Himlen utanför mitt fönster och mitt lila jag därinnanför

Det är en höstvarm kväll då ljumma vindar åtföljs av pilska svansar som på randiga katter bland schackrutiga bakgator. Jag sitter vid min plats, bakom gardinen, och noterar himlen som just håller på att ändra skepnad och bli till ett lila hav som sköljer in i mitt för evigt sommarförseglade krypin.

Detta krypin finns i mitt hjärta, längst in i ett litet vrå. Där lever ett särskilt folk som sysslar med att måla tavlor som de sedan förstorar upp på duk som kallas för humör. Mitt egna humör, som idag är skapad till en lila nobless i symmetri med himlens tvetydiga smilgropar. Jag håller upp mina händer och begrundar dem i skenet av det lila färgspelet. Knogarna på mina fingrar ser ut som platta berg på vilka lila elefanter skulle kunna bestiga och spela saxofon med hjälp av sina lånkorniga snablar.

Sedan försvinner sakta den lila färgen bort från himlen för att överlappas av sin mörkblåa syster, och jag känner med ens tröttheten smyga sig på mig - kanske har den hängt i gardinen där jag sitter, och väntat på rätt tillfälle att gripa tag i mig. Jag sneglar på klockan och inser att den inte är mer än vad som är en början till en kväll. Men ändå. Det är som om de små elefanterna på mina knogar har fått tillräckligt med mod att lyfta berg, då jag plötsligt blir buren till sängen där jag möter en förbjuden sömn. En alldeles för tidig sömn under en väldigt ung kväll.

Men så släpper jag taget, ger med mig och låter mig falla in i en enkel liten dvala. Den kommer kanske bara ta en kvart, inte mer. Så att jag säkert kan somna in i tid när kvällen väl börjar bege sig och natten tåga in. Även det lilla folket i mitt hjärta finner det behagligt med uppehåll från sitt humörskapande. De går också och lägger sig en liten stund.

Utsmetat clownsmink och visdom i busskuren

Detta är den typen av kväll då jag känner mig något utspridd. Ja, utspridd. Inte tankspridd. Det är många tankar som far runt i huvudet, jag tror det kallas för stress. Ibland händer det att jag fångar en tanke och dribblar runt med den, gör några enkla trix och sparkar sedan praktfullt iväg den mot tomma intet, där den försvinner bort i en följsam båge och blir till en fjuttig liten knappnål i skyn. Därefter ler jag stort och sträcker mig bestämt efter nästa tanke som direkt springer iväg och gömmer sig bakom ett hörn.

Ibland händer det att flera tankar ramlar över mig på en och samma gång och då går det så pass snabbt att jag inte alls hinner fånga någon av dem - jag är väl ingen jonglör heller. Så då brukar det hela istället sluta med att jag sitter på golvet som en uppgiven clown i utsmetat smink, med alla bollar omkring mig, och ser ut som en vuxen bebis i sparkdräkt.

På tal om vuxna och bebisar, eller rättare sagt på tal om ålder överlag: idag kom det fram en gammal man när jag satt och väntade på bussen i busskuren. Han började först med att försiktigt ragla fram till mig då jag gav plats åt honom på bänken. Men han satte sig aldrig ner, utan tackade för sig och fortsatte sedan med att berätta hur mycket det känns i kroppen när man börjar blir gammal. Att han redan vid femtio års ålder kunde känna av hur det började ta emot i kroppen när han rörde på sig - det var en dag när han skulle cykla till jobbet, som kroppen inte längre var densamma. Han minns den gången så väl. Jag svarade honom att sånt där känner man väl av i ännu tidigare ålder än vid femtio? Jovisst är det så, åldras börjar man göra redan när man är man tjugo år, sa mannen och blinkade mot mig. Jag skrattade till och mannen fortsatte, Visste du att intellektet är färdigutvecklat redan vid sexton års ålder. Och vad som sedan händer är att erfarenheten istället är vad som fortsätter att utveckla oss, snarare än intellektet. Jag nickade ivrigt och försökte möta hans intressanta ord genom att säga något i stil med, Med andra ord skapar erfarenheten fler aspekter åt intellektet.

Men mer hann jag inte då mannen plötsligt utropade, Bussen, nu kommer min buss! Adjö.
Och han var med ens borta.

Min lilla fetish

Ofta händer det att jag nyttjar min lediga tid till att plugga, vilket skulle kunna lämpa sig väl i mitt hem där jag kan sträcka mig en armlängd bort från sängen för att enkelt slå upp datorn, brygga mig en kopp kaffe och gro ner mig i hemtrevliga kläder, utan att behöva ödsla restid till och från skolan. Men eftersom jag bär på en speciell företeelse så innebär det att jag lägger ner både tid och energi på att se till att ta mig ända bort till till skolans bibliotek för att kunna plugga.

