Hey hörni

Annie håller hårt om sitt original, köpt på ett postkontor i Paris för några år sen.

Är det möjligtvis någon som känner någon, eller är det kanske du själv, som har en sådan här väska på lager? Och kanske vill du bli av med den, kanske vill du eller någon som känner någon sälja den till en frankofil? Tveka då inte att kontakta mig på libfina@live.se

Sweet.

Ett finbesök och jag sjunger i yoghurt

Det var ännu en grå vinterdag, luften hängde sig så rå att det sved om fingrarna och nöp om tårna. Men det gjorde mig inget eftersom jag både blev bjuden på middag och fick finbesök.

Allt började med att invänta ett ankommande tåg. Det var nästan rusning på centralen, folk som för livet rusade till tunnelbanan. Tänka sig, missar man ett tåg kommer inte nästa förrän om hela fem minuter. Fem. Minuter.

Finbesöket anlände i tid och bestod av min bror Christian och hans flickvän Sarah, som skulle åka lite båt till grannlandet i öst.

Vi drog till Kulturhuset för att luncha. Bara för att vädret var ruggigt behövde inte utsikten vara likaså. Vänta bara, ni ska få se på utsikt över hela Stockholm, ropade jag gällt genom vinden.

Men först stötte vi på en märklig affisch, ser ni, den till vänster. Det var reklam för en dj-spelning och ska säkert föreställa något i den stilen. Okej okej, jag har vild fantasi. Okej.

Några rulltrappor senare kom vi till slut upp till högsta våningen på Kulturhuset. Vilken utsikt. Magnifik. Eller vad säger ni, för mycket betong kanske? Alldeles för många grå byggnader för att få kallas för utsikt?

Lunchen var god, eller helt okej. Sarah var i all fall sprudlande (färg)glad och fin.

Även syskonen var glada. Det var mysigt att träffas bara sådär. Inget förmätet, inget flåd, bara utsikt.

Efter maten slängde samtalet sig över på mobiltelefoner, då Christian visade mig sitt senaste high tech-fynd. Så här trycker man på tangenterna om man vill skriva ett meddelande, sa han och höll god min när jag knagglade mig fram. Kunde inte skriva mitt eget namn, teknik alltså. Men måste byta telefon, det här går inte, min flintamobil går knappt att skicka sms med längre.

Sedan blev den ruggiga dagen med ens allvarlig, svart. Det var kväll. Christian och Sarah befann sig ute till sjöss medan jag red hem till Marion,

som stod och puttrade thai-gryta. Kokosmjölk och chili-heta kryddor klädde köket med sting. Julia bidrog med direktimporterade kryddor från Thailand.

Även Ida ville ha middag.

Och jag fick ett annat recept från Julia som tydligen ska vara ett riktigt ess. Har inte själv testat det, så den som äter får se.

MEN, bara för att thai stod på menyn innebar det inte att Frankrike var bortglömt. I Marions lägenhet låg en Laudrée-ask och franskfrestade mig.

Sedan åt vi, jag gläfsade i mig maten som en varghund. Tres bon!

Å Ida hade dessutom bakat cheesecake, yummy oh mummy.

Därefter sjöng vi i yoghurt. Alltså lyssnade på gamla klassiker och gjorde som när man var liten, kanske som när man är vuxen - sjunger så som man tror att texten går - att sjunga i yoghurt. Obs! Uttrycket är franskpatenterat: chanter en yaourt.

Ja, och så höll på vi på hela kvällen, lyssnade på Celine Dions franska låtar och jag sjöng definitivt i yoghurt. Ingen tvekan.

Efter några vänskapliga timmar blev dags att bege sig hem till ett grönt alienkök. Och jag som för en sekund trodde att de inhemska thai-kryddorna i maten gjort djupt intryck på mig, men kom på att köket de senaste veckorna faktiskt har lyst så här, av helt naturliga skäl. I brist på ny glödlampa har jag istället skuvat dit en grön som jag haft skräpandes hemma. För det händer ju rätt ofta att man istället råkar ha en grön.

Dumma bumling

Jag sitter här med ett sällskap som till slut får mig att må illa - lösgodiset. Det var ett tag sedan jag åt lösgodis och egentligen var jag inte alls sugen på det idag, men tänkte att kanske, när jag väl känner efter, saknar jag nog ändå smaken av det och det var ju så längesedan nu. Och kanske gör jag bäst i att köpa med mig en påse, som absolut garanterat kommer att räcka ända tills nästa helg! Nejdå inte överdriver jag, inte alls nej. Godis är till för att ätas bit för bit, suga på karamellen som man säger på invävt språk.

