Dumma bumling

Jag sitter här med ett sällskap som till slut får mig att må illa - lösgodiset. Det var ett tag sedan jag åt lösgodis och egentligen var jag inte alls sugen på det idag, men tänkte att kanske, när jag väl känner efter, saknar jag nog ändå smaken av det och det var ju så längesedan nu. Och kanske gör jag bäst i att köpa med mig en påse, som absolut garanterat kommer att räcka ända tills nästa helg! Nejdå inte överdriver jag, inte alls nej. Godis är till för att ätas bit för bit, suga på karamellen som man säger på invävt språk.

Men ändå slutade det med att jag åt upp hela helvetet. Påsen ligger nu framför mig och gapar tom som en tandlös munhåla. Sockret har börjat orsaka sockerstjärnor för mina ögon, jag ser dubbelt, och storleken på min mage slår vilken öldrickare som helst. I magsäcken plaskar en massa båtar, hjärtan, mintisar, kyssar och bumlingar runt. De skrattar så det ekar och pekar på mig, jag trycks in i hörnet på skolgården, sänker blicken och skäms. Jag är lurad av mitt eget begär, gråskalan existerar inte i min värld. Här är allting svart eller vitt, även om gråbalans vore att föredra.

En gång i tiden kunde det inte gå en helg utan att jag köpte på mig godis, i en butik där folk handlade snask till bion som låg alldeles intill. Varje lördag stegade jag bestämt in i butiken och valde lösgodis så som pudeltanter shoppar diamanter. En dag frågade ägaren till butiken vilken film jag skulle gå på och jag svarade att jag inte skulle gå på bio, jag skulle bara hem med allt mitt godis. Och så rullade det på när han en dag till slut tog mod till sig och frågade om vi skulle hitta på något. Det var modigt gjort av honom, inte för att jag är en viss typ eller så, men folk som generellt vågar olika saker får många plus i kanten, och kanske en guldstjärna.

Nu vet jag inte varför jag sitter och berättar allt det här för er, om godis. Som om ni bryr er, som om ni har tid med detta. Jisses. Som om livet inte bär på viktigare saker än ett sockerbegär och min luddiga text om pudeltanter och diamanter.