Jag åker till och med till biblioteket en dag som denna, då jag inte alls pluggar, utan istället skriver. Och är jag inte på skrivhumör ser jag ändå till att ha en anledning att sätta mig där. Jag gör med andra ord mycket för att kunna ta mig till en tyst läsesal på min fria tid. Att säga jag offrar tid för att förflytta mig vore att använda ett felaktigt uttryck, eftersom jag: fullkomligt NJUTER av att sitta mitt bland tysta människor som bläddrar bland lagböckernas sliriga sidor, som försiktigt drar igen dragkedjor till sina väskor, som koncentrerat knappar på tangenter med efterklang av långa naglar, och som skriver så tätt att man kan höra blyertsen krafsa mot papprets yta.

Det välbehag jag känner av det subtila välljudet från minutiösa rörelser är mig en nästintill fetischistisk böjelse. Dock har det inte med sexuella anspelningar att göra, utan är snarare av den sorten som, om jag enbart fokuserar mig på ljuden, gör mig avslappnad så pass att jag skulle kunna somna på grund av dem. Det är som om ett slags meditativ trans uppstår. Denna upplevelse av välbehag behöver heller inte enbart ske i tysta läsesalar, utan kan likväl inträffa på en tyst tunnelbanevagn då någon smaskar frukt, prasslar med en godispåse eller bläddrar i tidningar. Med andra ord: Metroläsande resenärer under morgonrusningstrafik, HJÄLP så angenämt.


Så nu vet ni lite vem jag är. Hej, förresten.

Så hinner du med Fitnessfestival på 3 timmar

Kistamässan anordnade nyligen ett träningskonvent vid namn Scandinavian Sport & Fitness Festival. Jag var till en början hemskt biljettlös och egentligen inte särskilt intresserad av att gå på denna tillställning.

Ända till jag plötsligt fick tag på en fribiljett, och jag packade hastigt och krafsigt ihop tunga träningsväskan för att tidigt bege mig ut i ett ännu sovande söndagsstockholm, i vild jakt på
dansklasser.

När jag slutligen kom fram efter några tunnelbanebyten stod Marion på plats och väntade,
efter att redan ha kickat igång dagen enligt dansschema. Vart har du varit?, frågade hon mig
veteranmässigt och log.

På tal om schema - så här såg söndagsprogrammet ut för en av de två salarna.

Förutom att Gunnar och Camilla skojsades lite var de lika träningsfräscha som resterande
deltagare.

Mellan dansklasserna strosade vi omkring bland diverse montrar, drack gratis energidrycker
och lyssnade till våra ekon - det var lite tomt på deltagare på konventet. Men så var det även
första året som det hölls.

Ända från New York - det här är Marvin Foster JR som var en av dagens presentatörer.
Sist jag tog en dansklass för honom var i vintras på NIKE-konventet

som inte direkt kan jämföras med denna något mer magra händelse. Men så kan även den mindre
skalan ibland också vara trevlig. Det är oftast då som man får chans till att reflektera över
tillvarons beskaffenhet. (För att hårdra med en metafysisk parallell.)

Det här är Ida som jag frekvent brukar stöta på, även på den 'vanliga' träningen på gymmet,
under till exempel en alldeles alldaglig måndag.

Om man var riktigt vågad kunde man även testa att slänga sig runt en strippstång och pröva på
den 'nya' träningsformen stripaerobics. Men det var inte riktigt min grej - ska man göra det så ska
man göra det ordentligt, utan trendriktig täckmantel så att säga.

Sedan slog klockan lunchdags och jag tackade för mig och tog mig hemåt, tre timmar senare och
tre dansklasser rikare. Kompakt festivalträning younameit.

- likt tama skurkar under sen söndagspromenad

Klockan tre minuter över nio på söndagskvällen kliver jag ut i ett nattmörker för att ta mig till matbutiken och handla något i matväg. Vinden är tyst, men istället ligger höstluften som en ny stämma och klär marken disigt gul under gatlyktornas sken.

En stor jeep (jeepar är väl förresten alltid stora?) dyker plötsligt upp från ingenstans och kör förbi mig, likt en lämplig bakgrundsrörelse i en filmscen. Mannen i jeepen vänder sig om efter mig när jag passerar övergångsstället. Jag tittar på mannen, försöker urskilja den, av nattens detektivfärgade mörker, orangea silhuetten bakom ratten. Mer hinner jag inte, då jeepen snabbt viker av och är med ens borta. Jag fortsätter att gå mot matbutiken, täckt av trädens mörkgröna ögon.