Men ändå slutade det med att jag åt upp hela helvetet. Påsen ligger nu framför mig och gapar tom som en tandlös munhåla. Sockret har börjat orsaka sockerstjärnor för mina ögon, jag ser dubbelt, och storleken på min mage slår vilken öldrickare som helst. I magsäcken plaskar en massa båtar, hjärtan, mintisar, kyssar och bumlingar runt. De skrattar så det ekar och pekar på mig, jag trycks in i hörnet på skolgården, sänker blicken och skäms. Jag är lurad av mitt eget begär, gråskalan existerar inte i min värld. Här är allting svart eller vitt, även om gråbalans vore att föredra.

En gång i tiden kunde det inte gå en helg utan att jag köpte på mig godis, i en butik där folk handlade snask till bion som låg alldeles intill. Varje lördag stegade jag bestämt in i butiken och valde lösgodis så som pudeltanter shoppar diamanter. En dag frågade ägaren till butiken vilken film jag skulle gå på och jag svarade att jag inte skulle gå på bio, jag skulle bara hem med allt mitt godis. Och så rullade det på när han en dag till slut tog mod till sig och frågade om vi skulle hitta på något. Det var modigt gjort av honom, inte för att jag är en viss typ eller så, men folk som generellt vågar olika saker får många plus i kanten, och kanske en guldstjärna.

Nu vet jag inte varför jag sitter och berättar allt det här för er, om godis. Som om ni bryr er, som om ni har tid med detta. Jisses. Som om livet inte bär på viktigare saker än ett sockerbegär och min luddiga text om pudeltanter och diamanter.

När jag blir stor vill jag

Ha en bankers som ljuskälla.

Vila rumpan på en träig men hemskt charmig pinnstol,

samtidigt som jag lutar mig över ett skrivbord med hemliga lådor att förvara kärlek i.

Och så vill jag tapetsera mina väggar med böcker. Väggarna ska andas fiktion. När man kliver in i detta rum ska man kunna höra en finstämd ensemble med flera hundra röster från alla karaktärer som samtalar med varandra. Vem vet, kanske blir Romeo förälskad i Isolde och sagan antar ny form. Tänk er. Det vore ganska främmande, men ändå fint.

Grymt vaken

Att kalla mig för att vara morgonmänniska är lika sant som att säga att Sverige är ett tropiskt land. Det är för mig fullkomligt absurt att vakna tidigt, tvinga fram nykter vakenhet ur djup sömn. Inte för att jag inte tycker om tidiga morgnar, tvärtom. Tidiga morgnar är en av de vackraste saker jag vet. Speciellt tidiga sommarmorgnar när solljuset sömndrucket kisar sig fram över sömnvarma smågator, beredvilliga vägar, över djupbugande hustak. Det är skentyst, någon enstaka bil kryper yrvaket fram längs med vägen, slumrar till under sin färd, kommer för någon sekund ur sin bana och återfår snabbt balans. Butikerna öppnar upp sina ögon, sträcker försiktigt på sig, och på håll rastar någon anonym gestalt sin jovialiska hund.

Idag vaknade jag väldigt tidigt för att gå och träna och jag svor åt mig själv för att inte ha tagit med kameran, för just idag av alla dagar lekte himlen en högst ovanlig palettkarta. Som en regnbåge. Morgonljuset gjorde mig extremt svårmodig, på ett fint sätt. Och kameran, den låg hemma.

Ibland händer det att jag tvingar mig upp väldigt tidigt, trots att jag vet att jag hatar det eftersom jag har förstått mödan i det hela. Morgonen får inte berövas livet självt. Det blir nästan som en sport, att se om jag verkligen kan bända mig upp när klockan väl ringer. Trotsa mitt nattövermod. Varje gång jag gör så, ställer klockan, blir jag samtidigt rädd för mig själv. Rädd för att jag inte kommer orka att ta mig upp, vilket slutar med att min puls plötsligt börjar göra extrema volter, det ormar sig om halsskinnet, samtidigt som adrenalinet hastigt ökar i vikt. Det hela resulterar i att jag istället ligger alldeles klarvaken i min säng och stirrar på mina stumma väggar. I mörkret blänker mina ögon likt två svarta oljefat. Det går en timma, kanske två, det går även fyra timmar, och om en timma ska jag upp igen. Det är just DÅ som jag blir riktigt rädd för mig själv, jag tvekar på min egen karaktär. Sömnen håller ett stadigt strypgrepp om min hals, jag ber för livet.

