Mamma har knäckt koden!

Mina föräldrar är här på besök över helgen. Min mamma som brukar läsa bloggar frågade mig hur bloggare gör när de fotar sig själva. Hon tycker nämligen inte att det ser ut som om det är de själva som har tagit bilderna eftersom de självtagna bilderna blir så bra menar hon.


Så för att visa mamma hur enkelt det är att ta en riktigt bra bild på sig själv knäppte jag därför ett kort på oss.

Jordlivet bortom tv-fasaden

Sitter i min lilla vrå och tittar ut på höstens höga mörker som har fallit ner från himlen. Likt två billyktor som nosar sig fram på en landsväg söker sig min blick in till lägenheterna mittemot. In genom alla upplysta fönster där tv-skärmar flimrar omkring som ljudlösa punkter. Blått sken byter bild, tickar, blinkar runt.

Ljuset från tv-skärmarna strålar vidare ut i mörkret, letar sig fram och bländar mina ögon som snart badar i kalt, kallt ljus. Långsamt tappar mina ögonvitor ton, blir geléartade, svävande och månaktiga till sin skepnad. Eller snarare blir de lite mer åt det glansiga hållet, precis som i ett vattenbad som man kan spegla sig i om man ställer sig riktigt nära pulsen på min kind, och sedan tittar snett upp mot mina ögon i halvprofil. Då ser ögonvitan väldigt stor ut, precis som i de där kunskapsprogrammen på tv om universum och den blågröna jorden som visas i extrem närbild, med en skymt av den svarta rymden som en bottenlös bakgrund.

Just i det ögonblicket kommer alltid den oväntade yrseln, av att se jorden på så nära håll, för det är exakt då som en och annan långlivad tanke om livet slår till - om hur allting egentligen har uppkommit med bing bang och hela den där tankeraddan, om och om och om. Och om igen. Det kan inte annat än att liknas vid den makabra karusellsvindel som fås under natten på ett stängt nöjesfält.

Men hursom befinner jag mig nu här på jorden, likt en sprucken vattendroppe som har hamnat på rutan från ett hastigt litet regn, under en mörk kväll när alla tv-skärmar så småningom släcks ner. Och mina ögon lyser ej mer, slocknar för dagen och låter stjärnorna ta överhand. Allteftersom jorden snurrar vidare som om ingenting har hänt.

Ett soppigt recept

Till hösten hör alltid den goda soppan. Under regn och rusk och inomhusbus har den nämligen några fina fördelar - med soppa kan man exempelvis: värma sig, få lov att sörpla riktigt högt, och kudda upp sig med i soffan (det vill säga med soppan upphälld i en skål).


Potatis- och linssoppa, 4 pers 

röda linser, ca 2 glas på 1 glas vatten
ca 6 st medelstora potatisar
1 gul lök
2/3 pkt krossade tomater (chilismak)
4 st morötter
halv burk creme fraiche (franska örter el naturell)
2 'hastiga' skvättar vitt vin
1 pressad vitlöksklyfta
halv pressad citron
1,5 tärningar grönsaksbuljong
2 msk smör
krydda: malen muskot, torkad timjan, svartpeppar, vitpeppar, spiskummin, salt (går att utesluta ex timjan och spiskummin)

Gör så här: Koka upp linserna i vatten och salt, ca 15 min på svag värme. Skala och skär potatisen i slantar, riv morötterna och hacka löken. Häll allting i kastrullen tillsammans med linserna, rör om försiktigt. Tillsätt mer/mindre vatten vid behov. Låt koka vidare på medelvärme i några minuter.

Häll sedan i alla andra ingredienser!

Soppan ska koka sammanlagt i ca 50 min. Smaka av under tiden, tillsätt/minska krydda, smör, vin, vatten beroende på konsistens- och smakönskan. Själv föredrar jag soppan mindre vattnig och desto mer krämig. Rätten avnjuts bäst med vitlöksbröd (baguetter) värmda i ugn, och så givetvis - det goda sällskapet!

Den NATURliga höjden

Ibland tar S med mig på små utflykter ute i naturen. Det tycker jag är fint. Men jag som inte kan skogens språk särskilt väl tar därför tag om halsen på arma små trädstammar när jag ska försöka gå nerför en enormt brant och snårig stig, full av nyckfulla trädrötter och pomperipossamossa, samtidigt som S gentlemannamässigt sträcker ut handen, ser mig i ögonen och med stadig röst säger, you can make it baby.

