Ett finbesök och jag sjunger i yoghurt

Det var ännu en grå vinterdag, luften hängde sig så rå att det sved om fingrarna och nöp om tårna. Men det gjorde mig inget eftersom jag både blev bjuden på middag och fick finbesök.

Allt började med att invänta ett ankommande tåg. Det var nästan rusning på centralen, folk som för livet rusade till tunnelbanan. Tänka sig, missar man ett tåg kommer inte nästa förrän om hela fem minuter. Fem. Minuter.

Finbesöket anlände i tid och bestod av min bror Christian och hans flickvän Sarah, som skulle åka lite båt till grannlandet i öst.

Vi drog till Kulturhuset för att luncha. Bara för att vädret var ruggigt behövde inte utsikten vara likaså. Vänta bara, ni ska få se på utsikt över hela Stockholm, ropade jag gällt genom vinden.

Men först stötte vi på en märklig affisch, ser ni, den till vänster. Det var reklam för en dj-spelning och ska säkert föreställa något i den stilen. Okej okej, jag har vild fantasi. Okej.

Några rulltrappor senare kom vi till slut upp till högsta våningen på Kulturhuset. Vilken utsikt. Magnifik. Eller vad säger ni, för mycket betong kanske? Alldeles för många grå byggnader för att få kallas för utsikt?

Lunchen var god, eller helt okej. Sarah var i all fall sprudlande (färg)glad och fin.

Även syskonen var glada. Det var mysigt att träffas bara sådär. Inget förmätet, inget flåd, bara utsikt.

Efter maten slängde samtalet sig över på mobiltelefoner, då Christian visade mig sitt senaste high tech-fynd. Så här trycker man på tangenterna om man vill skriva ett meddelande, sa han och höll god min när jag knagglade mig fram. Kunde inte skriva mitt eget namn, teknik alltså. Men måste byta telefon, det här går inte, min flintamobil går knappt att skicka sms med längre.

Sedan blev den ruggiga dagen med ens allvarlig, svart. Det var kväll. Christian och Sarah befann sig ute till sjöss medan jag red hem till Marion,

som stod och puttrade thai-gryta. Kokosmjölk och chili-heta kryddor klädde köket med sting. Julia bidrog med direktimporterade kryddor från Thailand.

Även Ida ville ha middag.

Och jag fick ett annat recept från Julia som tydligen ska vara ett riktigt ess. Har inte själv testat det, så den som äter får se.

MEN, bara för att thai stod på menyn innebar det inte att Frankrike var bortglömt. I Marions lägenhet låg en Laudrée-ask och franskfrestade mig.

Sedan åt vi, jag gläfsade i mig maten som en varghund. Tres bon!

Å Ida hade dessutom bakat cheesecake, yummy oh mummy.

Därefter sjöng vi i yoghurt. Alltså lyssnade på gamla klassiker och gjorde som när man var liten, kanske som när man är vuxen - sjunger så som man tror att texten går - att sjunga i yoghurt. Obs! Uttrycket är franskpatenterat: chanter en yaourt.

Ja, och så höll på vi på hela kvällen, lyssnade på Celine Dions franska låtar och jag sjöng definitivt i yoghurt. Ingen tvekan.

Efter några vänskapliga timmar blev dags att bege sig hem till ett grönt alienkök. Och jag som för en sekund trodde att de inhemska thai-kryddorna i maten gjort djupt intryck på mig, men kom på att köket de senaste veckorna faktiskt har lyst så här, av helt naturliga skäl. I brist på ny glödlampa har jag istället skuvat dit en grön som jag haft skräpandes hemma. För det händer ju rätt ofta att man istället råkar ha en grön.