Råkar jag nu för ovanlighetens skull till slut somna in sker det i någon form av dvala mellan harig dröm och infantil vakenhet. Jag drömmer om en vanlig dag, förvisso något genmanipulerad till sin form, samtidigt som mina ögonlock fladdrar vilt likt skrämda ljuslågor.

Zzzolsidan

Idag har varit en dag då min trötthet tvingat mig att simma igenom ett vakuum av grumligt algvatten. Och jag tänker på berättarrösten som i filmen Fight Club säger: With insomnia nothing is real, everything is far away. Everything is a copy of a copy of a copy. Nu lider jag thank God inte av insomnia men känslan av att vara mer än övertrött är väldigt snar(k)lik.

Så, allt vad jag skulle göra ikväll fick ställas in (träna, måla naglarna, plugga). Och här sitter jag nu och ser på reprisen av Solsidan, leker vardagslyx och toppar ett vinglas med jordnötter som spetsas med coca cola. Alltså jag dricker colan vid sidan om, häller det inte i glaset. Ler lite smått när situationerna i serien börjar likna komik, men leendet stannar där, spricker aldrig upp i ett vulgärt gapskratt. Och detta beror inte på att jag är för trött för att skratta, det beror på att Solsidan har tappat lite av sitt sting sedan förra säsongen, blivit något för pretentiöst. Råvaran är borttagen ur scen. Det känns som om man redan har gått igenom alla skämt en gång, de är bekanta, man kan dem, en favorit på repeat har aldrig slutat lyckligt. Ja jag vet inte, kanske är jag för kräsen, kanske för trött. Kanske en fylleblandning av jordnötter med cola. Godnatt.

Att fylla ett oväntat långt år

Jag ska sluta tjata om min födelsedag nu. Jag vet, det är inte kul att läsa om längre. Snart har ännu ett år gått och jag bloggar fortfarande om min födelsedag år 2011. Men jag kan inte rå för det, måste besjunga dagen lite till, för senast idag fick jag nämligen fransktillverkad choklad i födelsedagspresent. Mina endorfiner sköt snabbt i höjd och hjärtat bultade ovanligt hårt.

Här kommer även fortsättningen på dagen efter överraskningsresan, alltså självaste födelsedagen:

Efter ett tidigare misslyckat biobesök bestämde jag och August oss för att, en gång för alla, se på den franska filmen Igelkottens Elegans. Här står vi alltså i kö och väntar på insläpp, jag och alla kulturpanchisar.

Filmen var superb! Den bästa film jag sett på länge. Men gå nu inte enbart på mina referenser, ni vet ju att de är något blåvitröda till färgen.

Efter filmen drog jag hem till Marion som slickade chokladvisp. Mon dieu, men inte ska du även göra det här för mig, sa jag och Marion drog fram två nybakade tårtor. TVÅ. Ifall den ena skulle misslyckas, svarade hon världsvant.

Dels denna franska klassisker: galette des rois, som jag tidigare inte hade smakat på. Den var utsökt, smakade marängskog gjorde den. Nej, det gjorde den inte, men den smakade i alla fall väldigt gott och franskt! Hur nu franskt smakar är en annan saga.

Men bara för att den ena tårtan lyckades uteslöts inte den andra - chokladvarianten, som drabbades av någon slags chokladhärdsmälta, liksom salivet från mina mungipor.

Jovars, bilden är något suddig, jag håller med om det. Men ni kan nog klura ut vem som är i fokus.

Så var även Sophie där.

Sedan drog jag hem, alldeles sockerstinn och hög. Kröp ner i sängen, formade mig till en liten boll och nosade på resten av mina franska presenter.

Tid att älska

Det är konstigt det där hur mycket man anpassar sig efter tiden. Hela tiden handlar allting om tid och jag tänker främst på dygnet som man ständigt förhåller sig till genom att bena ut den i timmar, minuter, kvartar, i tid. Det handlar ständigt om att inte förlora dyrbar och fruktsam tid, om att försöka behålla den befintliga-och vinna mer kvalitativ tid. Det handlar också om en rutin, som att boka upp sig på möten, tandläkartid, träning och middag via olika klockslag. Om att mäta sitt sömnbehov i tid, att ställa klockan på en viss tid att vakna på.

