En stjärna är alltid en stjärna, oavsett om den hänger på väggen eller i rymden

Det är en dyster dag. Himlen har förlorat sin talang för målning - den spär ut svarta moln med för mycket regnvatten. Det kan aldrig bli en stämningsfull tuschteckning av det. Det blir enbart sörja. Grådaskiga moln, lika slöa som slokande tulpaner i Sierra Nevadas bergstrakter.

Jag tar en tugga av mitt knäckebröd framför mig. Den har en form av en halvmåne med skivat ägg på, där äggulan liknas vid solreflektioner på ett månlandskap. Jag tuggar och tuggar och tänderna bräcker och knäckebrödet knastrar undermåligt i min mun. Som ett försvinnande eko i en evig rymd.

När jag var mindre trodde jag att äggulan var själva kycklingen, den direkta kycklingen, fast i en annan form. Ungefär som att vatten förekommer i olika former, som gas hos solen, is på Uranus och flytande på Jorden. Tanken på äggulan som en levande varelse gör därför att jag än idag har svårt för att äta den. Inbillar mig att det är ett dödfött djur gör jag.