Hej tomtegubbar!

Det är inte förrän nu som jag har insett att julafton faktiskt är på fredag. F R E D A G!
Så dags att ta i med hårdhandskarna och leka tomteverkstad -

här kommer ett julpyssel i repris.

Du behöver: pyntgelé, hushållsfärg, mandelmassa, blockchoklad.

Häll i en del hushållsfärg i mandelmassan, forma tomtegubbsansiktenmedluvor och doppa i smält choklad från ett vattenbad. Låt stelna i kylen.

Just det, jag glömde ögonen. Silverkulor på burk är finemang som ögon.

Pricka pyntgelén och putta till ögonen på plats.

Det vore synd att äta upp dessa små söta varelser, så gör som jag - ge bort.

Julgranslust

Jag har funderat över det här med att äga en julgran och tänkt att en julgran verkar vara ganska mysig att ha och så. Den upptar en helig yta i hemmet och inger bilden, i alla fall känslan, av en Disney-jul.

Men så gick jag ut på nätet och möttes direkt av ett dåligt exempel på julgran, nämligen aftonbladets webbsajt; aftonbladet.se är som en överpimpad julgran. Som en tacky skvallerportal, som en Finlandsbåt. Bara en massa fult krimskrams, dåliga rubrikragg, skrikiga färger och sjukt mycket banderoller.

Och jag tappade just min julgranslust.

Gryningsliv

Det blev en lång natt. Jag kunde höra Stockholm både somna och vakna upp, medan jag plitade ner luckor och hål på min uppsats. Runt tolv vinkade jag av månen och vid sju stod jag på tröskeln och spejade efter solen. Sedan gick jag och lade mig. Något utarbetad och trött. Var det natt, var det dag, var det idag eller igår?

Jag drömde om ingenting, gråzonen mellan dröm och vakenhet slängde mig fram och tillbaka och jag föll ner i ett hål. Det drog vind i min mage som gjorde sig påmind om min glömska över näring. Jag bad om förlåtelse. Ur kylen sipprade ljuset av den gula lampan ut på parketten och jag frös om fötterna. Kylen gapade tom, ett utstött äpple på sin höjd. Jag svepte återigen täcket över huvudet och huttrade fast jag inte frös. Hudknottret reste sig som små spikar och på avstånd låg fötterna hjälplösa. Stumma block av isbetong.

Sedan plötsligt.

Tiden kan ibland vara svår att urskilja. Det är dag. Bländande ljust ute. Vitt. Vit krita på akvarellpapper. Snön yr runt som i en fjädervals, flingorna busar med varandra. Jag reser mig upp och ställer mig vid fönstret. Trycker näsan mot det kalla glaset, imman värmer tillbaka. Ett tag står jag där och tittar in i det vita. Blir förblindad av det vita, som sugs in i min kropp, lättar på ankaret och suddar bort natten. På håll skrapar traktorns skopa och bereder väg, i synnerhet för de sniglande gamla. Luften pyser långsamt ut ur mig, uppsatsen lyfts varsamt från axlarna och jag känner med ens för att kasta mig ut i snöflingornas lek.

Månen

Just som jag satte mig ner för att skriva igår kväll tittade månen förbi. Månen och jag har en speciell relation. Vi brukar tänka på varann ibland, även fast vi inte direkt känner varandra. Det är en fin känsla, ömsesidig. Förvisso platonisk, men så är universum ganska stort, planeter befinner sig av naturliga skäl utom räckhåll. Och från denna lilla jord ser allting ut som ett skenbart porträtt, med månen och alla hans små stjärnor till följe.

Igår kväll var jag dock aningen disträ då månen kikade in genom mitt fönster, och jag önskade att han skulle dimra ner sig några watt så att jag kunde skriva utan hans fokus i vägen. Men det ville han inte, var tydligen på lyset. Jag lät det bero. Slutligen sjönk han ner på himlen, försvann sakta som en blyg strålkastare bakom de nattblå hustaken, bort mot andra horisonter och jag blev med ens ofantligt trött på att sitta uppe och uggla som en annan skuggtyp. 