När jag väl tänker efter har jag egentligen inget emot att följa tiden, för den är trots allt ett behagligt riktmärke som kommunicerar ut samma språk till alla människor, med vissa undantag beroende på framförallt kultur. Som allmänt känt är bör man dock akta sig för att låta tiden totalt styra över ens liv, att hamna i ett underläge där prestation ligger ristat i tid och där tid blir infekterat av fenomenet stress.

Med andra ord förefaller sig tid att vara en slags kosmisk elitism vilken styr människan efter sin egen axel. Förutom att vara ett klockslag är tid en stor maktfaktor som påverkar hela det samhälle vi lever i, vårt levnadssätt och på lång sikt framförallt vår hälsa, för vem har inte hört den ständiga men sanna klyschan: tiden läker alla sår? Man vet att tingen kommer att ändras med tiden, ge det bara lite mer tid. Oavsett hur litet tålamodet är, så är tiden fortfarande den bestämmande föräldern.

Tiden är konstaterat ständigt närvarande, oavsett om man följer den eller inte, eftersom den existerar i en kultur där majoriteten av människorna förhåller sig till den som en generell måttstock. Men, det finns ändå ett undantag då tiden försvinner helt och övergås av andra lagar. När tiden suddas ut och blir obefintlig. När man istället kan skratta åt den plötsligt så naiva tiden som medvetet krymper ihop till en liten skugga i förhållande till den starka solen - kärleken.

När man är med någon som man är förälskad i försvinner tiden totalt, så även det rum som tiden existerar i. Kärleken bländar tiden och den universella inställningen till tiden mister sin relevans, på gott. Tiden översköljs av andra referensramar som till sina mått har ett mycket mer sublimt värde än ett banalt klockslag och dess strukturerade förhållningssätt. Det går inte att mäta kärlek i tid lika lite som det går att ignorera en tid. Det är alltså när paradoxerna tid och kärlek möter varandra som en himlaexplosion uppstår och likställer alla klockslag till noll. Dagen blir tidlös.

Idag, det är en solig vintersöndag. Det lilla som finns kvar av snön gnistrar likt tusen diamanter på hustaken tvärsöver från mitt fönster. När jag lade mig igår kväll bestämde jag mig för att försöka sova ut idag, vakna tidigast klockan tio. Njuta av lite extra vilotid. Jag vaknade klockan sju, alldeles klarvaken och pigg, som om jag sovit i hundra år.

Samtal med bloggen 01.03

Bloggen Så hur känns det nu?
Jag Bättre. Tror jag i alla fall.
Bloggen Tror du att du är redo att komma tillbaka?
Jag Herregu vilken stor grej du gör av det!
Bloggen Inte jag. Det är inte jag som gör en stor grej av det.
Jag Nähä. Va menar du?
Bloggen Ja fråga dig själv.
Jag Vadå, så du menar att det är jag som gör det till en big deal?
Bloggen Typ.
Jag Vadå typ? Du tror att jag försöker leka nån slags comeback va?!
Bloggen Inte riktigt vad jag syftar på.
Jag Och vad syftar du på då, miss terapeut?!
Bloggen -
Jag Men säg då! Sluta håll på det, du gör mig nervig!
Bloggen Jag?
Jag Okej, kanske inte just du.
Bloggen Exakt.
Jag Så. Hur vill du att jag ska tolka detta?
Bloggen Du vet vad jag menar.
Jag Nej jag vet inte vad du menar.
Bloggen Säkert?
Jag Okej okej, jag vet vad du menar.
Bloggen Bra!
Jag Jag ska alltså inte göra en sån stor grej av det.
Bloggen Exakt. Och hur hade du tänkt gå tillväga?
Jag Jag vet inte. Har inte funderat på det än.
Bloggen Känns det verkligen okej då?
Jag Jag tror det. Eller jag vet inte. Än så länge går det bra.
Bloggen Känn ingen press bara, du klarar det!
Jag Kanske.
Bloggen Jo det gör du. Du klarar det, det vet du.
Jag Ja, jag klarar nog det.
Bloggen Säg det då.
Jag Men inte här och nu, framför alla andra!
Bloggen JO säg det!
Jag Men vad ska all...
Bloggen NU.
Jag Jaja sluta tjata, jag ska!
Bloggen Och du ska också tro på det.
Jag Okej då... Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Smygtränar på att blogga igen...

