Marsipanblomman

När jag var liten var alltid den rosa marsipanblomman det mest intressanta på hela prinsesstårtan. Marsipanblomman vill ju alla barn ha! Även om den inte är lika god som den ser ut minns jag att man ändå alltid stred för att få marsipanblomman på sin tallrik. Blomman var mycket viktigare än att äta av själva tårtan. I min familj bestämde vi därför till slut att det bara var födelsedagsbarnet och ingen annan som hade rätt till marsipanblomman. Den regeln gällde även när vi var bortbjudna på andra barnkalas.

När jag och S häromdagen skulle äta knäckebröd visade det sig att en av dem - just det som S råkade ta upp ur förpackningen - hade ett litet runt knäckebröd i själva hålet. Till sin triumf tryckte S försiktigt bort den lilla perfekta rundeln ur mitten på knäckebrödet och höll stolt upp det framför sig, som om han just hittat en tusenlapp på marken. Men så hade han faktiskt fått fram ett fynd - en motsvarighet till marsipanblomman! Vi båda blev genast överförtjusta över det lilla knäckebrödsbarnet, och vi kunde riktigt föreställa oss hur väldigt god just DEN biten var - mycket godare än själva knäckebrödet.

Men så noterade S direkt min suktande min och rättskaffens som han är frågade han vänligt om jag själv ville ha den biten. Mitt svar kom lite för snabbt - Nej, ta den du, sa jag och bet mig i läppen samtidigt som jag tittade på när S bredde smör på det lilla fyndet, och hur han sedan svingade in det lite lätt i munnen, och gav mig ett förnöjt leende med det lilla knäckebrödet liggande i ett munmörker.

Därefter skedde allting väldigt snabbt. Efter en enda tugga var hela fyndet med knäckebrödet ett minne blott, ungefär som när man som barn ivrigt stoppade i en femkrona i en leksaksautomat och med spänning såg hur de robotstyrda klorna sakta greppade tag i någon leksak där innanför glaset, för att i nästa sekund se hur leksaken otursamt nog råkade glida ur greppet på klorna. Tillbaka ner i leksakshavet.

Idag inhandlade jag ett nytt paket knäckebröd, och vad upptäcker jag då om inte en liten rundel i hålet på rundeln! Döm min förvåning när jag tar upp knäckebrödet ur förpackningen och håller upp det mot ljuset, mot det heliga ljuset. Efter att ha stirrat ett tag på underverket tryckte jag försiktigt - väldigt försiktigt - ut det lilla knäckebrödsbarnet ur sitt hål och vägde det varsamt i min hand. Det kändes så lätt, så bräckligt lätt. Och medan jag gick omkring där i köket med den lilla biten i hand kändes det som om jag till slut också hade fått min chans. Det var som om någon hade hört min röst. Någon ville ge mig en marsipanblomma, utan att det ens var min födelsedag.

Världens längsta dag

Under Stockholms Kulturfestival som äger rum varje år i augusti, ställs världens längsta bokbord ut. Representanter för bokbordet är bland annat olika antikvariat, privatpersoner och andra föreningar. För bokälskaren är detta ett paradis på jorden eftersom böckerna både är billiga och många. Det är svårt att gå därifrån tomhänt!



Den här bilden är från förra årets bokfrossa. Känslan av att plocka bok efter smak i det kulörta bokhavet är som att plocka på sig lösgodis, till nedsatt hektopris.


Ni förstår då kanske hur mycket jag har längtat efter att få ta del av årets bokbord! Julafton, födelsedag och andra högtider hamnar i becksvart skugga så snart jag tänker på den här dagen.


Ungefär en vecka innan DAGEN skruvade jag runt med böckerna i min bokhylla för att göra plats åt några nya ryggar. Allting var noga förberett och livet överlag kändes väldigt friskt och träffsäkert.

Sedan kom den stora dagen då bokborden veks ut, böcker travades upp i smakfulla högar, och folk började likt små ringar på vattnet röra sig mot denna stora händelse. Man nosade först runt bland de olika bokborden, man tog sedan upp en bok och synade den mot ljuset som om den vore en diamant, och man öppnade därefter första sidan och började läsa det första stycket. Leende lade man snart tillbaka boken i högen, och kanske skulle man till och med få för sig att köpa den - ja den kostade ju trots allt bara tjugo kronor!

