SIST! FÖRST!

Då var jag tillbaka efter några dagars uppriven tystnad. Hoppas att ni har orkat vänta medan jag har plöjt pluggåker - lägger mig nuförtiden alldeles för sent och vaknar alldeles för tidigt.

Kommer att tänka på vissa läsarkommentarer hos en del bloggar, där den person som är först ut med att kommentera på det senaste inlägget alltid skriver 'FÖRST' i kommentarsfältet. Det blir nästan som en sport bland bloggläsarna. Komiskt. Visserligen kan det vara svårt att skriva 'SIST', eftersom man aldrig riktigt vet om man är den sista som kommenterar. Men med mina sömnrutiner på sistone skulle jag lätt kunna ställa mig och ropa, SIST! när jag går och lägger mig och, FÖRST! när jag vaknar. Ni vet det blir som en liten sport detta. Förvisso inte så uppiggande i längden. Och dessutom är det nog ingen som bryr sig.

STORA Bokbytardagen

Förra torsdagen inföll den Stora Bokbytardagen. När jag skulle gå och lägga mig kvällen innan kastade jag en hastig blick mot min bokhylla för att plocka ut en eller två böcker, som jag kunde byta med en främmande prick på stan.

Men vet ni, mitt ego är alldeles för kär i mina böcker, även dem jag inte har läst, vilket slutade
med att jag nästa dag gick ut alldeles tomhänt. Och just som jag hade klivit ut på min gata såg jag
en kille gå på andra sidan trottoaren - han såg ut att bära på något som liknade en bok, och han tittade åt mitt håll och han log mot mig. Jag log tillbaka och tänkte att han kanske trodde jag hade en bok gömd i min väska. Jag trodde att han VISSTE att jag faktiskt ville byta böcker. Han hoppades väl, killen.

Men just som hans steg raskade sig närmre mig insåg jag till min besvikelse att det inte var en bok
som han bar på. Det var ett mjölkpaket. Mellanmjölk, rättare sagt. Scheisse.

Men så begav jag mig till Kulturhuset efter jobbet, för att åtminstone få smaka på en liten
nypa Bokbytardag.

Men med den nypan blev det inte så mycket mer av än att byta kursböcker med min opponent
Ana. Bokbytardag som bokbytardag, va.

Ana och jag förde ett ytterst viktigt författarsamtal kring våra uppsatser. Snuskigt romantiskt
var det att diskutera fotnoter och litteraturförteckning. Eh.

Sedan sänkte sig himlens stjärnkarta över mig, och det blev dags att sova och blicka mot
nästa års spektakulära,
STORA Bokbytardag.

Operation Q21z

Klockan är så mycket som tio på kvällen och fåglarna är kvar. Den här tiden på året brukar de kvittra dygnet runt, de fungerar som ett bakgrundsljud till sommaren. Jag har inget emot fåglarna, tycker snarare att det är trevligt med deras sällskap. Speciellt när jag sitter här, ensam som en styv nattuggla med datorns sterila ljus rakt upp i ansiktet.

Ibland händer det att jag råkar trycka igång photobooth på datorn och helt oanmält har jag en kamera framför mig på skärmen - den registrerar mitt ansiktsuttryck. Jag ser plötsligt mig själv i pixelbild. Mitt ansikte är strängt koncentrerat på någonting jag undrar över själv vad det är jag egentligen sysslar med? Det ser ut som om jag håller på och genomför en Operation Q21z. En bekymmersrynka stor som en mask korvar runt mellan ögonbrynen på mig, och min mun är så hårt snörpt att man skulle kunna använda mina kinder som vågskålar. På pixelbilden på skärmen ser det ut som om jag just håller på att genomföra en transplantation av Q.s hjärna - det är oerhört viktigt att koppla ihop rätt nervtrådar med varandra: röd till röd, grön till grön. ON-mode, fine. Och råkar jag göra fel så sprängs hjärnan sönder i ohanterbart många bitar. Ojdå.

