Vitchoklad klockan elva under nattmörker

Klockan är återigen en frestande chokladbit över elva, och jag vet att jag borde. Jag vet att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta punkt. Som i punkt över kvällen.

Så därför stänger jag först ner alla internetflikar på skärmen, loggar ut och drar omsorgsfullt igen locket på datorn. Sedan går jag och borstar tänderna, använder även tandtråd och munskölj. Därefter tar jag bort sminket och baddar ansiktet i ljummet vatten. Det bränns lite på nosen när jag råkar vrida på värmen på kranen en aning över 35 grader. Järnspikar! Så jag tittar mig i spegeln för att se så att jag inte har fått några konstiga blemmor av värmen eller något annat förskräckligt. Usch. Det skulle inte alls vara bra det, näe.

Sedan tar jag på mig min rosa pyjamas och kryper gosigt och varmt ner under täcket, smörjer också mina händer med en återfuktande handkräm som jag har köpt på apoteket. För en billig peng. Slutligen somnar jag tryggt till alla får som på eget bevåg vill hoppa över staketet och ge mig gulligt ulliga drömmar.

Ja, och sen är det inte mer med det.

Adjö och godnatt.

*VANSINNES!choklad* kLOCKan 11:00 under rugg&%UGGlo r nas skUGGmörk?€r

Klockan är en frestande chokladbit över elva på kvällen och jag vet att jag borde att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta PuN Kt, som i punkt över kvällen, sSslå täcket om mig, dröja mig kvar med en bok över mitt ansikte med lampans skumma sken snett in över de sträva boksidorna och

b o k s t ä v e r n a  med
enkommafempunktersmarginal
i typsnitt Helvetica.

Så jag koncentrerar mig på texten, faller in i 

obemärkt   dvala och
      blir plötsligt både SKRÄMD och
väckt av boken som har ramlat på mitt ansikte

!

Just därför vet jag att jag borde att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta punkt. Innan saker blir galna och jag börjar brygga kaffe och skumma chokladpraliner över boksidor och frenetiskt mala ner dem (chokladpralinernaforGodssake!, INTE boksidorna) med hjälp av innanmätet på mina visdomständer - det blir nästan som en sport och jag slår upp Guinness Rekordbok och ropar HEJ, innan jag är över bäcken, eller ån eller havet eller kosmos.  
^SÅ^ innan jag går helt  ÖVER?styr&?€- & #^;%..@:

HEJ, och godnatt!

Fika fika träna

Igår var det fikasöndag och jag träffade Milla som är en gammal klasskompis till mig från
gymnasiet.

Milla och jag träffas konstigt nog väldigt sällan, men när vi väl gör det är det ändå väldigt trevligt
och opretentiöst. Och vi kom fram till att det måste bero på att det bara är så med vissa vänner. Att man har olika slags relationer med sina vänner, som är fina hur de än ser ut. Relationerna alltså.

Christian, en annan klasskompis från en tidigare folkhögskola befann sig också på fiket.
Christian har jag inte träffat på evigheter och det kändes lite som en hemligt anordnad återträff,
fast med spridda skolskurar.

Sedan blev klockan ett och jag var tvungen att vinka adjö till en avlägsen skoltid för att glida
bort mot söders centrum -Medis.

Där väntade Minna snällt på mig iklädd sin tjusiga söndagsprakt. Minna och jag har aldrig gått i
samma klass, men dock jobbar vi båda på samma skola.

Vi gick med bestämda steg mot Stikki Nikki, som är en glassbar utan dess namnlike.

I baren fanns en liten baby in the box. Dock inte till salu, men söt som få och lite söndagskinkig.

Snart hade jag och Minna varsin glass i famn, med smaker av kanel, äpple/valnöt och cookies cream.

Diskussionerna gick varma så pass att glassen smälte i våra munnar.

Tiden gick snabbt och vi gjorde oss snart i ordning för en tur till diverse butiker.

Och så småningom tog jag mig till ett gym som ligger en bit utanför stans alla fikaställen,
glassbarer och övrig kommers.

Sakta formade himlen sig till ett kryptiskt fält innan regnet slutligen öste ner som en återhållen
suck. Och jag tittar nu ut genom fönstret och förstår att detta är en suck som himlen måste ha hållit
på länge. Väldigt länge.