Men innan man fattade sitt beslut gick man vidare till nästa bokbord medan man ljuvligt sög på karamellen - kunde det möjligtvis finnas en billigare bok ändå? Kanske någon som inte hade en vag antydan av kaffefläck på baksidan? Men snabbt slogs man av tanken att tjugo kronor för en hel berättelse - det är väl inte så illa va! Därför vände man tillbaka, tog hastigt upp boken ur högen (innan någon annan hann få fatt i den!) och sträckte fram sin tjuga samtidigt som man frågade försäljaren om denne möjligtvis hade en påse att lägga boken i? Lite valuta för pengarna måste man väl ändå ha!

Ja, på ett ungefär gick det till på detta vis igår när VÄRLDENS LÄNGSTA BOKBORD ägde rum. Nåja, det är i alla fall så jag anar att det gick till eftersom jag inte riktigt vet då jag själv inte var där.

Hemma låg jag istället, sjuk och nerbäddad i sängen, samtidigt som jag blundade för dagsljuset och den sorgliga smärtan.

Denna förväntansfulla väntan

Står här och trampar grus, väntar på bussen som aldrig vill komma. Envist står jag kvar medan folk runt omkring mig flyr fältet, räddar sitt eget skinn - slänger sig hals över huvud in i taxin, eller använder tvunget sina ben och går till fots. En del tar till och med flyget, fäller ut sina vida kostymarmar gör propellerljud med munnen och landar smidigt två busshållplatser bort. Hela besättningen applåderar!

Själv står jag kvar och leker med tiden, den nyckfulla kollektivtrafiktiden. Två minuter kan plötsligt slå om till fem minuter och - se där! - sju minuter, för att därefter visa fyra minuter.

4 minuter blir alltid 7 minuter,
7 minuter kan aldrig bli 2 minuter förrän tidtabellen åter igen visar
4 minutersmagi! -
pressssar sig ner till 3 minuter...

Ja! Snart! Nu är tiden inne, tre minuter blir två minuter, blir en minut och sedan...

BORDE JU BUSSEN VARA HÄR!

Men någonting känns fel, tiden verkar ha brutit på mer än spelets alla regler. Bussens närvaro är helt bortom sikte. Kanske befinner sig bussen i Kina? Eller i Säffle? Oj då!

Eftersom jag börjar ANA något - jag VET att något inte står helt rätt till, vänder jag därför upp min blick och vilken tidtabell möts jag inte då av!

Jo, en EKG-skärm som visar upp ett extremt dött hjärta.
Små gula pluttar från ett tidigare lysande bussliv.
Bussen kommer inte, aldrig. Inte ens om sju minuter.

Väntrummet

Sitter i ett väntrum och väntar på oändligheten. Det är fascinerande hur tyst ett väntrum kan vara trots sin utfyllnad av alla hålögda, stumma ansikten som stirrar rakt ut i intet, griper tag i rymden och viker ner sina öron för den pipande ventilationsfläkten som susar snett i bakgrunden i något retligt litet hörn.

Skulle någon - kanske ett nyfiket litet bi - få för sig att ta bort den lilla gömda knappen som täpper igen fläkten till pipljudet, skulle ljudet direkt öka i styrka, komma till sin rätta och vina som på en snöig och gudsförgäten alptopp där vindarna är råa och mjölkvitstäppta. Och alla hålögda ansikten i väntrummet skulle direkt blåsa omkull. Skrämda skulle de försöka resa sig upp igen, förtvivlat greppa tag om stolar och bord och veckotidningar, och alla anmälningsblanketter skulle virvla runt, piska de hålögda ansiktena i deras ansikten, riva med sina sylvassa kanter mot deras kinder - daska till dem! Ropa: vakna! Hur mår ni nu va? Mår ni bra, känner ni kanske hur vinden viner? Hör ni stormen? Känn KÄNN på era stumma munnar - om ni vill överleva denna insnöade väntan måste era munnar genast hämta in nytt syre! Seså, gapa stooort, låt kinderna fladdra fritt likt krusade vågor och...

