Den lilla flickan med svavelstickorna

När jag var liten hände det ofta att jag kröp upp i pappas famn och bad honom läsa en bok för mig. Ibland blev det Lotta på Bråkmakargatan, ibland en Kalle Anka-tidning, men mest H.C. Andersens; Den lilla flickan med svavelstickorna. Jag vet inte hur många gånger jag fick den uppläst för mig, och jag kan omöjligt räkna de mängder tårar jag grät över det sorgliga slutet som jag varje gång hoppades skulle sluta med att flickan levde lyckligt i alla sina dagar;

H.C. Andersen´s book The Little Match Girl, were one of my favourites when I was a child. Today I found a collection of his stories in an antiquarian, including this story. I read it again for the first time in twenty years and remembered how unhappy I was everytime I read the end; was it possible that the girl died? Could a story really contain a not-happy-ending?

kärleksförklaring

Hjälp mig, jag äter så mycket choklad att det snart borde sätta sig under mina naglar. Brunt skit som lyser genom naglarnas oskuldsfulla kanter, fast det är inte skit, det är choklad och när du kommenterar mina skitiga naglar slickar jag i ren protest mina fingrar, en i taget. För att inte tala om händerna - de är alldeles brunfläckade och jag nekar starkt till brun-utan-sol-anklagelserna och bevisar mitt fläckfria jag genom att slicka på mina händer eftersom brun-utan-sol smakar långt ifrån choklad, nej det går inte ens att slicka på. Du ser på mig med en makaber min och jag lyfter upp handen och formar den till ett stopp-märke, men du misstar gesten med att tro att jag vill kasta skit på dig, vilket är det sista jag vill. Nej jag vill aldrig kasta skit på dig, jag vill slicka mig, om mina händer och äta upp all choklad och chokladrester som finns, för jag älskar choklad. Älskar.

Help me, I revel in chocolate! I lick my fingers clean from all brown gagge, I lick my hands from brown mud, while you in pure horror stare at me, thinking I soon will throw up chocolate, drown myself with chocolate. So I put up my brown hand in the air in a geste to honor it, to honor you, because of handling my absolut chocolate-maniac.

döda strån

Det börjar med att jag ställer mig framför badrumsspegeln. Jag ska just till att tvätta bort sminket. Lampans råa sken letar sig ner över mitt ansikte och förstärker varje nyans av assymetri. Varenda plit, varenda por är lika påtaglig som en hårfin fläck på ett vitt plagg. Jag ser dem, varenda en klämmer de sig fram på mitt ansikte, skarpt synbara. Men det är inte dem jag finner mig beklämd över. Det är mitt hår. Det spretar sig kluvet åt alla håll, och den en gång uppklippta frisyren för en nians-skolfotografering vill aldrig jämna ut sig i längd.

För att jämna till håret bestämmer jag mig för att klippa det. Men det tar en stund innan jag riktigt skrider till verket. Ett tag går jag runt i lägenheten, yrar och slår mig på huvudet, rullar med ögonen och stirrar ut i tomma intet. Kinderna blossar upp i rött och pannan känns skållhet. Tankarna svindlar förbi - ska jag, ska jag inte? Till slut går jag med bestämda steg mot badrummet, men det är inte jag som rör på mig, det är min kropp som själv lyfter sig fram. Plötsligt befinner jag mig på badrumsgolvet, frottémattan under mig känns sylvass. I spegeln möter jag min allvarliga blick och långsamt nickar jag mot blicken som för att ge klartecken. Handen åker sakta upp i högsta hugg, rycker försiktigt tag i håret bakifrån, måttar först med några centimeter och kapar till! Snabbt och rått. Hårtopparna hinner inte fly i tid, flyger åt alla håll, faller handlöst ner mot handfatet och slänger sig döda i en brun hög. Med ens kastar jag ner saxen i handfatet mitt bland de döda. Jag måste sluta innan jag klipper av mig allt hår och blir olycklig över att ha dödat hela min identitet. I mina yngre år kom jag jämt hem och grät för mamma när jag varit hos frisören. Jag grät och skrek åt frisören, fast på mamma då eftersom jag inte vågade säga något till frisören. Stackars mamma.