Ibland händer det att jag tappar jag bort mitt mantra med koncentration, man skulle kunna säga att jag landar tillbaka till verkligheten. Mitt ansikte blir mer avslappnat, rynkorna tänjer på gränserna, och jag börjar notera min omgivning - ljudet på fågelkvittret skruvas upp.

Dock verkar det som att fåglarna har sin (långa?) kisspaus någonstans mellan halv elva och två på natten. Då är det helt tyst omkring mig. Men från klockan två och framåt börjar deras kvitter åter att dugga tätt. Kanske borde jag ta deras återinträde till nattpasset som en signal på att det är dags att gå och lägga mig? Speciellt borde jag det när det åter börja ljusna därute. Det är ett ljus så starkt att det överröstar datorns sterila sken. Det bländar in genom mina fönster, som två vakande ögon söker det sig runt i min lägenhet. Ögonen når in i varenda vrå, de letar efter mig där jag sitter gömd under mitt matbord, med en datorskärm i numera standby-läge. Jag trycker ihop mig till en kompakt massa, det gör ont i mitt vänstra ben som har böjts ihop i en onaturlig vinkel. Jag försöker dölja mina uppspärrade ögonvitor, hålla mig lugn, är rädd för att det sökande ljuset har sensorer som känner av rörelser, som känner av mina snabba andetag som vibrerar som på en hares bröst, uppochner uppner uppneupnuppnrnrepuppnernnnrrrrrrraahhhh.

Jag är rädd! Det står ett UFO utanför mitt fönster! Det fäller ut sina vingar och ska just till att suga upp mig i sitt starka ljus. Som i en hiss kommer jag att föras upp av ljuset, sugas upp i tefatets mitt, och Q kommer att stå där vid ingången, möta upp mig för att hämnas på mig - den här gången är det Q.s tur att operera och min att ligga på britsen. Q says: reverse transport of transplantation,
grön: OFF
röd: OFF
Alla fåglar är borta. Hallå, vart är ni någonstans?! Hjälp mig då! Kvittra, snälla kvittra kvitter kvitta kvitter kvitt kvitti iiiii ii ii i i  i hjälpmigE.T.phonehomesnällaräddaräddamig någon!


Jag borde nog gå och lägga mig.

Extrem sorg

Sitter här och slafsar i mig några sorgliga nudlar. Dels är de sorgliga för att de är så veka, de har ingen stake i sig likt vanlig pasta har. De är så otroligt mesigt krulliga av sig dessa nudlar att det känns som om jag i princip stoppar i mig ett garnnystan, faktiskt. Slurp! Och inte blir jag heller särskilt mätt på det.

Den andra sorgligheten här är att jag är student, och att detta är dagen innan löning. Det är sorgligt att behöva leva upp till studentnudelmyten. Det trodde jag aldrig.

Men det mest sorgliga av allt är nog att lönen som kommer imorgon kommer att kännas EXAKT som när man äter nudlar - Slurp! Man undrar, vart tog den vägen? Och det är ju lite sorgligt i sig.

Snacka om metasorgligt.

Balkongöken

Det finns en föreställning om att balkongen ska vara en plats där en hel skog med blommor
och andra slingrande växter får rum. En plats där man bunkrar upp med ett möblemang av
dynor, puffar, med dukar, och även någon lykta och kanske en liten fontän, och varför inte
en tavla på väggen när man ändå fått fart på inredningen - förlåt, utredningen.

Själv har jag ett ständigt problem med min balkong. Jag säger inte att jag inte vill ha den,
jag säger snarare: vad ska jag göra av den? Blommorna dör i mina händer och möblerna
består ännu av två vingliga solstolar, ett campingbord samt en rostig klappstol. Vanligtvis
ser jag åtminstone till att fälla upp möblemanget, även om balkongen utan några växter alls
ser ut som en skandinavisk öken.

Men i år vet jag inte hur det är med ambitionen. Än så länge finns där en stolsdyna utplacerad
på golvet. Det händer ibland att jag smyger mig ut till den för att läsa en bok. Och efter en
timma när det börjar värka i ryggen, går jag in igen.