Skolan & jag

Vad gäller att råplugga inför en deadline är det rekommenderat att slå läger på själva skolan, istället för att sitta hemma och häcka som en annan rastlös dammtuss. På skolan gör man mycket mindre av alla andra saker som att gå ut på facebook, koka kaffe, rensa kylen, rensa garderoben, spegla sig, ta kort på sig, pilla navelludd eller alla andra plötsligt många viktigare ting. 

För det enda som finns att göra när man sitter på skolan är just att plugga. Är man lite snäll ges utrymme för toalett-permission, dock på bestämda tider. Vid väldigt särskilda tillfällen tillåts man även att köpa kaffe, och i alldeles fashionabla fall: uppdatera bloggen.

katt vs bulle

Källa. En förvirrad lussekatt.

Vänta nu, heter det lussebulle eller lussekatt? För mig har det alltid hetat lussekatt, men så ser jag saffransstycket på flera håll omnämnas som bulle, såklart. Bulle, logiskt. Katt, ologiskt. Vart kommer kattdelen ifrån egentligen? Inte ser formen på bakverket ut som någon katt, inte ens en kattsvans. Och inte kan det vara så att saffransdeg en gång i tiden var kattföda, då min mormorsmormorsmor eller någon levde?

Kanske är jag helt ute och vimsar när jag tror mig veta att det heter lussekatt. Kanske är det därför som folk tittar konstigt på mig varje gång jag säger lussekatt. Ungefär som när man ska säga marshmallow men istället säger marsipan: det är så himla gott att grilla marsipan.

Äh den var dålig, men ni förstår vart jag vill komma. 
Men jag håller mig nog ändå fast vid att säga katt, som i lussebulle.

Raclette

I onsdags var det dags för en fortsättning på min inskolning i den franska kulturen - raclette stod på menyn.

Raclette är en schweizisk ost men mjölkas även ut (ja den är gjord på komjölk) i några av Frankrikes östra regioner. Till raclette serveras kött och potatis vilket gör att maträtten kommer till sin rätta när det är mörkt och kallt ute. I Frankrike innebär det cirka tre månader om året, i Sverige sex.

Ingredienser:

Som maträtt är raclette utan ost som lussekatter utan russin. I vanliga fall köps och serveras osten som en stor 6-kilos rundel, från vilken man skrapar ner den smälta osten över maten. Men vi kände inte för att ta i med hårdhandskarna då vi bara var fyra personer, och ett kilo raclette fick därmed räcka.

Ingen cheeseburgare utan ost, ingen raclette utan kött. Ja, ni förstår.

Inget bröd utan ugn, ingen raclette utan smält ost. Specialminigrill för raclette med små spadar, i vilka man lägger osten och följer dess spännande process från fast till flytande form.

Källa. Och kokt potatis ska det också vara. Utan kokt potatis är maträtten som en midsommar utan sill, eller snaps. Pest eller kolera.

Och hela ekvationen kan se ut så här. Du väljer själv vart den smälta osten ska hällas - på den kokta potatisen, på köttet, vid sidan om eller direkt ner i halsen.

OBS! Man bör helst dricka vin, ej vatten till denna maträtt då vatten och ost bildar känslan av stenblock i magen. OBSOBS! vinet skall severas i en vanlig glasflaska med kork, absolut inte som detta misstag - plastflaska med skruvkork=big NO NO, säger den franska fingertoppskänslan.

Och betyget på maträtten lyder: då jag varken är ost-potatis-eller köttälskare fanns risken att jag helt skulle nobba denna maträtt. Men eftersom jag inte är särskilt kräsen av mig, eftersom jag befann mig i trevligt sällskap, eftersom jag är ett fan av den franska kulturen och eftersom maten faktiskt var god, får den hela L L L L

När vintern bjuder upp till själadans

Detta hände för bara några dagar sedan. August begav sig ut på långvandring efter kaffe och jag... ja, jag var mest borta i drömmar om ett vackert vinterporträtt. Så möttes vi tre upp: August, jag och så min kamera, enade och klara för FF. Fika och fota.

Dramten påbörjade så dramatiskt denna eftermiddag,

då vi begav oss mot Djurgården.

Vattenvägen vid Strandvägen är en farlig väg. Inte för att det finns risk att trilla i vattnet, utan för att det är så vackert att mitt hjärta blöder av kärlek.