Om du börjar, så börja med att läsa 1.Fågeln som vrider upp världen 2.Norwegian Wood 3.Kafka på stranden 4.A Wild Sheep Chase

Bildkälla

Som några av er redan vet är jag en stor beundrare av den nutida japanske författaren Haruki Murakami som har gett ut ett flertal böcker, däribland titlarna ovan, och nu senast den litterära samlingen som finns i tre delar 1Q84.

Personligen betyder Murakamis texter väldigt mycket för mig, både vad gäller den enorma inspiration som jag får av att läsa hans böcker, samt för att han ständigt, på ett frigjort samt vågat sätt, bryter mot litterära, samt rent materiella normer och skapar därmed suggestiva världar, som beror på andra förutsättningar än dem man vanligen möter - dels i själva litteraturen, men även i det verkliga livet. Murakami bygger med andra ord nya broar utifrån det som dagligen redan finns framför våra ögon, och belyser därigenom livet utifrån helt andra dimensioner än dem vi är vana vid att se. Hans verk kommer därför att omfatta så mycket mer än en 'bara' en berättelse, då de även tangerar vid existentiella frågor ur en exceptionellt komplex vinkel.

Med tanke på den komplexa sfär som Murakamis språkdräkt friskt svävar runt i, kan man kanske undra huruvida lättillgängliga böckerna i så fall är - om de möjligen är något för djupsinniga för att kunna ta del av under de stunder som man vanligen läser en bok, som anspråkslöst sker på exempelvis bussen, på tåget, eller i sängen innan läggdags? Men med detta vill jag ändå hävda att språket i böckerna är tämligen okonstlat -även om det alltjämt lekfullt sökta bildspråket är en utopisk lekplats för den entusiastiske språkfascisten- och så är även själva berättandet i sig, där vissa mer tillskruvade händelser i böckerna varvas med vardagliga sysslor och däri utbroderade filosofiska betraktelser. Dock menar jag att läsningen bör ske med visst förbehåll, då det är upp till läsaren själv och dennes inställning att avgöra hur pass mycket denne väljer att penetrera dessa allomfattande berättelser som utspelar sig form av Magiska världar, där man låter sig utforska, dels den huvudsakliga berättelsen, samt sig själv.

Bloggen Book People, har i ett inlägg sammanfattat en av mina favoriter bland Murakamis romaner A Wild Sheep Chase, på ett ganska precist men ändå övergripande vis, där man även får ytterligare inblick i det explicita författarskap som präglar Murakamis litterära uttryck. Läs det gärna här.

Himlen utanför mitt fönster och mitt lila jag därinnanför

Det är en höstvarm kväll då ljumma vindar åtföljs av pilska svansar som på randiga katter bland schackrutiga bakgator. Jag sitter vid min plats, bakom gardinen, och noterar himlen som just håller på att ändra skepnad och bli till ett lila hav som sköljer in i mitt för evigt sommarförseglade krypin.

Detta krypin finns i mitt hjärta, längst in i ett litet vrå. Där lever ett särskilt folk som sysslar med att måla tavlor som de sedan förstorar upp på duk som kallas för humör. Mitt egna humör, som idag är skapad till en lila nobless i symmetri med himlens tvetydiga smilgropar. Jag håller upp mina händer och begrundar dem i skenet av det lila färgspelet. Knogarna på mina fingrar ser ut som platta berg på vilka lila elefanter skulle kunna bestiga och spela saxofon med hjälp av sina lånkorniga snablar.

Sedan försvinner sakta den lila färgen bort från himlen för att överlappas av sin mörkblåa syster, och jag känner med ens tröttheten smyga sig på mig - kanske har den hängt i gardinen där jag sitter, och väntat på rätt tillfälle att gripa tag i mig. Jag sneglar på klockan och inser att den inte är mer än vad som är en början till en kväll. Men ändå. Det är som om de små elefanterna på mina knogar har fått tillräckligt med mod att lyfta berg, då jag plötsligt blir buren till sängen där jag möter en förbjuden sömn. En alldeles för tidig sömn under en väldigt ung kväll.

Men så släpper jag taget, ger med mig och låter mig falla in i en enkel liten dvala. Den kommer kanske bara ta en kvart, inte mer. Så att jag säkert kan somna in i tid när kvällen väl börjar bege sig och natten tåga in. Även det lilla folket i mitt hjärta finner det behagligt med uppehåll från sitt humörskapande. De går också och lägger sig en liten stund.