Tänk dig sedan scenariot att du köper hem lösgodis och äter upp det, sjukligt snabbt, utan att känna smak, tills du till slut kastar iväg påsen eller tvingar någon vid din sida äta upp resten åt dig, eftersom du inte litar på dig själv. Du får inte äta mer. Det räcker. Just så sker med mig, fast i detta fall kan jag inte låta bli att fortsätta klippa mig när jag väl satt igång. Saxen ligger som en ond eldgaffel på min högra axel och äter upp allt mitt hår som bara blir kortare och kortare. Håret skriker, bönar och ber. Men saxen den gapar bara ännu större, fortsätter kapa som i förvrängd ilska. Det slår över, nu handlar det längre inte om att rensa bort några kluvna toppar. Detta är mani. Saxen jobbar av sig själv, mina händer tittar på, hela min kropp skakar. När det till slut ändå är försent griper jag tag i saxen och fortsätter att klippa på egen hand. Och när jag vaknar upp dagen därpå känns det vaksamt tomt över nacken. Inget svall bredvid mig som brer ut sig över huvudkudden. Bara minnet av en förlängd glädje i brunt. Jag ångrar mig genast. Vill kasta saxen i havet, vill väcka hårtopparna i handfatet till liv, sätta dem tillbaka och be om förlåtelse. Herregu, vad har jag gjort!

Men det finaste med detta är att jag bara har mig själv att skylla, ingen annan kan få skulden för att jag har klippt mig lite för kort. Ingen. Det känns helt ok. Testa själv, om du törs.

I have a small problem - Once I´ve started I can never stop to cut my hair. The scissors is like a bad poker on my right shoulder. I cut and I cut, my hair become shorter and I start to regret, but cannot stop. It´s like having a bag of candy - you eat ’til you drop. Suddenly I throw away the scissors among the rest of my trimmed ends. Staring at the bunch of dead ends I want to put them back. All of them. What have I done, I ask myself? I feel feverish, my cheeks are in flames and my eyes are empty. I become furious over my actions, want to rip off my hair, but don´t have any hair to rip off. Instead I go to bed, close my eyes, thinking maybe this is just a nightmare. Counting sheep, try to sleep and look for a happy ending.

bekännelse

Inte bara Paris, även Stockholm är vackert. Väldigt vackert må jag säga.

Not just Paris, also Stockholm is beautiful. Very beautiful.

onsdag på Serafengatan

Solen lyser på sin högsta växel, fåglarna sjunger i kanon, bilar flanerar runt med nedfällda tak, och utanför sina butiker står några butiksägare och tjittjattar med varandra om vädret och om den gröna skylten till butiken snett mittemot. Emellanåt fyller de ut de tysta luckorna med ett hummande, lägger armarna i kors och tittar upp mot solen. Och när det plingar till i den lilla klockan dyker de emellanåt in i butiken för att ta hand om en kund. Den andre står kvar och kisar upp mot solen, betraktar förbipasserande och morsar på gubbarna som kommer med leverans till den intilliggande kvarterskrogen.

A Wednesday in April - sun is shining on it´s top gear, birds are singing coherently and some shop owners are standing outside their shops, talking about weather, about the new plate to the store across theirs, while cars are strolling round with lowered roofs.

i second hand-butiken

Mitt bland den volymiösa massan stack skatten ut. Jag studerade den på håll och inväntade solen som sakta sköt in genom fönstret, vilket fick skatten att blänka till precis som en regnbågsfärgad snäcka gör mitt bland alla sandkorn. Jag fäste blicken och svassade fram för att dra upp skatten ur kistan, och vad jag fann var en väska med ett litet guldfärgat emblem på. Och studerar man emblemet riktigt noga kan man uttyda namnet Paris.

At the second hand-store I found a elegant purse with a small gold emblem, engraved with Paris.

petite France

Det börjar bli tjatigt detta, jag vet. Men vad gör man inte när ens längtan är så oändlig att allt omkring förnimmer om den man är förälskad i. Det är som en överlevnadsinstinkt som går igång. Ungefär som att bli småkär i killen på Ica eftersom han har samma fluffiga lockar till hår som den person man är förälskad i. Eller som att bli uppslukad av en viss musikgenre man egentligen inte alls gillar, men som man känner sådan glädje av eftersom ens kärlek älskar just den genren. Man blir besatt.

Jag har blivit besatt av allt som är franskt. Så fort jag bara råkar se en gammal skylt i art noveau-stil med slirig typografi nyper det snabbt till i mitt hjärta och pulsen når upp till ansiktet så att kinderna blir flammiga och örsnibbarna alldeles glödröda. Eller som igår när jag för första gången en regnig lördag hittade till cafét Petite France. Mitt hjärta bankade högt över alla små söta macarones och hela menyn var som skriven i gedigen handstil ända från det franska hjärtat. Och jag blev kär i alla kockar som stod och knådade i köket när jag i smyg skymtade förbi, bara för att få se, för att få känna den franska intimiteten nudda vid min själ. Det kändes som om cafét var mitt hem och att alla som kom dit var mina gäster. Förstör inte mitt barn, ville jag ropa när det blev plötsligt blev rusning. Och så satte jag mig i ett hörn och pussade på både mat, kaka och interiör. Hem ljuva hem.