Jo jag vet, det är lite sorgligt gjort av mig.
Jag borde genast ta tag i detta. Kanske borde jag även visa upp resultatet med en efterbild.

Det vore något.

Grilljust

Klockan är strax över nio och jag ligger redan nerbäddad eftersom jag är så trött. På något sätt
känns det lite vrångt, eftersom det fortfarande är så ljust ute. Det är ungefär som om man skulle
börja dra sig hemåt från en barbeque, precis när grillen har kommit igång.

Godnatt, jag är mätt tack.

Grön eufori

När våren kommer sväller grönskan fram i brunstiga hjordar, likt en återhållen suck.

Och då ser man till att låta dagen bädda för picnic.

Tillsammans med en vän, till exempel Minna,

som har varit så vänlig och tagit med sig macarons, ända från Paris.

Macarons som blir lite svettiga om de hamnar under solen, så det gäller att raskt äta upp dem.

Och så begrundar man förbipasserande, eller håller blicken på stort träd. Ser hur bladen
långsamt niger, i takt med vinden.

Samtidigt som små söta stötar av vårens blommor sjuder in i hjärtat och öppnar upp.

Bonne Maman, très bon bonbon

Ända från Frankrike flögs denna påse nyligen till mitt hem, fylld med hemligheter.

Marion frågade nämligen mig om hon skulle köpa med sig något från en matbutik. Ja! Köp
vadsomhelst, tyckte jag, det spelar ingen roll vad - överhuvudtaget allt som är från Frankrike
räknas som ett bra köp. Och resultatet blev några små söta kakor.

Märket Bonne Maman är motsvarigheten till svenska Mariekex, skulle man snävt kunna säga.

Sådant här står tydligen i skafferiet i var och vartannat franskt hushåll. Och så nu även
i mitt hushåll, då förstås.

Givetvis blev jag väldigt glad. Tack så mycket, mina kaffepauser känns genast mer romantiska.

Spegelkvinnan

Det är en väldigt tidig morgon. Himlen ser lovande ut, det blir ett mindre febrigt väder än igår - inga fler intervaller av ett hastigt litet regn som känns som bomull mot huden. Alldeles intill mitt öra kvittrar fåglarna i kanon, och någonstans i bakgrunden kan jag höra en uggla hoa. Alltid denna uggla. Den finns överallt, vart jag än befinner mig. Alltid med samma monotona uggleljud dessutom. Som om någon har spelat in ljudet för att sedan spela upp det bakom en dold kuliss.

Sedvanligt sitter kvinnan mittemot på sin balkong och spejar förstrött ut i tomma intet. Hon ser inte att jag studerar henne från mitt fönster. Jag undrar vad hon tänker på? Vad hon åt till middag igår? Vad hon har för favoritfärg, hur ser det ut i hennes toalettskåp? Vem är den här kvinnan?

Jag tar en klunk av mitt kaffe, och samtidigt lyfter även kvinnan upp sin kopp och för den till munnen. Sedan ställer vi ner den, båda två samtidigt. Jag ler smått för mig själv över komiken. Därefter testar jag om spegelbilden fungerar, genom att föra min högra hand som jag placerar under hakan - kvinnan stödjer också hakan, i sin vänstra hand. Jag stirrar förskräckt på henne, hon stirrar förskräckt framför sig. Så försöker jag hinta - lyfter snabbt upp båda mina armar över huvudet och sträcker på mig. Lika snabbt sträcker även kvinnan på sig.

Uppjagad över situationen börjar jag jäktat att leta bland sakerna som ligger utspridda på bordet framför mig. Där ligger några vita papper, två pennor och en kopp. Snabbt försöker jag komma på vad jag kan göra, något som inte hon kan göra. Så jag lyfter upp ett papper och studerar det så som man studerar äktheten på en femhundralapp. Kvinnan lyfter i samma ögonblick upp sin servett och håller upp den mot ljuset. Jag lägger förfärat ner pappret och håller kvar min blick på henne. Hon läger ner servetten och håller kvar sin blick mot mig. Det går några sekunder av ingenting. Jag försöker andas i jämna vågor och samla ihop mina tankar till vett.