I nästa sekund svingar jag med överkroppen och på tre sträcker jag ut min hand mot hans, greppar tag om den så hårt att hans knogar vitnar, och mina ben skakar obehärskat där jag står gravt framåtlutad i ett mellanläge, brett isär, med den ena foten på väg att nudda mark och den andra fortfarande ett stort steg bort. Jag är livrädd för att falla. Dratta till med baken om backen och få jordfläckar på kjolen. I värsta fall bryter jag sönder något. En gren eller en nagel.

Men till slut gör jag det. Tar sats och glider – nästan flyger – nerför stigen! Jag klarar mig till och med galant utan den minsta skråma, medan S utropar, bra där! Du ser, fem centimeter var väl inte så farligt högt ändå?

Ute i naturen.

Bäst föreföre-student

Bara tills för ett halvår sedan var jag en student som hängde på universitetet med gamla vänner och nya bekantskaper. Kafferasterna var mina - det vill säga studentens, likaså många timmar av pluggande på det knäpptysta biblioteket, och för att inte tala om alla studentrabatter som jag med vild blick jagade efter.

Idag studerar jag inte längre, men av olika anledningar händer det ändå att jag håller till på universitetet. Känslan av att vara icke-student på området är ungefär som att ta på sig en uniform och leka polis. Eller brandman. Eller sjuksköterska. Eller ja, ni vet... det känns att jag inte längre har min givna plats där. Men ändå tar jag mig fortfarande rätten och köper billigt pappkaffe - tillsammans med alla andra studenter köar jag. Jag gör också biblioteket till mitt palats och jag jagar hungrigt efter studentrabatter, in i det sista, ända tills mitt studentkort går ut.

Men innan det slutgiltiga slutet finns även ett bäst föreföre-datum, vilket märks då jag nu betraktar mina färska fotspår utan att egentligen gå i dem. Det är en speciell känsla vill jag säga att stå vid sidan om sin egen spegelbild.

Hösttips och trix

Som en del av er kanske inte vet är hösten min favortårstid. Om hösten blommar jag ut lika mycket som de sprickfärdiga vattendropparna på näckrosens yta. Jag mår helt enkelt allra bäst om hösten just för att luften utomhus har en särskild tyngd som bidrar till lugn och eftertanke.

(bla bla bla)

... 


Under denna årstid börjar jag experimentera hejvilt i mitt leverne. Till exempel fick jag alldeles nyligen upp ögonen för champinjoner. Jag som aldrig har varit särskilt förtjust i sådan föda som lever på dött organiskt material.


Emellanåt håller jag mig inomhus där jag läser böcker och äter jelly beans. Eller belly jeans, som jag jämt råkar haspla ur mig. Eller belly jellys, som Minna så festligt säger!


På tal om Minna - här har vi henne, och även Annie i ett magiskt ljus under en drinkkväll som också hör årstiden till. Att sitta inomhus och insupa sällskap under tusen kandelabrars ljus.


Till hösten hör även halvmarathon. En halv mara verkar mycket enklare att springa än en hel såklart. Men allra enklast är nog att stå och titta på, och vill man känna sig desto mer hurtig kan man alltid se till att promenera i samma takt bredvid någon efterklunga som gåspringer med sina släpigt törstande steg.

 
För mig handlar även hösten om alla kontraster som formas av det skarpa- men ändå dämpade solljuset. Dessa kontraster avnjuts bäst ovanifrån; från en bro, trädkronor eller på en flygande fågels rygg.

Kaffets öga

Många av de texter som jag skriver får aldrig en chans att se dagsljuset innan de göms ner på datorn och glöms bort i arkivet. Därför tänkte jag nu dela med mig en av dem som jag skrev för något halvår sedan. 

Detta är en kortnovell som heter Kaffets öga.
  

* * * 

Kaffets öga rörde sig inte, vilket kunde ge ett sken av död. Varken det blågrå ljuset utifrån eller lysrören i taket tycktes vilja bidra med någon reflektion som kunde få ögat att öppna sig lite, eller för den delen sluta sig. Eller kanske skälva till av rädsla för den man som just satt och stirrade rakt ner i koppen. Han hade sina händer på bordet liggandes på varsin sida om koppen och hans blick sökte sig framåt, ut genom fönstret och landade på den rullande trafiken utanför. 

     Givetvis skulle blicken hänga sig kvar på vägen även utan någon trafik, det var inte själva trafiken som var intressant. Inte var det heller den förbipasserande kvinnan med kjol och högklackat som fångade hans uppmärksamhet. Det var snarare möjligheten att fästa blicken på något annat än sin egen vägg där hemma som gjorde att han så intensivt stirrade på en odefinierad punkt rakt framför sig.

