När det vintras för kylan

Innesluten i mitt krypin sitter jag, belamrad av mina ettrigt små kom-ihåg-lappar. De påminner mig om en planlös feber, som när spruckna blodkärl plattas ut till förkolnade blåmärken under plastfilm. Ibland tittar jag hastigt upp från böckerna och märker hur smärtan i min nacke ilar ända ut i min vänstra arm. Det svider likt en kyla som man inte vet om den är svalkande, smärtstillande eller sårande, till skillnad från den bekanta kylan som över en natt har lyckats smyga sig in och bända tag i mina fötter - jag känner av den speciellt när jag ska lägga mig. När månen lyser som ett samvetslöst öga, när himlen är kopparsvart, när hösten åldras. När vintern strax ska kliva innanför tröskeln.

Hör ni det, vintern är snart här. Och vi kan inget göra åt saken.