Operation Q21z

Klockan är så mycket som tio på kvällen och fåglarna är kvar. Den här tiden på året brukar de kvittra dygnet runt, de fungerar som ett bakgrundsljud till sommaren. Jag har inget emot fåglarna, tycker snarare att det är trevligt med deras sällskap. Speciellt när jag sitter här, ensam som en styv nattuggla med datorns sterila ljus rakt upp i ansiktet.

Ibland händer det att jag råkar trycka igång photobooth på datorn och helt oanmält har jag en kamera framför mig på skärmen - den registrerar mitt ansiktsuttryck. Jag ser plötsligt mig själv i pixelbild. Mitt ansikte är strängt koncentrerat på någonting jag undrar över själv vad det är jag egentligen sysslar med? Det ser ut som om jag håller på och genomför en Operation Q21z. En bekymmersrynka stor som en mask korvar runt mellan ögonbrynen på mig, och min mun är så hårt snörpt att man skulle kunna använda mina kinder som vågskålar. På pixelbilden på skärmen ser det ut som om jag just håller på att genomföra en transplantation av Q.s hjärna - det är oerhört viktigt att koppla ihop rätt nervtrådar med varandra: röd till röd, grön till grön. ON-mode, fine. Och råkar jag göra fel så sprängs hjärnan sönder i ohanterbart många bitar. Ojdå.

Ibland händer det att jag tappar jag bort mitt mantra med koncentration, man skulle kunna säga att jag landar tillbaka till verkligheten. Mitt ansikte blir mer avslappnat, rynkorna tänjer på gränserna, och jag börjar notera min omgivning - ljudet på fågelkvittret skruvas upp.

Dock verkar det som att fåglarna har sin (långa?) kisspaus någonstans mellan halv elva och två på natten. Då är det helt tyst omkring mig. Men från klockan två och framåt börjar deras kvitter åter att dugga tätt. Kanske borde jag ta deras återinträde till nattpasset som en signal på att det är dags att gå och lägga mig? Speciellt borde jag det när det åter börja ljusna därute. Det är ett ljus så starkt att det överröstar datorns sterila sken. Det bländar in genom mina fönster, som två vakande ögon söker det sig runt i min lägenhet. Ögonen når in i varenda vrå, de letar efter mig där jag sitter gömd under mitt matbord, med en datorskärm i numera standby-läge. Jag trycker ihop mig till en kompakt massa, det gör ont i mitt vänstra ben som har böjts ihop i en onaturlig vinkel. Jag försöker dölja mina uppspärrade ögonvitor, hålla mig lugn, är rädd för att det sökande ljuset har sensorer som känner av rörelser, som känner av mina snabba andetag som vibrerar som på en hares bröst, uppochner uppner uppneupnuppnrnrepuppnernnnrrrrrrraahhhh.

Jag är rädd! Det står ett UFO utanför mitt fönster! Det fäller ut sina vingar och ska just till att suga upp mig i sitt starka ljus. Som i en hiss kommer jag att föras upp av ljuset, sugas upp i tefatets mitt, och Q kommer att stå där vid ingången, möta upp mig för att hämnas på mig - den här gången är det Q.s tur att operera och min att ligga på britsen. Q says: reverse transport of transplantation,
grön: OFF
röd: OFF
Alla fåglar är borta. Hallå, vart är ni någonstans?! Hjälp mig då! Kvittra, snälla kvittra kvitter kvitta kvitter kvitt kvitti iiiii ii ii i i  i hjälpmigE.T.phonehomesnällaräddaräddamig någon!


Jag borde nog gå och lägga mig.