     Mannens tankar flög likt ett skräpande annonsblad på marken tysta omkring i hans huvud, och likt annonsbladet var hans tankar nedsvärtade av avtryck från dagens rusande skosulor. Ibland hände det att han långsamt lyfte kaffekoppen till munnen, krökte på läpparna och omfamnade kaffekoppens kant. Sedan lade han lika långsamt ner kaffekoppen mot assietten, utan att låta porslinet gemytligt få klinga till. Råkade det mot förmodan finnas någon som betraktade honom just då, och som dessutom tittade till lite extra, kunde denne, genom den lilla rörelsen från adamsäpplet på mannens hals, märka att kaffet efter några sekunder till slut singlade ner i magen.

På andra sidan gatan höll en kvinna just på att ta ett lugnande bad i en av lägenheterna. Men plötsligt, som om hon just kom på något, reste hon sig upp ur badkaret och svepte en handduk om kroppen innan hon gick ut från badrummet och klev över det kalla marmorgolvet, ut till köket.

     Hon stannade till och stirrade på telefonen som låg på bordet. Telefonen var mörk till färgen, precis som ett askmoln på natthimlen. Hon lyfte försiktigt upp luren och vägde den eftertänksamt i handen. Det fanns ingen som helst antydan hos telefonen som signalerade att den nyss hade ringt.
     Hon flyttade över luren till den andra handen för att väga dess tyngd, för att varsebli dess konkreta form, och tänkte att om hon tittade tillräckligt länge på den så kanske den började ringa igen. Det är ungefär som när man tänker på någon så mycket att man av en slump plötsligt råkar på den personen. Fast kvinnan tänkte i själva verket inte på någon, hon hade ingen som helst person i åtanke. Det fanns inte någon som väckte hennes tankar ur hennes djupa sömn av sitt egna sällskap.

     Det varma badet hade fått hennes kropp att torka ut och hon började bli torr i munnen. Med telefonluren i den ena handen öppnade hon kökskranen med den andra och fyllde upp ett glas kallt vatten som hon drack stående, med handduken virad kring sin kropp.

Efter ytterligare en timma hade hans kaffe börjat kallna. Servitrisen hade velat fylla på hans kopp en gång, men hon hade genast hejdat sig då hon såg att kaffet fortfarande inte var uppdrucket.

     Förutom den lilla minuten då mannen hade tagit upp telefonen och tittat så hårt på den att han nästan hade sett igenom den, satt han fortfarande i samma orörliga ställning, med händerna plant liggande på varsin sida om kaffekoppen och med blicken fäst på trafiken utanför. Ibland hände det att någon stannade till utanför fönstret för att knyta sina skor, en annan hade använt fönsterglaset som en spegel för att bättra på läppstiftet, och man hade gjort allt detta utan att lägga märke till mannens närvaro på andra sidan glaset. Han var enbart en silhuett, formad av ljuset mot fönstret och sin egen skugga.

     Kafét skulle snart stänga för dagen och servitrisen började systematiskt torka vart och ett av borden för att sedan ställa upp stolarna på dem. Hon startade längst in i lokalen och jobbade sig vant framåt, med rengöringsmedlet i hand sprutade hon såpa på bordsskivan och förde därefter över trasan i ett stort, regnbågsliknande svep. Sorlet från tidigare kafégäster hade sakta avtagit för att, så snart lokalen så när som på började bli tom, istället ersättas med en stum tystnad.

     När de sista gästerna till slut hade gått satte servitrisen på musik, det var en högst osammanhängande melodi som kantades av en röst som sjöng på ett främmande språk – om det ens var ett språk? För den som inte kunde det språket, kunde man av den långsamma takten kanske gissa sig till att låten inte handlade om några glada omständigheter. Men servitrisen smågnolade med i melodin precis som om hon hade hört låten flera gånger tidigare, trots att detta inte var någon låt som man hur lätt som helst kunde lära sig utantill. Låten hade nämligen inget som helst tydligt mönster som utgjordes av exempelvis återkommande verspartier och en brygga som övergår i refräng.

     När servitrisen så småningom närmade sig mannens plats fortsatte hon, lika målmedvetet och oavbrutet som med de andra borden, torka borden och ställa upp stolarna. Hon ställde också upp alla högre barstolar som stod vid bordet mot de stora fönstren. På håll såg stolarna ut som insekter som låg på rygg med sina svarta stelopererade ben rätt upp i luften.