Utsmetat clownsmink och visdom i busskuren

Detta är den typen av kväll då jag känner mig något utspridd. Ja, utspridd. Inte tankspridd. Det är många tankar som far runt i huvudet, jag tror det kallas för stress. Ibland händer det att jag fångar en tanke och dribblar runt med den, gör några enkla trix och sparkar sedan praktfullt iväg den mot tomma intet, där den försvinner bort i en följsam båge och blir till en fjuttig liten knappnål i skyn. Därefter ler jag stort och sträcker mig bestämt efter nästa tanke som direkt springer iväg och gömmer sig bakom ett hörn.

Ibland händer det att flera tankar ramlar över mig på en och samma gång och då går det så pass snabbt att jag inte alls hinner fånga någon av dem - jag är väl ingen jonglör heller. Så då brukar det hela istället sluta med att jag sitter på golvet som en uppgiven clown i utsmetat smink, med alla bollar omkring mig, och ser ut som en vuxen bebis i sparkdräkt.

På tal om vuxna och bebisar, eller rättare sagt på tal om ålder överlag: idag kom det fram en gammal man när jag satt och väntade på bussen i busskuren. Han började först med att försiktigt ragla fram till mig då jag gav plats åt honom på bänken. Men han satte sig aldrig ner, utan tackade för sig och fortsatte sedan med att berätta hur mycket det känns i kroppen när man börjar blir gammal. Att han redan vid femtio års ålder kunde känna av hur det började ta emot i kroppen när han rörde på sig - det var en dag när han skulle cykla till jobbet, som kroppen inte längre var densamma. Han minns den gången så väl. Jag svarade honom att sånt där känner man väl av i ännu tidigare ålder än vid femtio? Jovisst är det så, åldras börjar man göra redan när man är man tjugo år, sa mannen och blinkade mot mig. Jag skrattade till och mannen fortsatte, Visste du att intellektet är färdigutvecklat redan vid sexton års ålder. Och vad som sedan händer är att erfarenheten istället är vad som fortsätter att utveckla oss, snarare än intellektet. Jag nickade ivrigt och försökte möta hans intressanta ord genom att säga något i stil med, Med andra ord skapar erfarenheten fler aspekter åt intellektet.

Men mer hann jag inte då mannen plötsligt utropade, Bussen, nu kommer min buss! Adjö.
Och han var med ens borta.

Min lilla fetish

Ofta händer det att jag nyttjar min lediga tid till att plugga, vilket skulle kunna lämpa sig väl i mitt hem där jag kan sträcka mig en armlängd bort från sängen för att enkelt slå upp datorn, brygga mig en kopp kaffe och gro ner mig i hemtrevliga kläder, utan att behöva ödsla restid till och från skolan. Men eftersom jag bär på en speciell företeelse så innebär det att jag lägger ner både tid och energi på att se till att ta mig ända bort till till skolans bibliotek för att kunna plugga.

Jag åker till och med till biblioteket en dag som denna, då jag inte alls pluggar, utan istället skriver. Och är jag inte på skrivhumör ser jag ändå till att ha en anledning att sätta mig där. Jag gör med andra ord mycket för att kunna ta mig till en tyst läsesal på min fria tid. Att säga jag offrar tid för att förflytta mig vore att använda ett felaktigt uttryck, eftersom jag: fullkomligt NJUTER av att sitta mitt bland tysta människor som bläddrar bland lagböckernas sliriga sidor, som försiktigt drar igen dragkedjor till sina väskor, som koncentrerat knappar på tangenter med efterklang av långa naglar, och som skriver så tätt att man kan höra blyertsen krafsa mot papprets yta.

Det välbehag jag känner av det subtila välljudet från minutiösa rörelser är mig en nästintill fetischistisk böjelse. Dock har det inte med sexuella anspelningar att göra, utan är snarare av den sorten som, om jag enbart fokuserar mig på ljuden, gör mig avslappnad så pass att jag skulle kunna somna på grund av dem. Det är som om ett slags meditativ trans uppstår. Denna upplevelse av välbehag behöver heller inte enbart ske i tysta läsesalar, utan kan likväl inträffa på en tyst tunnelbanevagn då någon smaskar frukt, prasslar med en godispåse eller bläddrar i tidningar. Med andra ord: Metroläsande resenärer under morgonrusningstrafik, HJÄLP så angenämt.


Så nu vet ni lite vem jag är. Hej, förresten.

Så hinner du med Fitnessfestival på 3 timmar

Kistamässan anordnade nyligen ett träningskonvent vid namn Scandinavian Sport & Fitness Festival. Jag var till en början hemskt biljettlös och egentligen inte särskilt intresserad av att gå på denna tillställning.

