Tid att älska

Det är konstigt det där hur mycket man anpassar sig efter tiden. Hela tiden handlar allting om tid och jag tänker främst på dygnet som man ständigt förhåller sig till genom att bena ut den i timmar, minuter, kvartar, i tid. Det handlar ständigt om att inte förlora dyrbar och fruktsam tid, om att försöka behålla den befintliga-och vinna mer kvalitativ tid. Det handlar också om en rutin, som att boka upp sig på möten, tandläkartid, träning och middag via olika klockslag. Om att mäta sitt sömnbehov i tid, att ställa klockan på en viss tid att vakna på.

När jag väl tänker efter har jag egentligen inget emot att följa tiden, för den är trots allt ett behagligt riktmärke som kommunicerar ut samma språk till alla människor, med vissa undantag beroende på framförallt kultur. Som allmänt känt är bör man dock akta sig för att låta tiden totalt styra över ens liv, att hamna i ett underläge där prestation ligger ristat i tid och där tid blir infekterat av fenomenet stress.

Med andra ord förefaller sig tid att vara en slags kosmisk elitism vilken styr människan efter sin egen axel. Förutom att vara ett klockslag är tid en stor maktfaktor som påverkar hela det samhälle vi lever i, vårt levnadssätt och på lång sikt framförallt vår hälsa, för vem har inte hört den ständiga men sanna klyschan: tiden läker alla sår? Man vet att tingen kommer att ändras med tiden, ge det bara lite mer tid. Oavsett hur litet tålamodet är, så är tiden fortfarande den bestämmande föräldern.

Tiden är konstaterat ständigt närvarande, oavsett om man följer den eller inte, eftersom den existerar i en kultur där majoriteten av människorna förhåller sig till den som en generell måttstock. Men, det finns ändå ett undantag då tiden försvinner helt och övergås av andra lagar. När tiden suddas ut och blir obefintlig. När man istället kan skratta åt den plötsligt så naiva tiden som medvetet krymper ihop till en liten skugga i förhållande till den starka solen - kärleken.

När man är med någon som man är förälskad i försvinner tiden totalt, så även det rum som tiden existerar i. Kärleken bländar tiden och den universella inställningen till tiden mister sin relevans, på gott. Tiden översköljs av andra referensramar som till sina mått har ett mycket mer sublimt värde än ett banalt klockslag och dess strukturerade förhållningssätt. Det går inte att mäta kärlek i tid lika lite som det går att ignorera en tid. Det är alltså när paradoxerna tid och kärlek möter varandra som en himlaexplosion uppstår och likställer alla klockslag till noll. Dagen blir tidlös.

Idag, det är en solig vintersöndag. Det lilla som finns kvar av snön gnistrar likt tusen diamanter på hustaken tvärsöver från mitt fönster. När jag lade mig igår kväll bestämde jag mig för att försöka sova ut idag, vakna tidigast klockan tio. Njuta av lite extra vilotid. Jag vaknade klockan sju, alldeles klarvaken och pigg, som om jag sovit i hundra år.