What to do when the longing for your love is so strong that you don´t know where to go or what to do?; You compare everything in your environment that resembles about your love. For example you fall in love with the guy at the local store because of his smile which reminds of your love´s smile. And you maybe do as I do - having a cup of coffee at café Le Petite France, to feel the lovely French soul slip into my own.

legitimerad tussilago

Att det var fint väder ute idag såg jag under tiden som jag befann mig inomhus. Solen målade balkongbrädorna gula och himlen sken havsblått. Och jag tänkte: en sådan här dag får man bara inte missa att vistas ute i. För den här typen av dag är av sällsynt art i detta land och då måste man ut! Fort som fan också! Ut innan det börjar regna igen! Ut och promenera! Ut och skräpa på en parkbänk! Ut till kiosken! Bara du går ut! Jag fick lite panik där ett tag. Kan det ha varit någonstans när jag vaknade mitt på dagen och insåg att det snart var skymning om jag inte begav mig ut i tid, och då skulle jag senare sitta förstenad och ångerfull framför alla facebook-statusar och ångra att jag inte släppte hemmet ett tag för att rusa ut. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för ärende ut. Om det var för att möta upp någon kompis, eller kanske för att handla. Så beslöt jag mig för att gå till gymmet och då kommer jag ju ut en sväng, tänkte jag snillrikt. Då kan mitt samvete inte svärta ner mitt inre för att jag inte hade vistats ute idag. Och kanske skulle jag senare under veckan, när man pratar om vad man gjort under helgen som var, kunna skryta med att jag har njutit av en alldeles underbar söndag i det härliga vädret!

Under min väg till gymmet ser jag att diverse fik och restauranger har varit snabba med att sjasa ut sina serveringar. På bänkar och stolar flockas människor likt välpolerade pärlbandsrader, vårjackor, sjalar, solglasögon, vippande kjolar, pressade byxor - allt blänker nytt om dem där de sitter och fikar som om de aldrig förr smakat på kaffe. Jag tar övergångsstället och skiftar över till andra sidan trottoaren där det råder skugga. Som en själlös varelse gömmer jag mig medvetet för den stora folkskaran, känner mig inte lika solredo. Känner inte för att gå förbi fiket i buffliga träningskläder och bli dissekerad av alla blickar. Jag är inte en solfascistisk fashionista, och inser att jag inte ens hade behövt gå ut idag för att njuta av solen. Jag njuter hellre av solen om den råkar dyka upp när jag är ute och inte tvärtom.

Men nu när jag ändå är ute må jag erkänna att det faktiskt är rätt trivsamt när solen dyker fram, för då dyker allt annat fram. Likt förgyllda tussilagos ploppar de upp lite här och var, som ett tecken på att våren kommit för att bringa fram fjärilar i magen. Jag talar om papporna. Rättare sagt storstadspapporna. Just alla storstadspappor är nämligen av egen särart. Jag vet inte om det är för att de har en kvinna vid deras sida som leker skyltdockor med dem eller om det är så att just storstadspappor har stenkoll på konceptet kläder och attityd. Förvisso ser de flesta pappor likadana ut. Det vilar någon gedigen nonchalans över deras oj-jag-råkade-visst-kliva-upp-ur-sängen-för-att-gå-direkt-ut-rufsiga-hår,deras tredagarsstubb, deras i farten påslängda scarf med matchande sneakers, deras lediga chinos och den svajande rocken. Men jag vet att allt detta varken har med gedigen nonchalans eller icke-medvetenhet att göra. Detta handlar om hundraprocentig modekoll, som förvridits så pass mycket att den övergår till att ge ett sken av att vara icke-medveten. Ja, sådana är de, de flesta storstadspapporna. Och jag kan inte låta bli att tycka om det. Deras stil behagar mig något fruktansvärt.

Så var det även den lilla detaljen att de just är pappor. Att de snällt står med en barnvagn och väntar på sin kvinna utanför någon butik. Jag vet inte varför de blir mer attraherande som pappor, och på köpet ruskigt svårfångade. Kanske har det att göra med deras påtagliga legitimitet - att de så att säga är kapabla och alldeles mogna till att skapa liv.

Today the sun has blazed over the city but I hadn´t time to do as most of the population - walk outside in hours, more than the turn I took to the gym, covered with shadow. I prefer to enjoy the sun if it shows up while I´m outside, not vice versa. But somehow I saw some really nice signs of spring - the well-dressed urban dads. I admit I like their casual but sharp concious dress-style. And why I´m attracted to dads is because of their legitimacy, I guess. Their maturity somehow becomes more significant.

själens spegel

Något hände med mina ögon när jag kom hem från Paris. Nej, jag ska inte skriva om det igen, vänta. Jag menar att själva resan gjorde att mina ögon antog ett annat uttryck. Som om jag genomgått ett själombyte. Min blick var helt annorlunda när jag kom hem. Jag minns att tanken for igenom mitt huvud när jag då speglade mig sådär i förbifarten.

