Ett magiskt Luciatåg

I söndags hade min kompis Sophie avslutning och därmed uppvisning i konstsim som hon är en flitig utövare av.

Eftersom avslutningen låg nära den trettonde december förvandlades uppvisningen till ett konstsimluciatåg.

Det var en annorlunda variant på ett Luciafirande som var oväntat hjärtknipande, liksom magiskt. Den nedsläckta simhallen glittrade i klorblått av facklornas eldgula sken och hela processionen gjorde att det kändes som om man var delaktig i en himmelsk ceremoni bland ett hemligt änglasällskap.

Alla som var med i tåget var sammanbitet koncentrerade på att hålla både huvudet och ljusen ovanför vattenytan, och kören sjöng så att ljudet studsade runt mellan väggarna. Precis som i en kyrka, fast det var en simhall.

När Luciatåget hade uppträtt färdigt försvann glittret och ljusen och lamporna tändes upp för hårdnackad showtime. Konstsimmarna bildade tjusiga formationer och sträckte på de mest spänstiga benmuskler jag någonsin har skådat. Jag tror minsann att de slår balettdansösernas vader och spetsiga tår.

Två dagar senare blev det den trettonde december. Istället för lussekatt haffade jag en CHOKLADboll. Utanför matbutiken vid mig stod tre huttrande tärnor med nedsänkta huvuden och sjöng. De sjöng på ett så moloket vis att det istället lät som en klagosång. Och det gråa vädret stampade takten genom att utstöta vinande suckar. 

Jag fikade förresten tillsammans med Hello Karin som delar samma stjärn-måne-moln-intressen som mig.

Sedan när vi hade kramat varandra god jul, och tack för den här skolhösten bra jobbat!, gick jag hem och smekte den höga bokhög som Sophie snällt skänkte bort. För hon ska nämligen åka på långresa till Indien. Där kommer hon nog inte att utöva just konstsim, men kanske yoga.

Skitsnack!

Sitter fastskruvad med huvudet mellan boksidorna och intar en soppa till lunch. Ibland skvätter soppan omärkbart åt något håll - det är när jag vid ett senare tillfälle exempelvis ska sova som jag inser att orange soppa har regnat ända bort till sängöverkastet.

Även kaffebryggaren kan ha sina soppfläckar. Det vänder sig lite i magen på mig när jag tänker på orange kaffe. Inte för att färgen orange på något sätt skulle göra så att kaffet smakar diss-kuss-ting! Det vore mer illa om kaffet var *piip*brunt. Det skulle få mina sväljreflexer grimasera ihop sig till ett gammalt russin.

En annan tanke - vilken årstid är vi i nu? Jag tycker visserligen att det är ganska behagligt med bar mark, ingen snö. Men när jag tittar ut mot grannens balkong med de kvarlämnade utemöblerna och den kronbladsmäktiga krukväxten på bordet, med solen som vilar snett över balkongen och den flyktigt blå himlen därtill.

Just DÅ undrar jag.


Fotnot: Kaffe med mjölk är förvisso *piip*brunt.

La petite journée avec le grand coeur

Den härliga doften från Eiffeltornets prakt och ostarnas land nådde nyligen nordliga höjder - min franska kompis Marion var nämligen på besök här i Stockholm.

En gång i tiden lärde Marion mig den viktiga vikten av att inte dricka fulvin, på flaska med skruvkork. Sådana dumheter håller inte fransmän på med, nä fy.

Vi passade på att ta en dansklass - jazz för Åsa Fornander.

Sedan gick vi på äventyr i matbutikens djungel. Givetvis tog vi en klassisk bild på bananapan. 2011

2010. Folk tittade lite snett på oss, och några barn gick fram till apan och undrade om den var verklig så som vi höll på och trixade med kameran där bland alla tomater, apelsiner, ståndare och pistiller.

Men sen - det hade blivit dags att hugga tag i lösgodiset! Marion är särskilt förtjust i lösgodis och menar på att det här är det svenska svaret på fransmännens yoghurt. Heja Sverige!

Slutligen, alldeles utmattade av att dansa, gå på zoo och plocka lösgodis, pustade vi ut på restaurang. Sedan tog den fina sagan slut. Men det dröjer nog inte länge till förrän vi snart ses igen.

Det fina med att köpa begagnade böcker är att det ganska ofta ligger kvarglömda bokmärken i form vykort instoppade mellan sidorna.

Texterna från avsändarna på vykorten skapar på något sätt ett djup i den bok som de av en slump har hamnat i. Även om vykortet egentligen inte har något med själva berättelsen att göra så ger det ett sammanhang åt boken. Det blir lite som en ramberättelse, som att få en present som är inslagen.

