Spegelkvinnan

Det är en väldigt tidig morgon. Himlen ser lovande ut, det blir ett mindre febrigt väder än igår - inga fler intervaller av ett hastigt litet regn som känns som bomull mot huden. Alldeles intill mitt öra kvittrar fåglarna i kanon, och någonstans i bakgrunden kan jag höra en uggla hoa. Alltid denna uggla. Den finns överallt, vart jag än befinner mig. Alltid med samma monotona uggleljud dessutom. Som om någon har spelat in ljudet för att sedan spela upp det bakom en dold kuliss.

Sedvanligt sitter kvinnan mittemot på sin balkong och spejar förstrött ut i tomma intet. Hon ser inte att jag studerar henne från mitt fönster. Jag undrar vad hon tänker på? Vad hon åt till middag igår? Vad hon har för favoritfärg, hur ser det ut i hennes toalettskåp? Vem är den här kvinnan?

Jag tar en klunk av mitt kaffe, och samtidigt lyfter även kvinnan upp sin kopp och för den till munnen. Sedan ställer vi ner den, båda två samtidigt. Jag ler smått för mig själv över komiken. Därefter testar jag om spegelbilden fungerar, genom att föra min högra hand som jag placerar under hakan - kvinnan stödjer också hakan, i sin vänstra hand. Jag stirrar förskräckt på henne, hon stirrar förskräckt framför sig. Så försöker jag hinta - lyfter snabbt upp båda mina armar över huvudet och sträcker på mig. Lika snabbt sträcker även kvinnan på sig.

Uppjagad över situationen börjar jag jäktat att leta bland sakerna som ligger utspridda på bordet framför mig. Där ligger några vita papper, två pennor och en kopp. Snabbt försöker jag komma på vad jag kan göra, något som inte hon kan göra. Så jag lyfter upp ett papper och studerar det så som man studerar äktheten på en femhundralapp. Kvinnan lyfter i samma ögonblick upp sin servett och håller upp den mot ljuset. Jag lägger förfärat ner pappret och håller kvar min blick på henne. Hon läger ner servetten och håller kvar sin blick mot mig. Det går några sekunder av ingenting. Jag försöker andas i jämna vågor och samla ihop mina tankar till vett.

Så prövar jag - smyger långsamt upp ett pekfinger i näsan.
Kvinnan stoppar upp ett långfinger i näsan.

Plötsligt lutar mina väggar sig över mig, omringar mig. En brännande värme skjuter upp mot mitt bröst, min tunga klibbar och pulsen slår som på ett trumskinn. Innan detta börjar spåra ur, reser jag därför hastigt på mig och går iväg. Stolen faller bakåt och papperna yr omkring som fjädrar efter mig.

Kvar sitter kvinnan på sin plats och tänder en cigarett.