Paris(ienne) dans Stockholm, 2009-2011

Det började med en vintrig dag, då jag vaknade upp som i ett trollslag - jag var upp över öronen
nyförälskad i den franska kulturen, närmare sagt Paris. Förälskelsen var så pass påtaglig att det
kändes som om jag kunde ta på den, på samma sätt som när man känner av gulheten mellan fingrarna hos en tussilago.

Och jag minns att jag då tänkte att denna känsla var så stor, och fylld med så mycket
mer än en dagsländas flyktiga vingar.

Så en dag, för snart två år sedan stod hon plötsligt där, som ditsänd av den franska änglakören -
Marion hade precis fått jobb i Sverige och hamnade i just den stad, och på det gym som jag själv tränade på.

Vi träffades med andra ord för första gången, det var efter en dansklass, då jag i min kollriga
lycka kastade mig över henne så snart jag fick höra att hon var fransyska.

Som tur var räddes inte Marion för mig och mitt påhopp -även om jag i min aktion inte direkt
svarade upp till den generella bilden av vad svenskhet är- utan vi fortsatte snart vårt möte med
en fika, till vad som senare skulle komma att bli en långvarig vänskap.

Som bland annat innehöll två resor till Paris.

Där bekantade jag mig ytterligare med stadens mer eller mindre kända ansikten, på ett så
kallat inhemskt vis.

Vi umgicks en hel del med varandra och jag fick även chansen att kindpussas med flera av
hennes vänner. I princip alla hennes vänner.

På tal om alla, eller rättare sagt Allah. Eller, Gud, Buddha, Kosmos och så vidare: jag vet inte
om det finns något specifikt ansikte på en andlig kraft, mer än att jag är ganska säker på att metafysiken - det andliga, kastar ner pilar med plus och minuspoler på jorden, från sin lilla
farkost till stuga.

För någonting ytterligare verkar det ändå finnas där ute, med tanke på vissa slumpmässiga
livsöden som formas allteftersom livet får nya, väntade, men ändå oväntade infallsvinklar.
Också är givetvis den öppna människan själv en bidragande orsak i detta pussel.

Emellertid. Livet med min nyfunna franska vän lekte.

Vi gick bland annat på zoo

också fick vi bo os hennes rara morföräldrar i Paris.

Jag blev introducerad till både det ena och det andra. Frossade i franska sötsaker och raritetens vokabulär. Man skulle kunna påstå att jag smidigt tog bakvägen in i den franska kulturen.

Det var ett omvälvande sätt att lära känna Marion på, dels på grund av min förkärlek till Frankrike

också för att vi hade dansen och träningen som gemensamt intresse. På delad förstaplats med fikat.

Min fäbless för fransk musik var så även ett intressant inslag för Marion som förmodligen
tycktes finna en viss barnslighet hos mig, över det som hon i sin kultur snarare betraktade som
en självklarhet.

Så som Abba eller Ace of Base för oss svenskar ingår i ett slags kulturarv, på samma sätt ligger tonerna av Edith Piaf och Serge Gainsbourg naturligt inbäddade i fransosernas hörselgångar ända sedan födseln.

Men, så småningom började vi närma oss slutet då Marion med blandade känslor slutligen
valde att permanent åka tillbaka till Paris.

Det var en kväll, strax innan planet gick, då vi troget slutförde vår tradition genom att först gå
på fik för att sedan bege oss till en biograf och skåda fransk film.

Tiden gick snabbt den kvällen, lika snabbt som den tid som nu har hunnit gå sedan dess att
planet tog ett skutt och skenade iväg, tillbaka till staden med puttriga skorstenar.

Och detta var sorgligt nog slutet på sagan om Marions tid i Stockholm tillsammans med mina frankofil-upptåg, från dröm till verklighet. I alla fall slutet på två år under samma stadshimmel,
även om sedan framtiden kanske vill smida ytterligare rosa planer.


À bientôt!