Som en frisk bris från en brustablett

Ofta händer det att jag ställer klockan på väckning väldigt tidigt. Jag gör det utan direkt anledning. När den ringer igenom mina mest barnsliga drömmar kliver jag upp, och svalar iväg mot toaletten för att skölja rent mitt ansikte. Sedan drar jag på mig ett par mjukisbyxor, en ledig tröja - så ledig att den i sin storhet vill falla ner från mina axlar. Och så kliver jag ner med fötterna i ett par tofflor. Därefter går jag till köket där jag fyller upp ett glas vatten och släpper ner en cvitaminsbrustablett. Tabletten ploppar ner i vattnet. Ljudet från ploppet låter som en barndom. Och så sätter jag mig vid datorn och lyssnar till det fräsande bruset av tabletten som smälter ut till små öar i vattnet, för att så småningom försvinna helt och bilda ett rosa hav. Samtidigt som denna scen utspelar sig begrundar jag utsikten från mitt fönster.

Ibland händer det att ett tidigt morgonplan silar iväg över himlen. Hade det inte varit för att det hade flugit i en exakt och orubblig bana hade man kunnat ta det för att vara en ensam svala. Men så är planet varken en svala eller för den delen ens ensam, eftersom den förmodligen är fylld med ett par hundratal passagerare. På något sätt uppstår därför en obehaglig distans mellan planet och mig. Det känns som om flygplanet ger sken av att på håll se enslig ut. Ungefär som om den vore utslängd från en folkfest. Men det är inte planet som är ensam, det är jag.

Hos grannarna mittemot hänger persiennerna fortfarande nere, likt slutna ögonlock som man kan vara säker på inte är slutna bara för att de vill luras med en. De är slutna på riktigt, grannarna sover eftersom dagen inte ens är nyvaken. Jag tar ett djupt andetag, andas in genom munnen samtidigt som jag studerar min mage som spänns ut till en pluttig lecakula under den stora tröjan.

Helt oförberedd ser jag tanken plötsligt komma flygande från ingenstans, med sikte rakt mot mig. Och jag tänker: känslan av tidig morgon är som en frisk bris från en brustablett.

Sedan går det ungefär två timmar, persiennerna hinner slå upp sina ögon medan jag vill sluta mina. Jag hänger inte med, tröttheten dyker snabbt över mig. Det är den sortens omfamnande trötthet som kommer följt av ett glas vin under en tidig fredagskväll framför tv.n. Men jag stretar inte emot, utan följer helt enkelt tröttheten ända ner i sängen. Där tar jag mig en liten lur.