Så prövar jag - smyger långsamt upp ett pekfinger i näsan.
Kvinnan stoppar upp ett långfinger i näsan.

Plötsligt lutar mina väggar sig över mig, omringar mig. En brännande värme skjuter upp mot mitt bröst, min tunga klibbar och pulsen slår som på ett trumskinn. Innan detta börjar spåra ur, reser jag därför hastigt på mig och går iväg. Stolen faller bakåt och papperna yr omkring som fjädrar efter mig.

Kvar sitter kvinnan på sin plats och tänder en cigarett.

Everybody, listen up. Thisisaverybigmomenttome, so please be quiet.

Stunden har nu äntligen kommit - det har blivit dags att läsa Kafka på Stranden. Och som ni
kanske visste, eller inte visste, men då vet ni det nu, att Murakami är mig en favoritförfattare.

Puts

Ibland tröttnar man verkligen på att vara fattig student. Men bara ibland. Alltså att vara fattig,
inte att vara student.

Nää, den var dålig. Alltså skämtet, inte påståendet.

Ja ni förstår.

Och så min sista lista

Jag har även en lista med alla användarnamn och lösenord, som i princip behövs till varenda internetsajt som finns. Idag när jag till exempel skulle uppgradera min spotify blev jag så glad
för att jag hade skrivit ner inloggningsuppgifterna på den här listan. Så glad att jag till och med
kysste listans fötter. Hur gjorde man egentligen förr? Jag menar alltså hur man klarade sig utan
alla lösenord, inte hur man kysste listans fötter.

Den obeskrivligt vackra kvinnans öron

Jag har just läst en bok där huvudpersonen träffar en till utseendet ganska alldaglig kvinna, vars öron bär på speciella krafter. Det är så att denna kvinna vanligen går med håret för öronen, men så fort hon får undan håret och blottar sina öron blir hon genom dem bokstavligen obeskrivligt vacker, samtidigt som hennes krafter träder fram. Men så blir hon även väldigt sårbar - tänk er kombinationen Stålmannen och kryptonit. Det tar alltså på hennes krafter att visa upp sina öron. Hon gör det därför bara under speciella omständigheter.

När jag befinner mig under extra hård stress brukar jag få ont i mitt vänstra öra. Det känns ungefär som om jag har en öroninflammation på gång. Det värker och bultar lite vagt i hörselgången, och är det riktigt tyst omkring mig kan jag till och med höra det susa i örat. Det låter ungefär som när man lyssnar i en snäcka och hör ett avlägset brus från vågor som slår in mot land. Nu när jag har läst den här boken vill jag ju så gärna tro att det faktiskt är en speciell kraft som jag bär på, att stressen tar på mina krafter. Att det är därför som jag blir extra svag och bland annat får ont i mitt känsliga öra.

När jag väl tänker efter låter det i och för sig inte helt osannolikt att mina fysiska krafter minskar, och att jag mår lite sämre när jag utsätts för stress. Men i det här fallet handlar det tyvärr nog bara om ren fakta, och inte fiktion.

Som en frisk bris från en brustablett

Ofta händer det att jag ställer klockan på väckning väldigt tidigt. Jag gör det utan direkt anledning. När den ringer igenom mina mest barnsliga drömmar kliver jag upp, och svalar iväg mot toaletten för att skölja rent mitt ansikte. Sedan drar jag på mig ett par mjukisbyxor, en ledig tröja - så ledig att den i sin storhet vill falla ner från mina axlar. Och så kliver jag ner med fötterna i ett par tofflor. Därefter går jag till köket där jag fyller upp ett glas vatten och släpper ner en cvitaminsbrustablett. Tabletten ploppar ner i vattnet. Ljudet från ploppet låter som en barndom. Och så sätter jag mig vid datorn och lyssnar till det fräsande bruset av tabletten som smälter ut till små öar i vattnet, för att så småningom försvinna helt och bilda ett rosa hav. Samtidigt som denna scen utspelar sig begrundar jag utsikten från mitt fönster.