Ända till jag plötsligt fick tag på en fribiljett, och jag packade hastigt och krafsigt ihop tunga träningsväskan för att tidigt bege mig ut i ett ännu sovande söndagsstockholm, i vild jakt på
dansklasser.

När jag slutligen kom fram efter några tunnelbanebyten stod Marion på plats och väntade,
efter att redan ha kickat igång dagen enligt dansschema. Vart har du varit?, frågade hon mig
veteranmässigt och log.

På tal om schema - så här såg söndagsprogrammet ut för en av de två salarna.

Förutom att Gunnar och Camilla skojsades lite var de lika träningsfräscha som resterande
deltagare.

Mellan dansklasserna strosade vi omkring bland diverse montrar, drack gratis energidrycker
och lyssnade till våra ekon - det var lite tomt på deltagare på konventet. Men så var det även
första året som det hölls.

Ända från New York - det här är Marvin Foster JR som var en av dagens presentatörer.
Sist jag tog en dansklass för honom var i vintras på NIKE-konventet

som inte direkt kan jämföras med denna något mer magra händelse. Men så kan även den mindre
skalan ibland också vara trevlig. Det är oftast då som man får chans till att reflektera över
tillvarons beskaffenhet. (För att hårdra med en metafysisk parallell.)

Det här är Ida som jag frekvent brukar stöta på, även på den 'vanliga' träningen på gymmet,
under till exempel en alldeles alldaglig måndag.

Om man var riktigt vågad kunde man även testa att slänga sig runt en strippstång och pröva på
den 'nya' träningsformen stripaerobics. Men det var inte riktigt min grej - ska man göra det så ska
man göra det ordentligt, utan trendriktig täckmantel så att säga.

Sedan slog klockan lunchdags och jag tackade för mig och tog mig hemåt, tre timmar senare och
tre dansklasser rikare. Kompakt festivalträning younameit.

- likt tama skurkar under sen söndagspromenad

Klockan tre minuter över nio på söndagskvällen kliver jag ut i ett nattmörker för att ta mig till matbutiken och handla något i matväg. Vinden är tyst, men istället ligger höstluften som en ny stämma och klär marken disigt gul under gatlyktornas sken.

En stor jeep (jeepar är väl förresten alltid stora?) dyker plötsligt upp från ingenstans och kör förbi mig, likt en lämplig bakgrundsrörelse i en filmscen. Mannen i jeepen vänder sig om efter mig när jag passerar övergångsstället. Jag tittar på mannen, försöker urskilja den, av nattens detektivfärgade mörker, orangea silhuetten bakom ratten. Mer hinner jag inte, då jeepen snabbt viker av och är med ens borta. Jag fortsätter att gå mot matbutiken, täckt av trädens mörkgröna ögon.

När jag efter sju och en halv minut når fram till butiken möter jag ännu ett ansikte - en man iklädd bruna manchesterbyxor och en smörgul linnekavaj, som har skrynklat sig lite nertill. Mannen står vid brödhyllan och väljer bröd med ett slags passiv omsorg. Han tar ingen notis om mig utan verkar fångad i andra tankar. Sedan går han vidare till mejerihyllan och plockar mjölk, som han lägger ner i sin röda matkorg, återigen med samma slags själlöst rutinmässiga manér.

Själv fladdrar jag först runt bland olika hyllor, för att till slut gå från matbutiken med enbart en flaska cola under armen. Mina steg raskar sig hemåt, jag skyndar mig förbi subtila gränder och hastiga skuggor bakom varje hörn. I mörkret skiftar mitt hår i sepia och på min kropp hänger mina mjukisbyxor viljelöst, likt tama skurkar under sen söndagspromenad.

Öfverstrykningar

En alldeles fager lördagkväll som denna och jag har grottat in mig i överstrykningarnas värld, som ibland kan bli lite för mycket av en överstrykning. Om ni förstår vad jag menar.

I den bokhandel jag jobbar i kommer det in studenter som vill sälja sin kurslitteratur, som stundtals är ambitiöst överfull med överstrykningar i regnbågens alla färger, och mer därtill. Det gör att man själv får mersmak för att också markera varenda mening i sin egen kurslitteratur - nästan så att man tappar syftet med överstrykningen och istället ägnar sig åt visuell konst.

Att man sedan förbiser överstrykningarna när man därefter läser igenom texten igen, DET är en helt annan sak det.