När jag efter sju och en halv minut når fram till butiken möter jag ännu ett ansikte - en man iklädd bruna manchesterbyxor och en smörgul linnekavaj, som har skrynklat sig lite nertill. Mannen står vid brödhyllan och väljer bröd med ett slags passiv omsorg. Han tar ingen notis om mig utan verkar fångad i andra tankar. Sedan går han vidare till mejerihyllan och plockar mjölk, som han lägger ner i sin röda matkorg, återigen med samma slags själlöst rutinmässiga manér.

Själv fladdrar jag först runt bland olika hyllor, för att till slut gå från matbutiken med enbart en flaska cola under armen. Mina steg raskar sig hemåt, jag skyndar mig förbi subtila gränder och hastiga skuggor bakom varje hörn. I mörkret skiftar mitt hår i sepia och på min kropp hänger mina mjukisbyxor viljelöst, likt tama skurkar under sen söndagspromenad.

Öfverstrykningar

En alldeles fager lördagkväll som denna och jag har grottat in mig i överstrykningarnas värld, som ibland kan bli lite för mycket av en överstrykning. Om ni förstår vad jag menar.

I den bokhandel jag jobbar i kommer det in studenter som vill sälja sin kurslitteratur, som stundtals är ambitiöst överfull med överstrykningar i regnbågens alla färger, och mer därtill. Det gör att man själv får mersmak för att också markera varenda mening i sin egen kurslitteratur - nästan så att man tappar syftet med överstrykningen och istället ägnar sig åt visuell konst.

Att man sedan förbiser överstrykningarna när man därefter läser igenom texten igen, DET är en helt annan sak det.

FLUGA MED JÄTTETUNGA ORSAKADE ÖVERDOS

I väntan på ingenting sätter jag mig framför datorn och slentriansurfar från det ena till det andra, innan jag snart märker att mitt sötsug börja krypa upp på min rygg och nafsa mig i nacken, som en ettrig liten fluga med den största och blötaste tungan som allmänheten någonsin har skådat. Flugans tunga är så stor att tungan, likt en boaorm, skulle kunna vira sig flera varv runt min hals och strypa mig om jag inte genast ser till att stilla den, mitt sötsug. Och ingen skulle heller kunna rädda mig eftersom flugans tunga:

- är extremt stark, starkare än en boaorm
- inte ser ut som en boaorm; den ser snarare ut som en laxrosa halsduk som jag, i jakt på högsta höstmysfaktor, har bunkrat upp runt min hals

I en nödsituation som denna slänger jag mig därför över påsen med vitamintuggummin- det enda som i min närhet smakar någorlunda sött- och trycker hastigt in TRE stycken tuggummin i munnen, samtidigt som jag känner flugans tunga börja släppa på trycket från min hals.

Men jag hinner knappt andas ut eftersom den söta tuggummismaken börjar att avta redan efter bara några minuter. Av rädsla för flugan med den stora tungan spottar jag direkt ut klumpen med alla gamla tuggummin och smäller istället in ytterligare två stycken i munnen. FEM, smack, PANG - vid det här laget har flugan med den enorma tungan äntligen börjat att krypa ner från min rygg.

För säkerhets skull spottar jag även ut mina två senaste tuggummin och avslutar med en sista TRIPPEL-dos som jag tuggar på i en kvart, innan flugan med den enorma tungan virad runt min hals bara visade sig vara en flyktig mardröm och slutet är gott. MYCKET GOTT. Eftersmaken i min mun påminner om en blandning mellan fruktsmak och medicin.

När stormen väl är över och världen utspelar sig något suddig, börjar jag med ens att fundera på hur mycket vitamin jag egentligen har stoppat i mig - det här är inga vanliga tuggummin. Inga giftblåa tuggummibollar från tuggummiautomater. Inget snacks, ingen skvallertidning. Det här är tung litteratur. I min undran tar jag därför fram den tomma tuggummipåsen, läser på påsens baksida och inser till min förfäran att jag ligger långt utanför den normala ramen - jag har överdoserat mitt vitaminintag.

MAX 4 ST/DAG. Tugga tuggummit i ca 10 min. Den rekommenderade dosen bör ej överskridas.

Slutet gott och ett packe minnen i resväskan

Det kan tyckas verka avlägset nu när höstvindar har börjat dra in över soliga promenadstråk och upprymda bakgator - att tala om semestern är kanske lika passé som en pastej man åt till jul, och som nu ligger längst in i kylskåpet och ruttnar, smetar ut sin hjärnsubstans över kylskåpsgallret och luktar därtill lika illa som både hjärna och lever och barskrapade inälvor gör tillsammans.

