Marabou Black, limited edition

Mutor, är ett tidigare utnyttjat begrepp. Men så betraktar jag ej fallet om Marabou skulle vilja bidra med nylanserade chokladprodukter, som jag provsmakar och skriver om här i bloggen. Recensionsexemplar, vore i så fall ett mer smakfullt och passande ord.

Omdöme:
Precis som utseendet på den framträdande svarta förpackningen, smakar också chokladen saltlakrits(croquante), blandat med choklad. Men eftersom båda smakerna är så pass dominerande tar de ut varandra och det blir därför svårt att urskilja om det är choklad eller lakrits som munnen förnimmer.

Men jag ser det här snarare som något positivt!

Detta är ju en fest för både choklad-och lakritsälskaren. Samtidigt som det även är en njutning för den okonventionella människan som lockas av att smakkontrasterna är lika subtila som en vågskål som inte riktigt kan bestämma sig för vilken sida som väger tyngst.

Betyg: L L L

Sju kilometer vårsol

Men idag så, var våren minsann här!

Åtminstone solen, även om plusgraderna var lite kinkiga av sig. Småsnåla och envisa.

Därför tog jag mig återigen ut och gick längs med vattnet. Idag var det inte heller bara jag som gick - idag var hela Sverige ute och promenerade.

Även Sandra, som snällt väntade medan jag koncentrerat fotade alla möjliga vyer med tungan utanför mun. På bild hamnade bland annat både träd och vatten, småsten som cementblock. Trappor, fåglar, papegojor och pingviner.

Vissa vinklar såg lite västkusten-inspirerade ut, tyckte jag. Nåja, kanske inte helt och hållet. Det är väl mest något med stenarna och båten i förgrunden som får mig att tänka på Feskekörka eller nåt sånt.

Vi gick och gick, och till slut kom vi så högt att vi nästan kunde nudda himlen om vi sträckte upp våra armar riktigt ordentligt.

Det var en fin promenad idag. Välsignad på något vis.

Frigolitblock

Tog en promenad längs med vattnet och kom att tänka på hur nära men ändå långt borta våren känns. Ställde mig på en sten och såg ut över det kalla vattnet under mig, samtidigt som vinden piskade min panna bekymrat kall. På vattnet låg isblocken tunga, som dämpade röster av frigolit.
De gungade i takt med vindens gester, fram och tillbaka. Som om de aldrig gjort annat i sitt liv.

Sedan klev jag ner från stenen, backade några steg och fortsatte min lilla promenad, fortfarande med blicken fäst på vattnet. På håll såg det ut som om isblocken var glaserade på ytan, de var så lena, som om de bugade sig ödmjukt djupt inför deras kommande öde. Snart finns de inte mer. Och den naggade vattenytan som nu av regn piskas till grått glitter, kommer snart att bli till silver av sol.

Say cliffhanger?

Hälsan min har sakta börjat hitta sin milda balans och här sitter vi nu, jag och Minna med det prominenta v-tecknet, och planerar framtiden. Nåja, framtiden vore att överdriva, men åtminstone ror vi bland annat iland några kommande museibesök, och afternoon tea, på gediget vis. Om man säger så.

Snyttillvaro

Har legat sjuk i snart en vecka. Har knappt orkat ta mig för att dricka vatten, ens snyta mig eller fundera över tillvarons beskaffenhet. Då är det smärtsamt, om inte ens tankarna får vandra fritt på den lilla bron över den porlande bäcken.

Men sakta håller jag ändå på att leta mig fram till det anständiga livet - till medielivet, på internet är man ofrivilligt social. Där skjuts dialogerna kors och tvärs i vräkiga versaler så pass att mitt pånyttfödda huvud måste hålla för öronen. Kanske först ta sig en vilopaus, lyfta på hatten och säga, på återseende.

toTALtystnad

Som student erfar jag en del tystnad. Dels för att studierna kräver tystnad för att jag ska kunna uppnå koncentration, men också för att de texter som ska läsas och skrivas upptar en HELtid av enskilt lusläsande och plitande. Ibland kan det därför gå flera dagar utan att jag tilltalar någon eller att någon tilltalar mig. En tid fylld av total tystnad. Detta brukar inträffa när jag exempelvis, som nu, är sjuk och istället sitter hemma och studerar. Då faller liksom världen omkring mig i glömska och texterna blir till slut ett med mina andetag. Så pass att jag till och med glömmer av själva tystheten.

Givetvis händer det att jag tar mig ut till matbutiken och kanske ringer min mamma mig och vi pratar en sväng om lite allt möjligt, och jag minns plötsligt hur det känns att tala - det känns fint. Ibland lite omständligt, speciellt när jag ska tala till kassörskan i matbutiken. Mina käkar är något ringrostiga och tungan aningen bomullssufflerad.