Ibland händer det att ett tidigt morgonplan silar iväg över himlen. Hade det inte varit för att det hade flugit i en exakt och orubblig bana hade man kunnat ta det för att vara en ensam svala. Men så är planet varken en svala eller för den delen ens ensam, eftersom den förmodligen är fylld med ett par hundratal passagerare. På något sätt uppstår därför en obehaglig distans mellan planet och mig. Det känns som om flygplanet ger sken av att på håll se enslig ut. Ungefär som om den vore utslängd från en folkfest. Men det är inte planet som är ensam, det är jag.

Hos grannarna mittemot hänger persiennerna fortfarande nere, likt slutna ögonlock som man kan vara säker på inte är slutna bara för att de vill luras med en. De är slutna på riktigt, grannarna sover eftersom dagen inte ens är nyvaken. Jag tar ett djupt andetag, andas in genom munnen samtidigt som jag studerar min mage som spänns ut till en pluttig lecakula under den stora tröjan.

Helt oförberedd ser jag tanken plötsligt komma flygande från ingenstans, med sikte rakt mot mig. Och jag tänker: känslan av tidig morgon är som en frisk bris från en brustablett.

Sedan går det ungefär två timmar, persiennerna hinner slå upp sina ögon medan jag vill sluta mina. Jag hänger inte med, tröttheten dyker snabbt över mig. Det är den sortens omfamnande trötthet som kommer följt av ett glas vin under en tidig fredagskväll framför tv.n. Men jag stretar inte emot, utan följer helt enkelt tröttheten ända ner i sängen. Där tar jag mig en liten lur.

Irri

Jaha, så kan det gå. Igår skrev jag två inlägg som jag publicerade, och idag har det varit
driftstörningar på bloggen. Båda inläggen är nu plötsligt försvunna, som om de aldrig har
existerat. De ligger väl och skräpar någonstans i tomma intet. Uppätna av något digitalt nät.
Det var inga speciella inlägg så, ni klarar er galant utan dem, även jag. Men det tog lite tid att
skriva dem och nu är de som sagt borta. Kul. Jättekul.

Jag är ingen kvinna, jag är en ost

En gång fick jag frågan från en fransman, som tillfälligt bodde i Sverige, om det var normalt att
äta ett helt kilo ost på bara några dagar. Han hade nämligen blivit introducerad till hushållsost
och åt den som vi svenskar äter brieost. Just då, när han ställde mig denna fråga fann jag det abnormt - ett kilo hushållsost på några dagar är en ren omöjlighet att få i sig. Hur bär man sig åt egentligen? River man ner den i sin yoghurt? Smyger man in den i mellanmålet? Eller tar man med sig den till träningen, som extra energi istället för banan? Dessa fransmän, tänkte jag. Mon dieu.

Men så hände det att jag, mitt under högen av tristess, började rannsaka mig själv, och insåg då
till mitt förtret att det faktiskt är jag själv som är av värsta ostsorten. Tydligen äter jag 728 gram
prästost på tre dagar. Och då river jag inte ens ner den i min yoghurt.

Discokulan

På taket till fastigheten mittemot mig finns det en liten discokula. Jag vill i alla fall tro att
det är en discokula eftersom jag inte vet vad den annars skulle vara bra för, annat än att
snurra och glittra när det är soligt ute. Den är som en liten attiralj, som en rekvisita till ett utomhusdisco.

OBS. Discokulan är MYCKET större i verkligheten.

Nu är jag tillbaka.

Fastän jag inte har rört mig någonstans. Det är jag, kaffet och böckerna. Och så solen där ute
som påminner mig om att det är vår, och att jag garanterat missar all den gröna flärd som
har dukats fram så fint. Galet.

Något annat som är galet är att min spotify-tid snart är över. Den röda markeringen längst
upp till höger förklarar detta tydligt för mig. Jag har nu bara nio minuter kvar av ett musikliv.
Vad önskar jag mig möjligen få höra under de sista nio minuterna av detta liv? Det måste vara
en riktigt bra låt, en låt som får bli den sista jag någonsin lyssnar på innan min spotify dör.

