Det är ryssen som är boven i dramat

Den här omtalade rysskylan, jag sitter och väntar på den. Kanske har den redan kommit, men jag vet inte eftersom det är svårt att avgöra hur rysskylan ser ut jämfört med kyla överlag. Eftersom det även finns en ryssvärme tänker jag att det är just ryssen som är boven i dramat - ryssen är alltså inget slags klimat, utan en person från Ryssland som kommer med antingen varmt eller kallt väder:

Framför mig ser jag taket till en skyskrapa där en jättefluga till helikopter plötsligt dyker upp från ingenstans. Hattar och näsdukar och tupéer flyger iväg av vinden från propellerna. I helikoptern sitter en myrskock med svartklädda maffiapoliser, och utan omsvep landar helikoptern strax på hustaket och folk flyr och CIA-agenter med lackande pannsvett sväljer hårt framför bevakningen vid tv-monitorerna, samtidigt som de lösgör sina slipsar från halsarna och greppar tag i sina walkie talkies som gång på gång ramlar ur deras skrajsna händer.

Så snart helikoptern har landat på taket infinner sig en omänsklig tystnad, ljudet från helikopterns propeller dimmas ner i bakgrunden och ur helikoptern kliver självaste ryssen ut. Hans kroppstyp är bastant, så pass att hans kostym hotar att sprängas sönder kring hans rundlagda mage. Hans käkparti liknar käkpartiet hos en bulldog, med lager-på-lager-skinn i stora påsar. Han har även plufsigt stora påsar under ögonen och hans ögonbryn liknas vid grova trädgrenar som trycker ner hans blodsprängda ögon. Porerna på hans näsa är så pass stora att man skulle kunna använda dem till att lägga kol i och grilla korv på. Och på tal om korv så sitter det en klackring med en fet rubin på hans korviga lillfinger.

Ryssen tar ett steg fram. Människohopen som har samlats på plats för att skåda klimatspektaklet tar snabbt ett steg bakåt. Ryssen andas tungt, vodkadoften sipprar ut från hans mun och fräter sönder en liten pojkes nallebjörn, och en kvinnas bukett med rosor hinner vissna så snabbt att bladen direkt ruttnar och smulas sönder till aska. I ryssens väldiga famn ligger en hopvikt liten filt av röd sammet med guldiga tofsar i kanterna. I filten ligger självaste kylan.

Kosmos

Min fascination för himlen sträcker sig ända bort till rymden, både för att den är så oändligt mystisk och dessutom enormt vacker att titta på. Det går i och för sig inte att beskåda rymden på det sätt som man gör med himlen från sitt lilla fönster, men min kompis Karin gav mig nyligen ett fint tips. På NASAs hemsida finns en "dagens bild" på menyn, där det sedan år 2006 har serverats ett antal utomjordiska bilder på rymden. Och vid sidan om varje bild finns även en liten text som förklarar vad bilden ska föreställa.

För den som är hobbyintresserad av rymden rekommenderar jag NASAs hemsida som visserligen är ganska mäktigt byggd med fakta, men ändå användarvänlig med konkreta förklaringar och ett enkelt 'rymdspråk'.

 

Klicka på bilderna för källa.

Stängt för ökenmänniskor

Sitter i ett mörker och skriver. Varför det är ett mörker vet jag inte. Kanske för att det ÄR mörkt ute. Mina ögon retas med mig, de vill ständigt stänga igen, dra täcket över huvudet, vända på OPEN-skylten till CLOSED.

Plötsligt befinner vi oss i öknen. Värmen får horisonten att dallra i vågor, det ryker slug sand från någonstans och himlen är så pass blå att den blir nästintill vit. Den känns tom på ord, som om den stod i en evig inandning. Lite så att man vill kupa händerna för munnen och ropa: hellooo, anybody home? Men himlen kommer såklart inte att svara. Inte ens mitt eko kommer att svara mig.

Så jag står där och ser åt alla håll. En svettdroppe letar sig nerför min panna som en spindel på tråd. När svettdroppen når mungipan slickar jag snabbt upp den med min reptiltunga. Sedan vänder jag mig om mot saloondörrarna, tittar åter mot skylten med de inristade bokstäverna. Det står fortfarande CLOSED, vilket inte så konstigt eftersom stället är tomt på folk. Jag befinner mig mitt ute i vad som en gång var en civilisation. Bakom saloondörrarna skymtar jag nedvälta ölflaskor och glas på borden, stolar som ligger hastigt översprungna likt skalbaggar på rygg. Som om människor har flytt öknen i panik. Som om något alldeles oväntat inträffade. Kanske fick den ödsligt tomma himlen för sig att ropa på dem, de små krypen. Kanske kastade himlen ur sig några regndroppar så att alla ökenmänniskor fick spader och försvann snabbt bort från detta märkliga ökenspökställe. Och siste man som gick vände förmodligen på skylten på dörren till CLOSED. Bara så att du vet, kanske han tänkte.