Men den riktiga tanken slår mig inte förrän nu när jag ser in mina trötta ögon i badrumsspegeln. Jag finner dem hålögda, något rödsprängda och tittar jag riktigt noga med mina ögon, på mina ögon anar jag en viss början till sorgkant i ögonvråna. Egentligen bryr jag mig inte speciellt, eftersom klockan snart är halv tolv på natten och sängen ropar till mig - jag är helt enkelt trött vilket givetvis tar sig i uttryck i mina ögon. Men jag kan dock inte släppa minnet av den blick jag mötte i spegeln när jag var hemkommen. Blicken var liksom glasklar och själva ögonen var enorma och skimrade av något rent taget från himlen. Uttrycket i dem såg på det hela taget ganska harmoniskt ut, och gissar jag rätt är det på detta sätt ögonen ser ut på hos den finner sig vara förälskad.

Something happened to my eyes when I came home from Paris. It was as if someone had blown something refreshing on them. They were enormous and shimmered something pure taken from heaven. And if I´m right it is in this way the eyes look like of one who is in love.

illusionerad oas

Jag har ett problem där storleken faktiskt spelar roll. Det är nämligen så att jag är benådad med en stor balkong till den lägenhet jag bor i. Balkongen är ungefär lika stor som min lägenhet, fast mer långsmal. Jag vet dock inte hur jag ska fylla den.

Förra året var första gången som jag och balkongen firade sommar ihop, och gissa om jag, innan sommaren kom, ständigt fantiserade ihop bilder på hur jag skulle inreda balkongen. I mina dagdrömmar målade jag upp olika stilar med alltifrån; fransk-romantik, Indian-bohemian, skärgårdsdröm, pop art-colored, newport-lantligt och så vidare. Och jag såg framför mig hur mina gäster skulle nagla sig fast på min balkong, på solstolarnas volymiösa kuddar och ruvande filtar under infravärmen, en sen kväll med orangelila skymning i fjärran land. Jag såg framför mig hur myggorna sög sig till vaxljuset som lyste upp balkongen och jag kunde känna kvällskylan börja bita sig fast på min näsa under tiden som vinflaskan hann drickas upp och samtalen övergick till småkuriga viskningar. Och jag såg mig själv sitta på en storgapande rottingfåtölj på balkongen med uppvikta ben och skriva ihop en hel bok i mitt huvud. Jag ville aldrig lämna balkongen, den var genast en så mycket mer tilltalande avigsida av lägenheten.

Men det gick inte riktigt så som jag tänkt mig. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja tråckla ihop temat till inredningen. Vilka växter jag skulle ha, vilka blomlådor jag skulle köpa, hur jag skulle kunna släpa med mig dem hem, hur jag skulle bära mig åt för att sätta upp dem. Och tänk om det började snöa på sommaren, då dog ju alla växter bort och då var alla pengar som jag lagt ut på blommorna som bortkastade.

Men gudarna ska veta att jag minsann försökte. Endera dagen släpade jag med mig en matta hem just som sommarens hetta slog till och grannarna redan piskat upp sina krukor, växter, stolar, soffor, hammockar och gud vet vad. Jag vek ut mattan över golvbrädorna och placerade ett utnött campingbord på den. Sedan ställde jag dit två stycken klappstolar i plast och en karg blomkruka jag hittat i någon vrå. Dagen efter lade jag även dit en solros i krukan, och jag må erkänna att det faktiskt såg något gemytligt ut. Men hade jag någon konsekvent stil på inredningen? Kändes interiören fyllig och lummig? Nej. Det såg rätt torftigt ut.

Nu är det återigen snart sommar. Jag tittar ut från mitt fönster och ser några avflagnade takflisor och en kraschad blomkruka ligga döda på balkongen. Golvbrädorna är något vanställda efter snön som betyngt dem under några månader, och campingbordet med klappstolar har hunnit rosta till sig av all fukt.

I´m pardoned with a large balcony at my apartment. When I moved here I fantasized how to decorate the balcony - which style should I choose; French-romantic, Indian-bohemian or Newport? I bought a carpet for outdoors and then I put a camping table and a pot with a sunflower in it. But the interior didn´t feel so lush and uniform as I´d imagined. Soon it´s summer again, I look out from my window and see a crashed flower pot and a skeleton from what supposed to be a flower last year. And the camping table has adopted an orange color of rust.