Den här utanfördoften

Egentligen är det inte så svårt att svänga ihop en riktig middag. Det är bara att köpa det man behöver, inget avancerat så, korv och makaroner räcker egentligen gott och väl. Men så står jag där i matbutiken, det är mycket folk, magen suger, det finns sexton olika korvsmaker att välja mellan, och minst lika många makaronvarianter. Och så vänder plötsligt allt mitt matengagemang lika snabbt som den lilla silverkulan trillar ner i hålet på ett vippande brädspel. NÄE vet du vad, tänker jag då. Det får bli mackor ikväll igen.

Jag minns en gång för längesedan, det var när jag gick i skolan, närmare sagt mellanstadiet. En dag hängde det en annons på skolans anslagstavla, det var om ett extrajobb som man kunde söka. Det handlade om att dela ut reklam. Jag tog jobbet. Det var jag och min bästa kompis som anmälde oss till att dela ut reklam tillsammans, och all reklam skulle adresseras hem till henne, där vi först skulle börja med att sortera upp allt i prydliga högar för att sedan dela ut det i det område där hon bodde.

Om jag hade vetat hur lång tid det skulle ta att få ut all reklam under en dag, ja då hade jag inte tagit jobbet. Det var i och för sig också därför som vi slutade redan efter en dag.

Medan vi drog omkring på våra åsnepackade cyklar och delade ut reklamen hann det både bli skymning och sedan kväll, och min mage sved så hårt av hunger att jag kände mig som självaste Flickan med svavelstickorna, när jag smet ner reklamen genom alla inskränkta brevinkast - där inifrån kunde jag höra glada röster runt ett matbord, någon som spolade i en kran och jag kände värme och doften av MAT.

Den här doften av mat, eller utanfördoften som jag kallar den, brukar jag fortfarande träffa på ibland. Det sker i mitt eget trapphus när mina grannar har fullt sjå med att koka ihop gemytliga grytor och konversera per familj. Det brukar hända lite då och då, men mest mellan fredag till söndag. Varje gång jag känner den här utanfördoften - kanske är det av kokt potatis, en skimrande hälleflundra och någon syndig stuvning, ja, det är då som jag bestämmer mig: jag ska minsann också laga mig en middag. En ordentlig middag.

Jag ska gå till mataffären och där ska jag ta mig en kundvagn, ABSOLUT ingen korg. Och så ska jag botanisera bland fläskiga köttstycken under stram platsfolie med svindlade kilopris på gul etikett, som kanske är lite bucklig eftersom man har råkat klistra på den i hast. Men KÖTTET, oj så fina grejer. Nästan så att man inte borde äta upp det. Nästan så att man borde hänga upp det på väggen. Och så ska jag med stor omsorg välja färska kryddor, som om de vore asiatiska penseer jag valde ut till min egen trädgård. Och dessutom ska jag ha närodlade, ÄKTA grönsaker. Så äkta att de ser ut som små sönderkreverade riskorn intill de smällfeta jumbotomaterna och snabelbananerna. Ja, allt det där ska jag minsann göra.

Och när jag väl är klar med allt det där, när jag slutligen kommer hem, ska jag kavla upp ärmarna så omsorgsfullt att de uppvikta kanterna på tröjan smiter åt väldigt tätt runt armen. Så tätt att tyget ser ut att vara en del av min egen hud. Eller möjligen hudveck. Därefter ska jag vrida på spisen och sätta på min köksradio - varje hushåll MÅSTE ha en köksradio. Och så ska jag svänga på mig ett styvt förkläde med ett gourmetemblem som är fastsytt med grov guldtråd - en sådan som har en del lite mörkare trådar i sig så att det på håll ser ut som en pansarkedja, och hela emblemet glänser till som på ett knivegg som träffas av solen i en exakt vinkel.