Vad det nu är. Men kanske förstår ni ändå.

Efter en tids tystnad är det svårt att återfå talet på en gång. Nåja, det tar förvisso inte lika lång tid att återfå talet som det tar att

RASA I VIKT PÅ 3 DAGAR

listan på de bästa knepen finns här

Men
med
lite
övning
ska
det
nog
till
slut
gå
.

Kuligram

                                                            Källa

Lade ut den här bilden på facebook och tänkte piffa upp tillvaron lite genom skriva dit vilken plats samt datum bilden togs på. I rullistan för årtal finns överraskande nog år 1918 att välja på - vilket var det år då det här kalligrammet, som är skriven av poeten Guillaume Apollinaire, publicerades. Men givetvis går det inte att 'tagga' bilden till det här året - det kommer det upp en ruta som påminner mig om att det valda årtalet 1918, inföll innan min födelsedag.

Jag som bara tänkte vara lite kulig, men det förstod inte facebook.

Tummen upp.

Nöttigt

Som den chokladälskare jag är vill jag att alla nya chokladsmaker som kläcks på marknaden ska överraska mig riktigt ordentligt när de hängs ut där på hyllan till första försäljning. (Nåja, vissa kanske inte ser det här som choklad utan snarare som kakaosmör, men det är en annan diskussion som jag nu lägger åt sidan.) Och med nya smaksensationer på marknaden jämför jag alltid det första smakmomentet i stil med den reaktion som man får av överraskningar - oväntade överraskningar.

Men den här chokladen överraskar mig inte särskilt, den känns mest som ett kringflackande moln på en klarblå himmel. Jag hade förväntat mig att mandeln skulle ta mig till nya höjder där jag tidigare aldrig har varit och klättrat. Kanske är det över ett vattenfall i någon regnskog, kanske är det från ett flygplan där jag står i beredskap att hoppa ner i det fria, forma mig till en bräkande spindel som bärs upp av luftmotståndet, och sedan fälla ut min blommande fallskärm.

Jag hade tänkt mig att mandeln, precis som på bilden, skulle poppa popcorn i min mun. Sprängas sönder, anta nya utmaningar och hota mina oskuldsfulla små smaklökar. Men istället får jag något som påminner om en varningstext som lyder att produkten kan innehålla spår av nötter.

Typ mandel, om man blundar riktigt hårt och känner efter.
Med hjälp av sin allra vildaste fantasi.

M å n a d e r

Om man tittar på den här bilden och föreställer sig alla foton i den, även de som ligger utanför bild, borde det rimligen vara cirka 8 stycken kvar tills det blir sommar igen.

Alltså 8 stycken foton. Inte månader.

En lönsam gång under lunchrasten

Går igenom de bilder jag har liggandes på min dator och får upp denna som är från förra sommaren. Bilden föreställer innergården till det ställe som jag sommarjobbade på. Det var visserligen ett trevligt sommarjobb, men eftersom det var sommar och stället var ödelagt minns jag dagarna som tomma ekon, då jag satte mig utomhus och intog min lilla lunch vid den här gråa konstruktionen. Om det händelsevis inte råkade vara så att någon annan själ redan hade tagit platsen, slog jag mig alltid ner på stenblocket längst till vänster. Och så öppnade jag locket till min lilla matlåda, drog bort plastfilmen från de ostmackor som jag hade gjort i ordning på morgonen, och åt. Försjunken i planlösa tankar samtidigt som solen gjorde honnör, innan den försvann bort bakom höghuset. Ibland rasslade löven till av en hastig bris. Det hände också att en fågel dök upp och naggade ljudlöst fram över gräset med näbben i vädret.

Speciellt minns jag den dag då min löning kom. Det var en riktigt varm dag, men då var det ingen som satt utomhus under sin lunchrast - det var ingen som jobbade då. De flesta var iväg på semester. Under den rasten gick jag bort till en galleria som låg i närheten och köpte med mig en rejäl smörgås som bestod av brie, salami, soltorkade tomater och oliver. Smörgåsen var så lyxigt övermäktig att jag kom på mig själv med att sakna mina försynta små ostmackor. Eftersom det var löning gick jag även förbi bokhandeln och letade mig fram till bokstaven M. Med bestämd iver köpte jag den bok som jag länge hade tittat på. När jag därefter klev ut i solen och gick bort till min lunchplats, böljade sig klänningen runt mina ben. Skulle någon ha noterat mitt ansiktsuttryck just i det ögonblicket skulle den personen nog säga att jag log. Mest med ögonen, som om jag såg nöjd ut. Lycklig helt enkelt.