Nu fattas bara den varma vinden och någon slags drullemaskin som sopar gatorna fria från allt grus. Sen är våren här. Ja jättesnart. Jag känner det, redan nu känner jag att våren är på ingång, speciellt när det doftar frihet om den bara marken. Snart ska vi ut och kalasa picnic i vårblygsam park, piggelin i 10 plusgrader, kortärmat under snålblåst och barbeque på snöskadad balkong.

Våren är snart här.

På snabbvisit

Tänkte under min lilla ledighet från bloggen bara hoppa in sådär alldeles oförskämt och meddela att jag varken gått under jorden eller smält bort av regnet.

Måste säga att det här känns nästan lite som att läsa jobbmailen fast man är på semester, när man sitter på en strandstol, hör vågorna brusa runt med varandra, leker vilda lekar, samtidigt som solen börjar bränna aningen för mycket på den ena armen som hamnat utanför skuggan av parasollen. Och mitt i all idyll river man plötsligt upp mailen, bara måste. Det kliar annars dödligt svårt i nerverna om man inte tar sig en endaste liten titt i inkorgen. Eller på facebook.

Jo. Tänkte meddela att jag snart är körklar och tillbaka på banan igen, redo att möta min andra hälft, bloggen. Det är mycket som har hunnit hända under de dagar jag varit borta. Bland annat har jag gått och blivit ett år äldre. Och med tanke på vad som hände under min födelsedag kan jag bara säga: det är verkligen kalas att fylla år..!

OBS! Varning för cliffhanger.

Kära läsare,

jag måste ta en liten paus från bloggen i ett par dagar eftersom bloggen håller på att bli ett brant berg, snarare än en liten kulle som jag snabbt kan skutta upp på, för att vila i skuggan under en enorm ek. Bloggen ska vara kravfri och levande, en tillflykt i vardagen.

På återseende.

Jag har liksom gått och blivit en snobbig frankofil

Blomkrukor vars blommor redan efter en vecka h�ller p� att d�. Ov�ntat, nej. Tur att jag inte har husdjur.

Dessa vackra koppar har legat ett tag hos mig. Outnyttjade, d� problemet �r att de �r f�r stora f�r mig. En del �lskar f�rst�s n�r koppen �r st�rre �n ens huvud, s� pass att �ngan fr�n teet samtidigt rensar porerna i ansiktet n�r man ska dricka.

Men jag har liksom g�tt och blivit en snobbig frankofil, och det kan man ju inte sl�nga ut hela hemmet f�r. Jag dricker allts� inte l�ngre ur enorma koppar, petite ska det vara. S� petite att man n�stan m�ste lirka med lillfingret f�r att komma �t �rat p� koppen. D�rf�r f�r de ist�llet agera blomkrukor. �tervinning, typ.

Kittlande vår

Igår kväll dog min julstjärna i fönstret. Glödlampan gav upp, tog ett sista andetag och pustade ut. Kaputt. Och idag sken solen till allas förvåning. Från taken droppade den smälta snön likt ett kanon av kaffeklirr och marken lyste oförglömligt bar.

Med andra ord: är min julstjärnas död endast en simpel död, eller är min julstjärnas död ett tecken på att även vintern är slut? Kaputt.

Ja, nu vet vi ju alla redan svaret, givetvis kommer det att slaskas, snöas, töas och slaskas många gånger om. Men bara tanken på att våren eventuellt redan skulle kunna vara här är i alla fall kittlande. Ungefär som när man var liten och fyllde år och vaknade med ivriga nerver upp på sin födelsedag, innan man hunnit bli grattad på sängen. Nyfiket skyndade man sig upp och lade örat mot dörren för att höra de avlägsna rösterna plötsligt befinna sig på andra sidan dörren, för att snabbt skjuta iväg mot sängen, dyka ner under täcket och låtsasblunda väldigt hårt och ryckigt, i takt med sjungande familjen på intåg.