Sedan ska jag stöka runt bland klingande grytor, tunga kokkärl och djupsinniga slevar. Jag gör det till och med med lite extra inlevelse. Slår med grytlock mot varandra, som två cymbaler. Jag är en hel orkester. Och så ska jag under allt detta se till att laga mig en hemskt förträfflig middag.

Så hemskt förträfflig att den som råkar passera mitt trapphus, ja ens min gata där jag bor - den personen kommer det att vara så synd om. Ojoj, så synd det är om den personen, som ångrar att han inte lagade sig en ordentlig middag istället för att knapra bröd. Den här utanfördoften, den är oslagbar.

badbollen, kaffekoppen och Ledaren

Ett av datorns mindre roande moment är när den börjar hänga sig. På skärmen dyker det plötsligt upp en snurrande badboll, vilket brukar sluta med att vissa program hastigt måste avslutas - program som man just håller på att jobba i. Även om den är liten och ser ganska oskyldig ut så ogillar jag badbollen. Den är som en enveten fluga innan regnoväder.

På datorn på jobbet visas ingen badboll. Där visas en kaffekopp, lite lustigt. Och när jag väl tänker efter så ryker det till och med ånga ur kaffekoppen. Nåja, det är pixlar som ska föreställa kaffeånga. Och när detta händer, att datorn börjar tugga och kaffekoppen dyker upp, brukar jag säga till kunderna, som tålmodigt står och väntar vid disken, att det visst var dags för lite kafferast och så förklarar jag kaffekoppen på skärmen. Det blir lite klämkäckt sådär. Men vad ska man göra.

Och strax innan min förra dator dog dök det inte alls upp vare sig någon badboll eller kaffekopp. På den dök det istället upp en lite större muspekare - en ovanlig muspekare. Det var Ledaren av alla muspekare. Och drog man sedan hastigt med denne Ledaren över skärmen, så kunde man rita teckningar av alla muspekare, som utav penseldragen från Ledaren dröjde sig kvar i luften. Där kunde jag alltså sitta och underhålla mig själv med att till exempel rita åttor, blixtar, eller skriva min autograf över hela skärmen.

Men med badbollen vet jag ännu inte riktigt vad jag ska hitta på medan datorn tänker. Jag behöver komma på något, men kreativiteten sinar. För jag kan ju inte direkt ställa mig och kasta boll med den. Det vore lite väl ambitiöst.

På tal om listor

Jag har också en boklista.

Det går inte lika snabbt att bocka av på denna lista som på de andra. Men så ligger det en
annan slags prioritering i att läsa en bok än att ringa nödvändiga samtal.

Konstigt värre

Det här med väggkonst till hemmet, det har jag inga som helst problem med att hitta.

Speciellt inte när jag befinner mig i en hektisk period, som med trummande fingrar mot
bordsskivan väntar på sitt definitiva slut.

Så därför gör jag upp schematiska to do-listor, som till en början ser ganska propra och
tilltalande ut. Men ju mer dagarna går och ju mer timmarna hastar sig, desto mer förfaller
dessa listor och blir till slut ett enda inferno av kludder.

Nouvelle Vague 'Nåväl Vagg'

I onsdags spelade det franska musikbandet Nouvelle Vague på Berns. SJÄLVKLART var jag
publik. Jag älskar förresten spegeln i hissen till mitt trapphus - den känns som en trygghet
innan man går ut för att möta världen.

När jag väl kom till stan råkade jag på Minna som tydligen också skulle gå på samma konsert.
Nä, så var det inte. Vi hade faktiskt tänkt gå tillsammans, bestämt mötesplats och allt sånt,
in i minsta detalj.

Så drog vi först till Saturnus för fika. Denna gång blev det ingen jättebulle. Men intill vårt bord
satt ett nyförälskat par som hade köpt en jättebulle, och där satt de och åt upp både jättebullen
och varandra. Osmakligt.

Annars var det inte så mycket folk på Saturnus just då vi var där.

Så jag tog mig friheten att fota Minnas prudentliga håruppsättning.

Och sedan hamnade vi på Berns, några steg närmare scen.

