Grymt vaken

Att kalla mig för att vara morgonmänniska är lika sant som att säga att Sverige är ett tropiskt land. Det är för mig fullkomligt absurt att vakna tidigt, tvinga fram nykter vakenhet ur djup sömn. Inte för att jag inte tycker om tidiga morgnar, tvärtom. Tidiga morgnar är en av de vackraste saker jag vet. Speciellt tidiga sommarmorgnar när solljuset sömndrucket kisar sig fram över sömnvarma smågator, beredvilliga vägar, över djupbugande hustak. Det är skentyst, någon enstaka bil kryper yrvaket fram längs med vägen, slumrar till under sin färd, kommer för någon sekund ur sin bana och återfår snabbt balans. Butikerna öppnar upp sina ögon, sträcker försiktigt på sig, och på håll rastar någon anonym gestalt sin jovialiska hund.

Idag vaknade jag väldigt tidigt för att gå och träna och jag svor åt mig själv för att inte ha tagit med kameran, för just idag av alla dagar lekte himlen en högst ovanlig palettkarta. Som en regnbåge. Morgonljuset gjorde mig extremt svårmodig, på ett fint sätt. Och kameran, den låg hemma.

Ibland händer det att jag tvingar mig upp väldigt tidigt, trots att jag vet att jag hatar det eftersom jag har förstått mödan i det hela. Morgonen får inte berövas livet självt. Det blir nästan som en sport, att se om jag verkligen kan bända mig upp när klockan väl ringer. Trotsa mitt nattövermod. Varje gång jag gör så, ställer klockan, blir jag samtidigt rädd för mig själv. Rädd för att jag inte kommer orka att ta mig upp, vilket slutar med att min puls plötsligt börjar göra extrema volter, det ormar sig om halsskinnet, samtidigt som adrenalinet hastigt ökar i vikt. Det hela resulterar i att jag istället ligger alldeles klarvaken i min säng och stirrar på mina stumma väggar. I mörkret blänker mina ögon likt två svarta oljefat. Det går en timma, kanske två, det går även fyra timmar, och om en timma ska jag upp igen. Det är just DÅ som jag blir riktigt rädd för mig själv, jag tvekar på min egen karaktär. Sömnen håller ett stadigt strypgrepp om min hals, jag ber för livet.

Råkar jag nu för ovanlighetens skull till slut somna in sker det i någon form av dvala mellan harig dröm och infantil vakenhet. Jag drömmer om en vanlig dag, förvisso något genmanipulerad till sin form, samtidigt som mina ögonlock fladdrar vilt likt skrämda ljuslågor.