Så när jag hittar ett kort sparar jag det, och kanske hänger jag upp det på väggen om jag känner extra för motivet eller om texten på kortet får mig att reflektera över något speciellt.

Det här är dock inte något vykort som jag har hittat mellan sidorna till en bok. Det här kortet har jag köpt själv i självaste staden som det föreställer. Eftersom den här staden ligger mig särskilt varmt om hjärtat får det därför hänga tillsammans med de andra korten.

Det här är också ett kort som jag köpt i Paris. Bilden föreställer det konstnärskända Café de Flore i stadsdelen Saint-Germain. Dock är det ett äldre motiv taget på äldre dar, kanske då Hemingway eller vem vet - Gustave Flaubert satt där och skrev över en kopp kaffe med skummad mjölk som fastnade i hans yviga mustasch.

Ett vykort från någon, på resa i Vietnam.

Och mitt i detta vykortsbad - Therése, som inte hänger på min vägg, men som under hela hösten har varit på resa i större delen av Asien. Där har hon bland annat träffat på en orangutang med sin bebis, klivit över kinesiska muren, badat i The Beach, gått på djungeltrekking, och tagit en kaffe med baileys vid en av kanalerna i staden Suzhou.

Therése har skickat mig ett mindre traditionsenligt, men ack så vackert julkort, ända från djungeln. På vykortet är det buddhistiska templet i provinsen Chiang Rai i Thailand. Ett tempel med postmodernistiska inslag, skriver Therése. Konstnären har blandat buddhistiska avbildningar med motiv från filmer som Matrix och Star Wars.


Ja, det var lite om mina vykort. Eller mina och mina.

Löpning som filosofisk läsning

- Kulturessä publicerad i tidningen Gaudeamus.

Dagens löpningstrend kan bero på mer än en känsla av fysiskt välbefinnande. Löpning är även en filosofisk aktivitet med rötter i andlig glädje. 

Att tala om löpning i djupsinniga termer kan verka paradoxalt, då löpning spontant brukar förknippas med fysisk ansträngning. Som träningsform har löpningen under senare år fått ett uppsving och anses numera vara den bredaste folkrörelsen i landet. Denna trend bottnar möjligen i ett grundläggande behov i ett nutida brussamhälle, där allt fler människor söker sig till ursprungliga träningsformer som i det långa loppet även verkar mentalt stärkande.

I reportageboken Born to run (2011) jagar journalisten Christopher McDougall efter svaret på löpningens inre kärna, då han beger sig ut på en löparjakt som börjar långt bort hos den mexikanska löparstammen tarahumara, i Kopparkanjonen. I boken får läsaren möta en rad forskare och långdistansprofiler som förespråkar löpning utan avancerade löparskor och tidtagarur. Det fastslås att löpningens ursprung snarare handlar om själsligt renande, som innefattar livsglädje och lycka, än att enbart bidra till bättre kondition och en slank kropp.
   Löpning beskrivs som ”väldigt romantisk” och som en sensuell aktivitet som kan liknas vid att ”slappna av på samma sätt som när man bit för bit sänker sig ner i ett varmt bad. Efter ett tag slutar kroppen att göra motstånd mot chocken och börjar njuta.” Med denna romantiska bild verkar det som om löparens hjärta även bultar för den filosofiska verkan som löpning har.
   Därför kan man fråga sig hur löpningens verklighet ser ut. Är löpning lika romantiskt som profilerna påstår? Eftersom det handlar om rutinerade individer som dagligen sysslar med avancerad långdistanslöpning, är svaret förmodligen nej. För den genomsnittlige motionären är det nog svårare att nå upp till samma slags meditativa tillstånd i löpningen.

Författaren Haruki Murakami höjer löpningen till ytterligare nivåer. I sina memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) förklarar han att löpning utgör navet kring hans levnadsregler, framför allt hans författarskap. Som erfaren maratonutövare har löpningen för Murakami sällan inneburit samma sorts spirituella glädje som för den mexikanska löparstammen tarahumara. Han menar snarare att löpningen är som att springa ”... i den där välbekanta tystnaden i mitt trivsamma, hemgjorda vakuum”.
   Löpningen har gjort det lättare för honom att bibehålla sin koncentration och aktivt bidragit till att upprätthålla disciplin i skrivprocessen. Han betonar också löpningens syfte genom att dra en parallell till existensen, som han anser inte är betydelsefull för att livet så småningom tar slut. Slutet finns av praktiska skäl, precis som att målet i ett lopp handlar om att begränsa sträckan.