Följa Månen-leken

Det känns som om jag och månen har känt varandra i evigheter. Vi har i och för sig vetat om varandra i princip hela livet, men ingen av oss har riktigt vågat ta kontakt med varandra. Tills för bara ett par månader sedan.

Det hela började med att jag en kväll var på väg hem. Himlen var stjärnklar och när jag vände upp blicken stod han plötsligt där, månen, han log åt mig. Jag log snabbt tillbaka och såg hastigt ner mot marken. Kände hur mina öron hettades till och hur mitt hjärta tog ett skutt ut från bröstkorgen. Så tittade jag försiktigt upp igen, rädd för att ha sett fel. Kanske var det inte mig som månens blick hade fastnat på? Jag som så länge hade gått och sett upp till honom, blev nu rädd för att möjligen inbilla mig något galet. Marken gungade, det svindlade under mina fötter och små orosmoln tornade upp bakom mina öron och började klia sig röda mot huden.

Men ju längre jag promenerade fram på gatorna den kvällen, desto mer övertygad blev jag om att det faktiskt var mig som månen vilade sin blick på. Jag var den utvalda. Och hur jag kunde veta att det var just jag och ingen annan, var för att jag snart insåg att månen lekte med mig. Det skedde på det viset att när jag rörde på mig, rörde även månen på sig. Och när jag stannade till, så stannade även månen. Ibland gick månen lite snabbare och jag tappade bort honom någonstans bakom ett hustak. Men snart avslöjades hans vita gloria bakom en skorsten och han tog ett steg ut, lyste i sin fulla glans, och följde mig ända hem, till min port då han plötsligt var borta. Gatulampan slocknade och stjärnorna på himlen blinkade sömnigt åt mig, innan de försvann helt och natten stod ensam kvar med sitt svarta segel.

Nuförtiden leker jag och månen ganska ofta med varandra. Vi gör det förutsättningslöst, också mitt framför ögonen på alla andra. Kanske inte mitt på blanka dagen, men på kvällen och ibland om nätterna kör vi den här Följa Månen-leken, som jag vill kalla den för. Jag promenerar och månen följer efter mig. Och ibland blir det tvärtom.

Det stora ansiktet och det lilla hattansiktet

Sitter på Studentpalatset och försöker plugga. Det är meningen att det ska vara ganska så tyst här - att knappa på datorn är tillåtet, svarade killen i vaktmästeriet mig, och tittade menande på min datorväska. Jag har hamnat bredvid två tjejer som ivrigt viskar fram och tillbaka. Emellanåt utstöter de ett skratt som, på grund av att de måste hålla igen på ljudnivån, liknas vid ett litet bubbelbad av fyrkantigt skum. Skrattet trycker sig upp mot ytan och folk omkring lyfter på sina blickar och ser hätskt åt tjejernas håll.

Idag bryr jag mig i och för sig inte så mycket om den där tystnaden hit och dit. Den får vara som den vill, helt tyst om den så önskar. Jag orkar inte prata med den, känner mig alldeles för inbäddad i mina tankar om universum, och så den där tavlan som hänger rakt framför mig på den bortre väggen i salen. Studentpalatset är en ståtlig byggnad som liknas vid ett äldre bibliotek med tjocka pelare och stengolv med ingjutna fossiler. Och i en ståtlig byggnad brukar det alltid hänga en viss typ av konst på väggarna. Sådana tavlor som man egentligen inte vet varför de hänger där, eller vad de ens ska föreställa. De bara finns där i bakgrunden och utgör ingenting. Men skulle man ta bort dem från väggarna skulle det förmodligen kännas egendomligt kalt, på samma sätt som det blir om man skulle avlägsna alla födelsemärken från sin kropp.