Väderberoende

Min granne tar som sedvanligt sina dagliga rökpauser på sin balkong. I alla väder, året ut, dygnet runt. Idag är hon där igen, bär poncho, mössa och huttrar som en skrämd hare under hotande istappar från taket. Så trycker hon sig hårt in mot balkongdörren och hamnar precis under markisen, för skulle hon sträcka ut ett endaste litet lillfinger, ens nagel, skulle regnet äta upp det. Hon skulle vara körd.

Det speciella med rökbegär är som med alla andra begär - det är när det sker så pass finstilt utan att bli alltför omständigt eller påverkar andra i ens omgivning, som det kallas för begär, inte beroende.

Det blåser plötsligt in en vind, markisen skakar vilt, kvinnan stryper hårt med armarna om sin poncho och drar hastigt ett sista bloss innan hon ger upp och böjer sig fram för att fimpa ciggen. Ett par regndroppar hinner nita ner henne innan hon försvinner in.

Det är ett vågat begär; att trotsa vädret för att kunna ta ett bloss. Själv skulle jag aldrig kasta mig ut i minusgrader för ett par nävar choklad. Eller kanske, det tåls att diskuteras.

Sluga istappar som hotar att spetsa den skurk som öppnar dörren, precis som en gillrad fälla i en actionfilm.

Bilderna är förresten inte retuscherade, det är på riktigt så här grått ute. Men det har ni nog redan märkt.

Spontanitet?

Igår knep jag mig fri från alla måsten och skred ut i helvetsslasket för att möta upp August på fika. När väl kaffet och samtalet sinade beslöt vi oss för att alldeles spontant gå på bio.

Två timmar innan filmen började gled vi harmlöst in på biografen för att köpa biljetter och jag började prydligt, som på rutin, med att fråga om det fanns några biljetter kvar till den tilltänkta, franska filmen. Slutsålt. Tyvärr, sa tjejen i kassan och lade huvudet på sne som för att visa medlidande. Helt häpen över den tvärvändning svaret tog, stammade jag endast fram ett -men men, och begav mig snart motvilligt ut från biografen.

MEN JAG VILLE JU SE PÅ DEN FRANSKA FILMEN! skrek mitt huvud. Just där och då också, när allting väl inföll så spontant, och efter filmen skulle vi säkert sitta och konstatera hur trevlig och fint oplanerad kvällen hade varit. Och vilken bra film vi dessutom hade sett! skulle vi utropa, varpå August skulle tillägga att det minsann var tur att jag kom på idén att gå på bio, och se på just DEN filmen! Och jag skulle ha skrattat och tänkt att livet absolut har sina goda stunder. Absolut, ingen tvekan.

Senare under kvällen skulle vi njuta gott på varsitt håll åt en förskräckligt spontan dag, som dessutom var så illa grå till sitt väder. Ojoj så grå den var. Jösses. Fruktansvärt slaskig var den också. Alla dunförtäckta människor som hade halkat förbi oss på gatan, hade likt vanställda skyltar lutat sig framåtböjda för den yrande snön. Stackarna då. Men oss hade inte vädret alls rått på, för vi hade minsann haft en riktigt strålande dag, mitt i veckan! Hjälp så otillåtet angenämnt vi hade haft det. Ojoj. Som två solskensvioler under en förbjuden årstid hade vi klockat omkring på gatorna och glatt oss över fikastunden med det efterföljande spontana biobesöket. Och så hade vi sedan somnat gott, drömt sött och mött nästkommande dag med ett stort leende på läpparna.

Men. Filmen var som sagt fullbokad. På alla tider. Det blev ingen spontanbio, ingen fransk film. Min underläpp hade istället släpat sig hemåt, långt ner på den obarmhärtigt slaskiga marken, axlarna framåtböjda och irritationen över att allting ständigt måste planeras och bokas hade växt sig så pass stor att jag inte kom mig till att skriva ett inlägg om det just då.

Så precis som svaret på biografen blev, säger även jag härmed nej:

Nej, jag ska inte försöka att planera mitt liv ända ut i de pretentiösa tåspetsarna.
Nej, jag ska försöka att bli ännu mer spontan, trots detta triviala biomissöde.
Nej, jag vill inte att det slutar med att jag, utan schemaläggning, hamnar paralyserad så snart jag försöker att vara spontan.

Detta är alltså ett av mina nyårslöften; att leva mer spontant, att mer ta dagen som den kommer. Precis så som folk i södra Europa gör, typ Frankrike. Vivre au jour le jour, fick jag nyss erfara att det heter.