Utifrån ovan nämnda synsätt får löpningen en betydelse av mer allomfattande karaktär. Det skulle även kunna vara en av förklaringarna till varför många på senare tid har gett sig i kast med löpning som träningsform. Den som kontinuerligt ägnar sig åt löpning vet att ett meditativt flyt av koncentration kan uppstå i den så kallade ”andra andningen”. Ett flyt som uppkommer först efter ett antal outtröttliga minuter i motionsspåret och omfamnar både kropp och andning i ett slags medryckande samklang. Så kanske går det att se löpning som ett filosofiskt koncept, snarare än enbart en stunds fysisk ansträngning.

Med löpningstrenden översvämmas marknaden av böcker i ämnet, vilket lockar tanken att jämföra löpning med att läsa, som också är en uråldrig tradition. Liksom löpning har läsning sedan länge betraktats som något universellt och berikande för livsstilen, där nöje förenas med nytta. Den som läser kan i likhet med löparen försättas i ett meditativt tillstånd. Precis som med löpning där målet inte är det viktigaste, gäller detsamma med läsning, att slutet på en bok är till för att rama in berättelsen. Båda formerna bidrar även till att stärka och upprätthålla koncentration – att kunna springa ett antal kilometer såväl som att läsa ett antal sidor kräver fokus. Både löpning och läsning utövas dessutom oftast i ensamhet.
   Läsning kan även vara, om än inte fysiskt, så psykiskt utmattande, beroende på textens episka upp- och nedförsbackar. Hade det inte varit för bristen på direkt fysisk ansträngning hade läsning kunnat betraktas som en sport, precis som löpning också är en filosofi.

Detärbaraendröm detärbaraendröm detärba

Sitter i mitt lilla slott och försöker väcka morgonen till liv. Tänder upp tusen ljus i vardera hörn och ser hur lågorna stretar mot väggarna, hur de fullkomligt slukar upp väggarna och hela hemmet liknas vid en eldstad där indianer dansar kring elden - de dansar så snabbt så snabbt att allting snurrar evighetsrunt mig, och allt jag hinner se är vita fjädrar som blir till pilar som bildar skygga streck, som ryker ihop till lava, och jag tror mig plötsligt vara i mitten av en väldig vulkan!

Eller om det är på månen
Där är allting ultraviolettvitt
Så vitt att jag inte kan skilja på luft och jord
Jag sträcker försiktigt ut min hand för att känna, griper tag i något som jag tror är något,
men som varken är en planet eller stjärnstoft.


                                                              ----            ----                     
                                                              @              @
Eftersom jag vet varken ut eller in söker jag av rädsla skydd i någon vrå. Där sätter jag mig på huk med armarna över huvudet, kniper ihop ögonen och tänker: detärbaraendröm detärbaraendröm detärbarae
     - lyckligtvis är jag fortfarande kvar i slottet och morgonen har för längesedan stigit upp, ätit frukost och borstat tänderna. Ljuslågorna på väggarna har hunnit blekna bort av dagens ljus. Nu ser de mest räddhågsna ut. Som en dammtuss man först trodde var en spindel.

Julkalenderglöggpianotangenter

När jag kom till jobbet idag stod där en julkalender från chefen och väntade på mig. En julkalender! Jag som inte har haft någon julkalender ända sedan Ture Sventons jul gick på tv. Det måste ha varit över 100 år sedan. Åtminstone över tjugo år sedan.

Eftersom idag var den första dagen som jag jobbade i december månad fick jag därför öppna alla luckor, från 1a till 7e december. Sju chokladbitar! Rena julafton.

Minna åt också choklad idag. Och hennes övertygande fäbless för flamingos fick mig att till och med skriva om flamingos i min senaste tenta.

När klockan närmade sig lunch smög sig solen fram och dammade av våra vinterkalla anleten.

En av favorithögarna på jobbet. Mest för att de litterära epokerna är samspelta i svart.

Hilda drack kaffe, hjälpte kunder och fnissade framför 9gag.

Efter jobbet slängde vi på oss mössorna och tog tunnelbanan till söder om söder om väst.

Där, någonstans i en lokal till en krokig gata började vi med att dricka glögg och nafsa julgott.

Dock var vi inte där enbart för glöggens skull, utan huvudmålet bestod av en utförsäljning av retrotyger.

Minna fingrade på långa pianotangenter. Grafiska mönster på tyger, på inredning överlag, kräver nog ett hem med bestämd personlighet.

