augusti för sju år sedan som R tog min caféoskuld i storstaden.

En regnig lördag som denna och jag sitter på café Ritorno och skriver i sällskap av min bättre parenteshälft. Är man ute efter ett klassiskt fik är Ritorno alltid ett säkert kort. Det här är liksom caféernas kitsch, bullarnas kardemumma, kaffets svartaste öga, och i luften hänger den opretentiösa hinnan och svävar som en fuktig luftballong i rött skinn.

Nu när jag tänker efter påminner stället om Paris. Om franskhet överlag.