Inte ens en livboj kan rädda mig från denna grymma kärlek.

Under vintern tystnar vattenklunket och ljuset tar över ridån. 

Människor är mer samlade än under sommarens sprött spridda klungor. Dels för att vägarna är mindre på grund av allt snö och för att inte många vågar bege sig ut under kyliga omständigheter.

August var lika mystisk som vinterljuset

och masterna smög sig tysta upp mot skyn,

där fåglarnas himlavägar möts.

Väl framme vid Djurgården fann jag ett färdiginslaget vinterporträtt.

Sedan öppnades vägen ytterligare och ledde oss fram

till ännu mer vatten.

Men vi avhöll oss från att gå på vattnet då verkligheten är en annan än sagan, och jag önskade helst fortsätta min vandring i klädernas torra sällskap.

Sedan närmade vi oss solen som försiktigt backade bort från dagen för varje steg vi tog.

Och snart kom vi fram till lite tak över huvudet, värme samt

mumma för magen.

Ett tag satt vi där gömda i gruvan och ruvade, samtidigt som mina frusna läppar tinades upp och talet föll mig åter i smaken.

Innan ljuset gick och lade sig hamnade vi åter utomhus och jag hade förargligt nog tappat bort mina varma vantar under min uppsluppna fotosession.

Men inte räddes jag för det. Fortfarande låg vyerna som inbjudande världar och jag fortsatte att fota alldeles frentetiskt.

Tack för ditt tålamod August. Tack vackra vinterdag, tack.

Tack för den infinita vardagsmagin, tack. Heligt värre. Amen.

Det är lördagkväll

Det är lördagkväll, jag sitter och pluggar. Grannarna intill skålade just, jag hörde det. Efteråt skrattade de sådär förtjust som man gör efter de tre första klunkarna. De tänker att den här kvällen kommer nog bli trevlig. I trappuppgången doftar mustig gryta, eau de cologne och en flaska champagne. En bekant skrev just på facebook att hon håller på att förbereda sig inför kvällens partaj. Det kommer bli awesome. Glöm inte att slå klackarna i taket, kommenterade någon. Kanske inte i taket men på golvet, kommenterade hon tillbaka. Den andra personen lajkade hennes kommentar. I övrigt står facebook still. Även trafikljusen står still, lyser grönt. Alla grejar. Alla bloggar är tysta på nya inlägg. Min blogg har nya inlägg men ekar tom på besökare och tvättstugan var visst ledig. Markören på word-dokumentet blinkar envetet åt mig. Jag blinkar tillbaka. Ett tag sitter vi där stumt och blinkar mot varandra. Kör arga-leken. Det blir oavgjort. Det är lördagkväll, jag sitter och pluggar.

Bittercool

Betydelsen av ordet bitter kan tolkas som en form av passivt missnöje, eller som min vän Therése skriver på sin blogg: "bitterhet kan ha en frätande inverkan på ens person...".

Men så finns det olika slags bitterhet: att vara bitter utan minsta självinsikt och att vara medvetet bitter - att axla bitterheten som ett personligt drag vilket kan leda till kritiska/skarpa iakttagelser, ironi och humor. Så, eftersom det är fredag idag vill jag därmed skriva om den sistnämnda defintionen av bitterhet, skål för den!

Miranda Hobbes.

Källa. Den mest coola och bitterskarpa karaktären i Sex & The City, som ironiskt nog alltid blir vald sist när vi tjejer ska välja vem vi vill vara om vi fick välja SATC-karaktär. Åh jag vill va, åh jag vill va..! Stackars Miranda.

Nikolaj Gogol Kappan.

Sen har vi den ryska litteraturen som anspelar på sin egen bitterhet, ja för att inte tala om hela den ryska kulturen. Men så tror jag att det bara är själva författarna som bär på den medvetna bitterheten - annars hade nog vissa saker i landet sett annorlunda ut vid det här laget.

AliasAmandaKarinDanielVera.

Och slutligen har jag några härliga vänner som är medvetet bittra. Dock vore det något förargligt att peka ut dem nu. Men ni vet ju själva vilka ni är, så vinka om ni läser det här. Hej hej.