     Till slut stod alla stolar utom den som han själv satt på uppställda på borden. Det var som om servitrisen inte lade märke till att han fortfarande satt kvar där. Hans kaffekopp hade hon också lämnat kvar, och när hon var klar med alla borden återvände hon till kassan och plockade med sig en gul diskback med kaffekoppar, glas och assietter som hon sedan bar in till köket. Där, bakom draperiet slamrade hon runt med porslinet, och man kunde höra ljudet från en kran som sattes igång för att spola bort intorkat kaffe och kvarbliven kaksmet från tallrikar och bestick.
     Slutligen stängdes kranen och även musiken av och servitrisen stack in sitt huvud och blickade ut över lokalen en sista gång, innan hon sist sträckte fram handen och tryckte på strömbrytaren.

     Med det uteblivna ljuset från lysrören blev mörkret i den låsta lokalen med ens överväldigande. Det hade börjat skymma utomhus och det påfallande mörkret i den stängda kafélokalen fick honom att se sin egen spegelbild i fönsterrutan. Lika mållöst som han tidigare hade betraktat trafiken studerade han istället sig själv med en självbild som påminde om en förfluten tid som knappt räknas som ett minne. Snarare en illusion av sammansmälta färger och abstrakta former. 
     Det första som han i fönsterrutan mötte var sin blick. Hos en främmande man, som såg ut precis som han. Och just som han ville vika undan med blicken kom han på att den främmande mannen ändå var han själv och ingen annan. En imperfekt-version av mannen, någon som han behövde lära sig handskas med.

     Men det var även något annat som ytterligare fångade hans uppmärksamhet hos mannen i fönsterrutans spegelbild. Först tänkte han att det kanske var mannens stora öron som drog till sig uppmärksamheten. Hans öron såg ut att vara sådana där extrastora skämtöron av plast som var ditsatta på varsin sida om hans tinningar. Men nej, han insåg direkt att det inte heller var öronen som såg annorlunda ut. Det var snarare något annat som vred sig inom honom, en överhängande känsla av ovisshet. Precis som när man öppnar en present som man i förväg vet vad den innehåller, men som man i nästa sekund inser inte alls var vad man trodde att det skulle vara. En ordentlig överraskning.

Kvinnan hängde upp handduken och smörjde in kroppen med en fruktdoftande kroppskräm. Hennes kropp hade sugit åt sig krämen som om den vore en uttorkad frukt som länge hade legat i en kvarglömd fruktkorg på en arbetsplats. Frukten hade börjat skrumpna och ingen hade brytt sig om att byta ut frukterna mot nya. De hade istället fått ruttna tillsammans, föråldras långsamt tills de blev en klase med rynkiga fruktkroppar som innanför huden vällde av gulnade köttsafter. 

     Därefter drog hon på sig ett par trosor, öppnade den andra garderoben och tog ner en bomullsskjorta från en galge. Skjortan var för stor på henne, den dränkte hennes former och bäddade opassande ner sig på hennes kropp. Hon gick strax in i köket och bredde en macka, hällde upp ett glas mjölk och slog sig ner med mackan och mjölk i den röda skinnsoffan i vardagsrummet.

     Det hade börjat mörkna utomhus, lampor började tändas upp, blinka lägenheterna till liv, och på den kalla himlen låg molnen på rad som vilande soldater.

     Medan hon åt tänkte hon på telefonen som aldrig ringde. Hon antog att hon ville att den skulle ringa, mest för att hon gillade tanken på att någon sökte henne. Till slut skulle telefonen säkert ringa, men hon skulle ändå inte svara. Och den som sökte henne skulle kanske leta sig vidare till ett annat ställe att ringa till.

     Hon lade upp benen på soffan, lutade huvudet bakåt, blundade och tänkte på honom. En liten rynka trädde fram mellan ögonen på henne. Den kröp upp mot pannan där den bredde ut sig som en envis mask. Fortfarande med ögonen stängda formade hon sin mun till ett O, drog in luft i lungorna och släppte sedan långsamt ut luften. Hennes bröstkorg sänktes försiktigt ner, skjortan dränkte lungorna och jorden upphörde för en sekund att snurra. 
     Hon vände blicken ut mot fönstret och mötte en fågel som hade satt sig på fönsterblecket. Fågeln tycktes vända sin uppmärksamhet mot henne - den naggade upp och ner med sitt lilla huvud för att ibland stanna upp och stirra hålögt mot hennes håll. Huvudet var stilla, det var bara ögonen som rörde sig fram och tillbaka i den lilla glaskulan av ögonkropp. Hon såg länge på fågelns ögon och tänkte att fåglar alltid känner igen fåglar, eftersom de har samma slags glasartade blick.