Och då passade jag på att även fota Minnas halsband. Det är en berlock med Tummelisa.

Klockan slog konsertdags. Men först spelade ett förband som var väldigt anonyma. Någon
spelade någonting på scen. Låtarna gick, jag kände inte igen en endaste, jag började smått
besväras av sättet som de här två någontingarna uppträdde på.

Sedan var det dags för nästa förband, mina gäspar dök fram. Den blonda tjejen liknade
förresten Susie Päivärinta. Ni vet, Lili & Susie. Men det var nog inte hon ändå.

Därefter dök huvudrätten upp - Nouvelle Vague. Det var en finstämd konsert, dels för att
de såg till att göra något av sin plats på scen, det var teatraliskt. Och dels för att de sa merci
mellan varje låt, istället för thanks. På något sätt lät det mer ödmjukt med merci. Inte för att
jag tror att de gjorde det medvetet.

Den ena av sångerskorna var som en romantisk Kill Bill-karaktär.

Så småningom tog musiken slut och på vägen hem passerade vi nattens tysta körsbärsträd.

Vad jag talar om när jag talar om myrstack

Även fast jag avskyr det så går jag ändå ut och springer. Har för mig att det ska vara bra på många sätt, vilket, när jag väl tänker efter, låter komiskt eftersom det egentligen inte alls verkar vara så hälsosamt för kroppen - när min kompis sprang drabbades hon av inflammation i ljumsken, hon kunde knappt gå när vi var klara. En annan kompis fick skeva ryggproblem, och själv har jag lite veka knän som bråkar om jag inte använder proffsiga skor, inlägg i skorna, undviker att springa på asfalt, ser till att trampa ergonomiskt rätt, stabiliserar upp musklerna kring knäna, och så vidare.

Eftersom springa inte riktigt är min grej har jag några motivationsfösare som jag använder mig av, där till exempel bra musik att bunkra upp med, är en av dem. Givetvis är musik en smaksak, men med bra musik menar jag sådan musik som håller en relativt jämn rytm, som man får upp farten med, och som man känner sig springkokett i. Här talar jag alltså inte om Sunday Bloody Sunday med U2, utan snarare något i stil med Prodigys, Firestarter.

En annan motivationsfösare är att först promenera den sträckan som jag ska springa innan jag springer den. Jag vet, det blir en del onödigt spring på mig där, men att promenera den sträckan någon dag innan och se hur många det är som faktiskt är ute och flaxar, får mig att känna mig mindre ensam när jag väl ska bege mig ut för att springa. Det är väldigt intressant att räkna alla som springer - de är många. Jättemånga. För att vara mer exakt: obegripligt många. Och ju mer jag inser hur många det är som roar sig med denna sport, desto lättare blir det för mig att göra det till en mindre grej än vad jag får för mig att det är.

Antalet personer som jag efterhand upptäcker springer, kan liknas vid när man betraktar en myrstack och till en början bara ser en massa barr. Sedan rotar sig blicken fast på myrstacken och en ensligt travande myra dyker plötsligt upp framför ögonen på en, sedan en till bredvid den, och därefter ännu en. Och så en till, och NÄÄE, en till! Ännu mer, så många! När jag sedan tar ett steg bakåt med blicken upptäcker jag till min förvåning att hela myrstacken faktiskt kryllar av myror. Myrmyller! Hela myrstacken är en enda röra av myror. Myrgryta, fler myror än barr. Fler myror än en miljon barr.

SÅ många är det som är ute och springer. Vilket gör det lite enklare för mig att ta mig ut på banan.

Men denna myryra av joggare förutsätter dock att det är fint väder ute. För idag, när himlen mest liknar en urtvättad, grå fleecetröja, kan jag nästan känna hur vinden kommer att piska mig som småilskna synålar i ansiktet när jag springer. Det är motvind, det är kallt, det blir kallsvettigt och det finns inte en endaste myra i sikte. Nåja, kanske bara någon enstaka. Men av den blir det ingen myrstack. Bara en outsider.