Tavlan framför mig är ganska stor. Den föreställer ett människoansikte mot en skär bakgrund. Ovanpå ansiktet finns ett lite mindre ansikte. Eftersom det inte finns några direkta dimensioner i bilden ser därför det lilla ansiktet ut som en hatt på det stora ansiktets huvud. Och från bildens ena sida sträcker sig en arm in med en hand som tar tag i det stora ansiktets huvud. Jag tittar länge på tavlan, så pass länge att det känns som om jag blir ett med det stora ansiktet. Plötsligt hänger jag själv där på väggen och blickar ut på alla lustigt tysta studenter med alla lustigt tjocka böcker och deras muggar med kaffe, paket med nötter, flaskor med vatten, påsar med tuggummi och skålar med frukter.

Jag vet inte om det är för att jag är trött eller om tavlan faktiskt gör mig fascinerad. För jag känner mig på något sätt tagen av den. Som om den i själva verket utgör stommen för den sal jag sitter i. Jag försöker förstå mig på tavlan, vrider lite på huvudet och lägger det på sned, samtidigt som mina ögon går pingpong mellan det stora ansiktet och det lilla hattansiktet. Jag känner mig som en museumbesökare som har hamnat fel. Eller om det är tavlan som hänger på fel ställe.

Ögats läppar sluter sig

Som jag tidigare nämnde återvände jag inte helt tomhänt från Göteborg. Den här boken - en diktsamling hittade jag på ett antikvariat i stadsdelen Haga och blev ögonblickligen väldigt förtjust. Dels på grund av den fina färgen och formatet, samt på grund av titeln och bokens tema som är surrealism i svensk poesi.

Även om man på ett ungefär vet vad surrealism är kan det kanske vara klurigt att sätta fingret på vad det exakt är. Jag tror att man ofta förknippar surrealism med Salvador Dalí och hans tavlor som bland annat föreställer 'smältande' klockor som hänger på träd, och skepp med enorma fjärilar till segel.

Det är nog omöjligt att sätta etikett på surrealismen. Men ett riktmärke som jag följer är att surrealismen är beroende av sin samtid och dess normer, där olika föremål inom konsten uttrycks i ett slags hybrid mellan två olika världar. Som exempelvis mellan dröm och verklighet. Detta säger i och för sig inget om något, så därför tänkte jag visa två dikter ur boken.

Diktsamlingen är indelad i fyra kapitel efter olika tidsperioder och poeter.

Det här är en vacker liten dikt av poeten Gunnar Ekelöf. Det surrealistiska draget i den här
dikten skulle jag kortfattat tro är den kosmiska beskrivningen av kvinnans drag som liknas vid
en fjäril.

En annan dikt som skrevs cirka tio år senare av poeten Erik Lindegren, betraktas idag som
surrealistisk för sin tid. Här skulle det kunna vara samspelet mellan form och innehåll som blir
det surrealistiska. Diktens yttre form är en våg och diktens innehåll handlar om stranden som
liknas vid vågor. Även strandens miljö och vågornas rörelse smälter samman i diktens innehåll.

Dikterna når ända fram till början på nittiotalet och boken innehåller även dikter skrivna av bland andra Rut Hillarp och Bruno K. Öijer.

Den här boken är som en rosa liten ärta som jag ibland plockar fram i gemytlig jakt på inspiration.

Ett helvetes sorl

Ibland blir inte dagarna riktigt som man har tänkt sig. Speciellt under röda helger som denna. Då går inte lokaltrafiken i sin vanliga takt och hela stan är dödsstängd. Men desto mindre dödstyst. Det är under helger som denna som ALLA människor samlas under ett och samma tak, på det enda öppna stället i stan.

För att kunna skilja mellan hem och arbete har jag därför tagit mig ut och sitter nu högst upp på Kulturhuset - ett resultat av ett försök i att mig till biblioteket för att plugga. På Kulturhuset kan man definitivt inte plugga, här kan man istället försöka roa sig med att urskilja de samtal som alla tillsammans utgör en nivå av ett fruktansvärt skrik. Ett makabert skrik som ingen konstigt nog tycks lägga märke till. Vilket förmodligen beror på man vanligtvis kallar det här skriket för att vara ett sorl. Men det här är absolut inget sorl, det här är ett absurdum av ljud som liknas vid självaste Helvetet, om man nu skulle få för sig att tonsätta helvetet. Om man så att säga skulle vilja göra en sonat av helvetet. Den här miljön är rent ut sagt en hemsk miljö för psyket, oavsett om man har som avsikt att plugga eller fika.