Spontanrelevans

Källa

Apropå att vara spontan; jag bokade just en jordenrunt-resa!

Skämt åsido.

Men bara tanken på att göra något spontant och tvärt ger mig behaglig gåshud. Å andra sidan är spontanitet någonting hårfint, något som inte bör göras med alltför stor medvetenhet, för då slår ju innebörden ut sin egen substans.

Citatdags

Alldeles lojalt njuter jag vidare av den franska julchokladen som jag fick av Marion, och lika positivt överraskad blir jag varje gång jag ser att där ligger även ett papper omlindat runt, med ett tänkvärt citat. Denna gång talar den franske 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac:

"Il n’y a rien de plus triste qu’une vie sans hasard."

"Det finns inget sorgligare än ett liv utan chans."

För min del anser jag det alltid något svårt att försöka utröna vilken slags relevans och därmed betydelse ett citat har, då det alltid grundar sig ur ett annat ursprungligt sammanhang. Men taget ur sitt ursprungliga sammanhang skulle kanske en del idag läsa citatet i fråga som att man bör ta till vara på alla chanser man får i livet; en del får inte ens chansen att leva ett värdigt liv, på grund av till exempel vissa misärförhållanden, i jämförelse med vad som anses vara det motsatta - lycka.

Men det är förvisso inte förrän när man sätts till det som vi kallar för själva ’livet’, som man kan värdera och relatera till definitionen av ordet chans. För bakom livet, i det för alltid outforskade intet(?!) blir nog ordet bara som en outtalad fis i rymden, eftersom det är något som vi här på jorden har ’uppfunnit’ och lagt värdering i. Vidare skulle frågan på citatet därför kunna bli: vad innebär då ett liv med chans?

...............................................................................................

För övrigt har jag upptäckt att jag även gillar att skriva på franska, alltså typografera ut bokstäverna, oavsett om det sker via tangenttryck eller för hand. Ta bara det franska citatet ovan - visuellt sett ser det ju ut som ren konst!

Hur svårt kan det va?!

Det är galet lätt att undvika att plugga. Man gör nämligen allt(!), förutom att plugga. Igår kom jag på mig själv med att ockupera min säng, uppkuddad och allt, med en lyxkopp te i handen, en after eight i botten.

Så slog det mig helt sonika; hur hade jag hamnat där, och framförallt; vad skulle jag göra där?! Stirrade ut i rummet och teg ett tag, gjorde jag. Teet hann svalna och mina tankar samla sig. Sedan kom det, jag hade ju satt mig där för att plugga! Prydligt framdukad låg dessutom boken i fråga, på sängbordet. För bövelen, hur svårt kan det va?!

Idag sitter jag istället vid köksbordet och här kommer jag haha, inte ifrån böckerna. Teet är dessutom inställt, det är bara kaffet som får härska denna dag, utan någon lyxvariant. Och på laptopen hänger en post-it: Kom ihåg att plugga!

Men så hjälps det inte, för likt den som ständigt småäter märker jag själv inte hur jag, alldeles obemärkt, plötsligt befinner mig ute på nätet och surfar runt. Men herregu hur svårt kan det egentligen vara?!

Min frustration slutar med att jag sliter av mig håret, sparkar av mig tån på bordsbenet, gläfsar som en baloo-björn, visar vassa hörntänder och blir fullkomligt eld och lågor!

Och boken, den bara ligger där på bordet och ler hånfullt åt mig.

Révillon Chocolatier alias Papillotes

Väl tillbaka i Stockholm och mina franska cravings gör sig påminda. Inte för att de någonsin försvinner, men julen slog liksom ut dem en aning och de blev svårare att gräva fram dem där de låg långt in i hjärtat.

Passande nog hade Marion med sig en glad överraskning, nämligen det här:

- Fransk choklad, med direktflyg från Paris!

Jag jublade och luktade flera gånger om på förpackningen de låg i, som om det vore en exklusiv parfym. -Åh jag känner chokladdoft, gör inte du!?, hetsade jag. Näe inte riktigt, svarade Marion och tittade frågande på mig.

I Frankrike äts den här chokladen speciellt under jul. Man ställer, likt allas tradition, fram den lite överallt i hemmet, eller ger bort den i någons julstrumpa. Men, eftersom chokladen är fransk handlar det inte enbart om frosseri - njutningen startar även med en kulturresa som börjar redan när man öppnar pappret (där de tvinnade ändarna har gett chokladen smeknamnet ’Papillotes’), se själva:

- I varje pralin medföljer alltså en liten lapp på vilken det står olika citat av främst franska filosofer och författare. Som ett kinderägg, fast för vuxna.