Jag hittade en snäll variant, vit med vitt mönster - en bordsduk har jag tänkt mig att det ska bli, så snart jag hinner sätta synålen i tyget.

Efter glögg och tyg var det dags att kliva ut i den nålvassa kylan för att åka hem och lyssna på mina gurglande element. Och därefter sova.

Under korkeken och luktar på blommorna

Jag försvann där ett tag. Det blev lite för mycket rymdsnack i huvudet på mig. Men nu så, har jag rensat hjärnan på luddiga partiklar och därefter legat i något slags dvala och stirrat upp i taket. Tänkt på allt möjligt här i livet. Lite om dittan och datten. Funderat på det här och det där. Ni vet, grubblat på hur det går och vad man gör, och om det är relevant i sitt sammanhang. Sedan har jag även tänkt på det där, och hur det ser ut om man istället gör så här. Ni vet.

%x&y?#!P°€ = TV-reklam

Det är just när man tentapluggar som hjärnan tenderar att bli en aning snedvriden. Man tycker att hjärnan borde skärpa till sig lite extra när man inhämtar kunskap, när man präntar in kunskap, så att det sitter som ett fläsksmäck i bakhuvudet - nästan så att det buktar och kikar ut i nacken som två snikna ögon som ba: hej, vi kan rabbla alla tyska prepositioner när som helst, sägbaranär.
Till och med om vi så skulle bli väckta mitt i natten!

Gladeligen: jag pluggar förvisso, men däremellan -jag tror det sker under de små stunder då jag lyfter på blicken och sveper en klunk kaffe och min blick fastnar någonstans i fjärran, bortom horisonten, över till ingenmansland- hamnar jag i de mest vrickade tankegångar som hjärnan någonsin fått erfara. Hjärnan slår krokben på sig själv.

Jag tänker på livet i stora drag. Sedan avgränsar sig tanken till att handla om universum, och kanske, kanske är universum egentligen bara en enda stor molekyl som ingår i någonting annat MYCKET större -> Kanske är jorden egentligen bara en enda stor atom som ingår i en molekyl, som ingår i någonting annat MYCKET större -> Kanske är jorden en beståndsdel i en DNA-struktur och universum det organ som utgör en del till någonting annat MYCKET större.

...

%&2x?€€(# 

...

och kanske är vi människor här på jorden därför endast betydelselösa partiklar av en o-ändlighet... TÄNK, om vi är som det där irriterande hårstrået i någon annans öga(!)

&%x??#!°€!

Tankebanor av dessa slag gör att jag gärna lägger plugget åt sidan för en stund och ägnar mig åt att istället titta på tv-reklam. Just exakt. TV-reklam.

ps. och allting som jag just skrev, tidigare har skrivit, eller någonsin kommer att skriva betyder ingenting alls eftersom de ord och meningar som är konstruerade av oss människor här på jorden, endast är ett språk som kan definieras av oss och endast oss själva, och har därför inget innehåll - det är inte ens något som kan förklaras som nonsens i ett försök att kommunicera med det 'egentliga', som är någonting annat MYCKET större.

ps.2 &xyv&??p;##3xpy2°§%&;%x??#!°€x??#!°€...

Den gråa passagen

Idag är det svårt att hitta motivationen. Sakta försöker jag närma mig målet. Ursäktar mig med att läsa bloggar och facebook - står still. Ingen skriver om något. Jo, det klart att någon alltid skriver om något. Men det finns ingen stringens, inget - JAH! Inget som liknar:

*Det snöar!* *    *
*   *En kopp kaffe och sen ska hela avdelningen ut och göra SNÖänglar!*     * *
 *Gott folk, äntligen snö!!!*  *

*       *                   *                   *                                *                   *

     *           *

                                 *                    *             *

     *                     *             *

  

        *        *                *          

  *         *          *                      *

...

...

...

etc*

Dagens status-uppdateringar får mig att istället tänka på himlen. Idag är den grå, omåttligt grå. Det finns grå och så finns det grå. Himlen är bara grå. Ingen kursiv. Ingen nyans. Man blir lurad till att tro att det är en grå färg, som i själva verket inte är någon färg alls. Det ser snarare ut som mellanrummet från det oändliga intet, tills det att man föds. Den gråa färgen utgör alltså den passage man svävar i strax innan man så att säga drar sitt strå i stacken i befruktningsprocessen. Den gråa färgen är en gråzon. Ni förstår då hur mjölkig himlen är.

*       *                   *                   *                                *                   *

     *           *

                                 *                    *               *

     *               *                      *                                                *