Så istället för att plugga stirrar jag planlöst ner på Sergels torgs svartvita punkter som utgör bakgrunden till ett hav av fiskstim som simmar fram och tillbaka. Ett folkhav av svarta punkter. De flesta människor bär till synes en svart rock, kappa eller tjockare täckjacka. Allting är svart. Nattsvart. Fastän det är dag.

Jag sitter kvar ett tag till på Kulturhuset. Mest för envishetens skull. Försöker hitta en ledstång att klamra mig fast vid. Ja, ledstången är en metafor för min önskan att få ta tag i något som vägleder mig genom detta ljudliga ramaskri och alla stängda bibliotek. Under denna uppätna allhelgonadag.

Möte med Woody Allen, Scott Fitzgerald, Hemingway och Dalí i Midsommarkransen

Det här är Midsommarkransen. I det här området bodde jag under en väldigt liten period i en väldigt liten etta på 10 kvm. Man sade att det var Sveriges minsta lägenhet som till och med hade en toalett och ett kök med diskbänk och kylskåp. Men ville man duscha fick man alltnog springa ner till källaren och hälsa på spindlar och flyttkartonger som omgav den lilla duschkabinen. Det enda fönstret som fanns i lägenheten upptog hela den ena väggen, och man fick dessutom lov att gå in sidledes genom ytterdörren, då garderoben upptog halva dörrytan.

Vägg i vägg med lägenheten låg ett obemannat solarium som jag för jämnan besökte. En vacker dag frågade ägaren till solariet om jag kunde tänka mig städa där under kvällar och helger. Jag tackade men sa att jag tyvärr inte kunde anta jobberbjudandet.

Jag saknar lägenheten väldigt mycket, den var speciell. Jag saknar Midsommarkransen, det är ett mysigt område. Bohemiskt sådär.

Men den här gången passerade jag inte Midsommarkransen för att bo där. Utan för att fika.

Tillsammans med Sophie som visade upp sin fashionabla mössa som hon själv har stickat.
Vi pratade om lite av varje, och om bloggar. Jag frågade Sophie om bloggtips varpå hon svarade
att hon mest läser bloggar som handlar om stickning.

Det här är Hello Karin, min skolkamrat som också ville fika, och som driver en blogg med
samma namn.

På fiket serverades ekokakor och cd-skivor med syrsor.

Förutom att fika såg vi även på filmen Midnight in Paris, på biografen Tellus.

Filmen var wäldigt Woody Allen. Till alla er som gillar kombinationen: Paris, tillskruvad handling
och ett överflöd av konstnärsreferenser - se den!

Så småningom tog filmen slut och när jag gick ut från Tellus kände jag mig som filmens
huvudperson Gil, när han klev ur en tidsepok och landade tillbaka in i 2000-talet.

Novembervågor

Jag tittar ut genom fönstret och möter november som är klädd i rasslande skelettlöv och gråblå himmel. Mitt vemod höjer sig sakta över mig och suget för att skriva böljar försiktigt upp likt när vågor börjar ta sig in mot land. På avstånd ser vågorna små och försynta ut, men ju närmre de rullar fram desto mäktigare blir de. Så jag ställer mig vid strandkanten med utsträckta armar. Sanden smiter åt mina fötter och fotbojorna stryper åt anklarna. Det blåser en mild storm någonstans i ögonvrån. Jag blundar och låter mig sköljas med av vågorna, som påminner om slickande eldslågor. Fast utan glöd.

Sedan sugs jag in och följer ovetandes med i vågornas lek. De kastar mig fram och tillbaka likt den lek som leks under skolrasten. Deras famnar är så kalla att det bränns om mina armar, mina ben som domnar bort och mitt hjärta fryser till is. Mer hinner jag inte tänka för strax ringer klockan in till lektion. Jag spottas iväg av vågorna och slungas återigen upp på land. Likt en trasdocka hamnar jag ofrivilligt framåtböjd på betongsand, utan känslor och utan ord.

Dagens outfit

Hell Screen, av Ryunosuke Akutagawa

Den här novellen handlar om Yoshihide, en alltigenom erkänd och något egendomlig konstnär. En dag blir Yoshihide tillfrågad av härskaren av Horikawa att måla en tavla som ska föreställa det buddhistiska helvetet. För att kunna uppfylla härskarens önskan gör Yoshihide bokstavligen allt för konstens skull för att få en så fulländad tavla som möjligt. Berättelsen får makabra konsekvenser och den bisarra tonen skruvas upp ytterligare några varv.