Exempelvis, citatet till höger av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893), är till sin kontextuella ytterlighet ganska samstämd ändå - jag gillar ärligheten i orden och den personliga distansen:

"De toutes les passions, la seule vraiment respectable me paraît être la gourmandise."

"Av alla passioner är den mest respektabla för mig girigheten."

Läs förresten Maupassants novell Fettpärlan, om ni får chansen. Där finns flera underhållande partier då bland annat det stundom vulgära språket ger näring åt humorn, som spelar en stor roll i texten.

..............................................................................................

Jag säger då det; den franska kultur-patriotismen genomsyrar ständigt den franska livsstilen, som i grunden handlar om sinnrik njutning.

C’est la vie.

Vandrande ispinne

Julklappen; fårskinnstofflorna får tyvärr inte följa med ner i sängen.

Det är så påtagligt kallt i min lägenhet. Det upptäckte jag än mer nu, speciellt när man har varit borta från detta näste i nästan två veckor. Det är så kallt här att jag blir snuskigt nerkyld om nosen och det är så kallt här att jag skäms för att ta hit folk eftersom det slutar med att vi inte kan annat än att bara frysa. Det är till och med så kallt här att jag måste sova med två par strumpor, mjukisbyxor, två tröjor, täcke och en filt. Och ändå fryser jag. Jag skämtar inte.

Jullovet

Så här kan det se ut när man är ute på jullov hos sina föräldrar, i den stad man för första gången stack ut sitt huvud i.

Julafton inföll oväntat snabbt, precis som alla andra år.

Alla styrde upp med mat. Allting gick så snabbt, mamma sprang fram och tillbaka och min kamera hann knappt med farten. Och lika snabbt åt vi upp allting, som tagit enorma timmar att tillaga.

Mörkret inföll lika snabbt och jag begav mig ut på min sedvanliga julaftonspromenad. Det ligger något speciellt i att promenera på julafton, inte bara själva stillheten, även luften känns på något vis andaktsfull.

Efter ett tag kom jag fram till Vasastan, det område jag bodde på innan jag flyttade till storstaden. Vasastans arkitektur är som en liten kompott av Stockholms Vasastan och Östermalm, ljuvligt.

När jag bodde här passerade jag ofta förbi denna butik, Partaj. Måste dock säga att den kändes mer Partaj förr, för då kunde man skymta vissa slag av atrapper och dvd-omslag, sådant som får alla förbipasserande barn att förundrat fråga: mamma, vad gör man med en sån stor gummipinne?

Och i stadens största korsning hänger gigantiska trädpynt. Nästan som i en Alice i Underlandet-värld.

Under jul samlas alla vänner under samma stadshimmel och det blev minst EN fikastund per dag. Therese från Göteborg var hemma på besök och vi kramades hårt mellan kaffeslurparna.

Christian är både en hejare på hockey-San Jose, och på att fika.

Även på gymmet blev det fika, efter träningen - med Silvia fick det bli en proteindrink.

Sist ut på fika var Mathilda som visade upp sin nya bostad och mage.

Annars uppfann jag en eftermiddagsrutin tillsammans med mina föräldrar - vi drack kaffe ur en underbart klirrande kaffeservis.

Ute låg snön i höga berg och i den gula byggnaden till vänster brukade jag förr ta danslektioner. Det var innan dansintresset lades på hobbyhyllan.

Solen lyser inte bara i varma länder, även här strålade den.

Men min brorson strålade än mer.

I övrigt var jag mycket fäst vid köket, för där fanns en UGN! Något som inte finns hos mig. Så det blev både moussaka

och marknadskarameller. Fast för det behövs visserligen ingen ugn.

Och en annan dag blev det Gino till efterrätt. Sedan släpades jag ut ur köket.

Nyårsafton avfyrades och mamma förberedde sig med smink.

Sedan fyllde pappa både år och taktfullt upp glasen, och vi skålade in 2011! Det nya året känns tack och lov mer stadigt att skriva ut eftersom jag hade grava problem med förra årets nollor. 20010, kunde det ibland bli på vissa papper.


Tack för ett fint jullov <3