Spontanitet?

Igår knep jag mig fri från alla måsten och skred ut i helvetsslasket för att möta upp August på fika. När väl kaffet och samtalet sinade beslöt vi oss för att alldeles spontant gå på bio.

Två timmar innan filmen började gled vi harmlöst in på biografen för att köpa biljetter och jag började prydligt, som på rutin, med att fråga om det fanns några biljetter kvar till den tilltänkta, franska filmen. Slutsålt. Tyvärr, sa tjejen i kassan och lade huvudet på sne som för att visa medlidande. Helt häpen över den tvärvändning svaret tog, stammade jag endast fram ett -men men, och begav mig snart motvilligt ut från biografen.

MEN JAG VILLE JU SE PÅ DEN FRANSKA FILMEN! skrek mitt huvud. Just där och då också, när allting väl inföll så spontant, och efter filmen skulle vi säkert sitta och konstatera hur trevlig och fint oplanerad kvällen hade varit. Och vilken bra film vi dessutom hade sett! skulle vi utropa, varpå August skulle tillägga att det minsann var tur att jag kom på idén att gå på bio, och se på just DEN filmen! Och jag skulle ha skrattat och tänkt att livet absolut har sina goda stunder. Absolut, ingen tvekan.

Senare under kvällen skulle vi njuta gott på varsitt håll åt en förskräckligt spontan dag, som dessutom var så illa grå till sitt väder. Ojoj så grå den var. Jösses. Fruktansvärt slaskig var den också. Alla dunförtäckta människor som hade halkat förbi oss på gatan, hade likt vanställda skyltar lutat sig framåtböjda för den yrande snön. Stackarna då. Men oss hade inte vädret alls rått på, för vi hade minsann haft en riktigt strålande dag, mitt i veckan! Hjälp så otillåtet angenämnt vi hade haft det. Ojoj. Som två solskensvioler under en förbjuden årstid hade vi klockat omkring på gatorna och glatt oss över fikastunden med det efterföljande spontana biobesöket. Och så hade vi sedan somnat gott, drömt sött och mött nästkommande dag med ett stort leende på läpparna.

Men. Filmen var som sagt fullbokad. På alla tider. Det blev ingen spontanbio, ingen fransk film. Min underläpp hade istället släpat sig hemåt, långt ner på den obarmhärtigt slaskiga marken, axlarna framåtböjda och irritationen över att allting ständigt måste planeras och bokas hade växt sig så pass stor att jag inte kom mig till att skriva ett inlägg om det just då.

Så precis som svaret på biografen blev, säger även jag härmed nej:

Nej, jag ska inte försöka att planera mitt liv ända ut i de pretentiösa tåspetsarna.
Nej, jag ska försöka att bli ännu mer spontan, trots detta triviala biomissöde.
Nej, jag vill inte att det slutar med att jag, utan schemaläggning, hamnar paralyserad så snart jag försöker att vara spontan.

Detta är alltså ett av mina nyårslöften; att leva mer spontant, att mer ta dagen som den kommer. Precis så som folk i södra Europa gör, typ Frankrike. Vivre au jour le jour, fick jag nyss erfara att det heter.