MEN. Nu till fortsättningen på min trevliga minisemester i min medelstora hemstad, hos mina föräldrar.

Som vanligt fortsatte jag mina kvällspromenader kring stadens mer udda tillhåll. Och medan
jag promenerade i mitt ödsliga sällskap funderade jag en del på livet och på skillnaden mellan
städer och normer däremellan, och kultur, etnologi och agrikultur, jordbruk, och
sånt där vardagstugg ni vet.

Under dagarna, när solen stod framdukad, promenerade jag runt med min treårige brorson Henrik. Ibland kunde Henrik plötsligt häva ur sig ett och annat storklokt ord och jag blev så paff över
denna skarpsinthet att jag tog och slängde alla mina finstilta ord i närmaste papperskorg.

Det här är min bror Christian, Henriks pappa. Den ena av mina två bröder.

En dag klev jag innanför dörren och Henrik sprang fram till mig och visade upp sitt stolta fynd -
en snigel. Jag bad honom att peka på den så att jag kunde ta ett fint kort med snigelspår.

Sedan blev det läggdags och Henrik bad mig att läsa en bok för honom, om och om igen.
Samma bok. Till slut kunde han till och med rätta mig när jag började dra den 'korta' versionen
av berättelsen.

Det här är förresten en del av Boulognerskogen som är centralt belägen i stan. Förr sprang
jag otaliga varv runt den här skogen. Ja, jag gjorde det under gymnastiklektionerna, alltså
inte på eget kommando bara sådär.

Under en av dagarna hamnade jag på ett av stans mer trivsamma gymanläggningar, där jag till
min glädje kunde ta en step-klass för min före detta kollega Silvia, till höger i bild. Och träffa en träningskompis sen förr - Helena i grått. Det var en gemytlig känsla, som på gamla dar. Det är
märkligt det där, tiden går, men vissa saker känns ändå som om de hände igår.

     - det är som om tiden ibland består av en oupplöslig yta, likt en kopiator som kopierar papper efter papper, efter papper. Kopior efter kopior och allt är sig likt. Men studerar man alla pappren närmre upptäcker man ändå att de skiljer sig i trycksvärta som är utspridd i olika slags små skvättar kring hörnen, och kanske även en liten klump mitt i texten på en av kopiorna. Det är dock inte alls någon obehaglig upptäckt, bara ett faktum. Tiden går ju som sagt.

Det här är Sara, också min före detta kollega som jag trevligt nog träffade under min lilla hemvist(else).

Och jag umgicks även med min kompis Mathilda som har flyttat tillbaka till stan efter att ha
bott i Stockholm i ett antal år. Vi sågs på en fika, snackade skit och skrattade åt livet. Eller nej,
vi skrattade över livet. I goda vänners lag.

Med varsin bulle i magen traskade vi snart hem till Mathilda som stolt visade upp sin söta
dotter Minea som log när jag gjorde pussljud med munnen.

Ja, och sen var nog min semester slut efter många pussar och kramar och bloggfoton, och jag
landade omärkbart tillbaka in i storstaden, som om jag ens aldrig varit borta. Samma tempo,
samma skällande grannhund, samma snubbe i kassan till matbutiken, samma damm under sängen. Samma allt.

Det enda som skiljde sig var vattnet i kranen som jag var tvungen att låta rinna ett tag tills det blev klart.

Klart.

Min idé

För ett antal år sedan sökte jag in till en konstskola genom att skicka in arbetsprover enligt skolans anvisningar. Ett av arbetsproverna gick ut på att ta fram ett tuggummi som hade en speciell egenskap som man skulle visualisera i grafisk form via förpackning i en affischserie.

Min idé var att marknadsföra tuggummin med vitaminer.
Nyligen såg jag plötsligt en tv-reklam, om tuggummin med vitaminer.
Jag kom aldrig in på skolan.

Slutsats:
1. min idé blev snodd /
2. min idé var inte bara min idé /
3. min idé har funnits sedan urminnes tider, med ursprung i USA /
4. min idé var ingen idé, den var tvärtom - ett plagiat
5. jag blev därmed diskvalificerad från skolan,
6. men egentligen var min idé faktiskt riktigt grym
7. med en nypa salt mätt.
8. jag är inte paranoid
9. i själva verket inte alls paranoid
10. eller bitter.
11. jag gillar alla
12. också fred på jorden.

Jag hade en bild av hur innehållet i min nya kalender skulle se ut.

Bilden såg inte ut så här.