Kaffe, kanelbullar, morotskaka, flädersaft, muffins, hallongrottor, blåbärspaj, kolasnittar, te, kokostopparmazarinerbiskvierbondkakordrömmar

Igår var det inte min födelsedag, men nästan.


Jag träffade Sophie över en fika.

Innan vi möttes upp hade Sophie tillbringat sin söndagsförmiddag i Vinterviken där hon hade jobbat i trädgården. Själv hade jag vaknat och tagit en liten promenad mot söder, över Västerbron, i höjd med den kupolformade hösthimlen som slutit sig tätt och molnmjukt om mitt huvud.


Och det var inte vilken fika som helst, jag fick nämligen en god fikapresent!

En bok.

A Spy in the House of Love (1954) är skriven av fransk-amerikanska Anaïs Nin som anses vara en av de första och bästa författarna av kvinnlig erotik.


Men vänta nu ett tag! Jag tyckte mig nyss skymta något alldeles speciellt...
Låt oss zooma in i bild:


Nej, det var inte det jag menade.


Exakt! Just detta!

Ser ni att Sophie nu läser Fågeln som vrider upp världen, av Haruki Murakami!

Ååh tack du finaste och allra bästaste favvoSophie för att du tar dig tid till att läsa en Murakami-bok. Jag känner mig ärad. Mycket ärad.

xoxo

En tight och saftig morot

Som erfaren fikatös vill jag erkänna att jag på sistone har börjat bli lite kräsen vad gäller det glassiga kakutbudet på diverse caféer. Då morotskaka råkar vara min favorit på den pimpinetta assietten innebär det därmed att jag kräver hög standard på - inte bara hur den smakar - utan även hur den känns i mun. Därav smakens helhetsupplevelse.

Med andra ord - frågan om hur pass mycket glasyr det är på en morotskaka har för länge sedan passerat det slutgiltiga omdömet. Finns där ej glasyr finns ej morotskaka. Däremot är det desto mer väsentligt hur kompakt, eller så att säga "tight", morotskakan är. Skillnaden mellan att vara perfekt och degig är hårfin, precis som att skillnaden mellan att vara perfekt och alltför luftig också är subtil.

Den mest perfekta konsistensen är alltså när själva kakinnehållet varken känns för mycket deg eller luft. Kakan ska vara tight och saftig.

Morotskakan på Rosendals trädgård nådde nästan dit.

Bilderna tre

Ibland händer det att jag och S mailar bilder till varandra när vi vill berätta vad vi har haft för oss om dagarna. Det är ju ett lite trevligt sätt sådär att överraska varandra på.



Häromdagen fick jag den här bilden då S hade varit på en nöjsam utställning. Fin bild. Eiffeltornet har man i och för sig sett både en och annan gång. Både i verklighet och på bild.


Den här bilden är tydligen från ett meditationstjohejsan-place på söder som David Lynch ska ha besökt för typ två år sedan eller nåt sånt. Kul.

































Men har ni sett! Detta balsam ska enligt förpackningen skydda håret upp till 200 grader. Förstår ni hur sensationellt detta är!!! Aldrig förr har jag sett en hårprodukt med denna heta egenskap.

Så om man alltså råkar ut för en eldsvåda, ja då finns i alla fall håret kvar.

Det mellersta ljuset nästintill veken

Dagar som idag då solen ligger lågt och himlen högt brukar jag under eftermiddagen lägga mig ner i min säng så att jag har utsikt mot fönstret, och följa ljuset mot väggplanket på balkongen. Om sommaren vore det allra yttersta ljuset på en ljuslåga så är hösten det mellersta, det som ligger nästintill veken. Det gasblå, nästan genomskinliga ljuset är inget ljus. Det är vintern.

När jag ligger där och betraktar det orangegula, lågmälda ljuset på väggplanket slås jag alltid av en enorm känsla som långsamt omfamnar mig inifrån, och det känns som om jag är fylld av en mängd bortglömda blåmärken.

Till slut börjar känslan av vemod att bli så stark att det nästan rinner ut över kanten på kroppen, och jag vill liksom sätta dit mitt pekfinger - få det att sluta skumma okontrollerat mycket, sluta välla ner på golvet så att jag halkar omkring i mitt egna vemod. Samtidigt som jag älskar, jag fullkomligt älskar när hösten snart är här för att krama mig riktigt hårt, så att allt gråt fryser till dagg i luften.