...le!

Bredvid mig i väntrummet sitter en ung kvinna försjunken i en bok. Boken är solgul och lite större än en vanlig bok - än en fiktion. Jag lägger huvudet (mest ögonen) på sned och läser den bestämda texten på bokryggen där det står: "Lycka".

Plötsligt tittar den unga kvinnan upp på mig, hon ser rakt igenom mig. Bakom mig. Där susar det lilla pipljudet hål på trådarna till den lövtunna väggen.

Nu är det dags igen! En rykande färsk chokladrecension med smak av lakrits och fyrkanter, skriven av gästbloggaren "Fyrkanten"

. . . 

När korparna solar sig i nattens blåa låga, förvandlas månen till dagens halvslutna öga

Som alltid sitter jag här vid mitt bord just när ugglorna börjat rassla i träden och månen hyvlar alla förbipasserande moln på tvären.

Jag sitter och skriver och skvätter med orden innan de glider ur mitt grepp och flyger ifrån mig som vilda korpar som längtar efter att få bada i månljusets diamantglans. Sola sina svarta fjädrar, frossa i månsken, suga åt sig skärpan av ett månbad. Spegla sina uppbröstade anleten och sina spjuverglansiga blickar - dessa svarta pilar som slugt river sönder luften i regntrasor och himmelskt vemod.

Men när de kommer månen alldeles för nära inpå, blir istället deras blänkande korpsvarta kroppar bländade - de blir helt vita där de tidigare blänkt svarta - nästan genomskinliga, och korparna tappar både sina ansikten och de praktfulla dräkterna som får dem att verka lika täta som tusch.

Ingen vågar komma måndiamanten för nära. Inte molnen, inte jorden, inte heller några andra planeter, inte ens stjärnorna. Och nu när de själva vet, när de skådar sina genomskinliga trasor i spegeln - allra minst korparna.

Sverige och Frankrike, lika som ost

Fängslad som man ständigt är av exotiska landskap i fjärran land, är det lätt att missa kärleken - den som oftast finns mitt framför ögonen på en.

...

Under sommaren begav jag mig ut på en resa, den sträckte sig ända bort till en liten del av Sverige. En ensam prick mitt på kartan, långt avskiljd från drömmen Frankrike, men på många sätt ändå så lik de franska vyerna.

Ni vet, det är som när man, försjunken i sina egna tankar, sitter på ett tåg och betraktar ett förbifarande landskap. Utanför tågfönstret tycks landskapet utgöra olika vyer med små röda stugor här och var, tätare granskog, mindre granskog, ängar, åkrar, små samhällen, blyga vattendrag - plötsliga hav, en hotande grå himmel med hastiga regntårar som på snedden stryker sig ner längs med fönstret, och som en kilometer senare blir en klarblå himmel, alldeles förvånat tom på moln.

Landskapen tycks vara så olika men – så klart – lika varandra. Allting är trots allt av samma värld där vad som till slut skiljer länder åt (förutom religion och politik), är vädrets alla omslag, och därefter de små nyanserna av produkter i ett samhälle.



Nåja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med vad. Men det jag nu vill säga är att under min resa upptäckte jag att den plats som jag befann mig på lika gärna skulle kunna vara ett ostdistrikt i södra Frankrike. 


Ungefär då jag var iväg på min lilla resa, befann sig Minna i södra Frankrike. Hon åkte dit på uppdrag av mig, för att dokumentera vissa oslagbara likheter med min destination.

Eller vi kan åtminstone låtsas att det var på uppdrag.

 
Där jag var fanns en väldigt liten och tyst sjö som heter Boulognersjön. Där lutade solens kvällsstrålar sig ljumma över vattnets yta och bildade en stråvass spegel av parallellvärld.


Samtidigt utspelade sig ännu en parallellvärld, i världen, då Minna stod och spejade ut över sjön Gard i närheten av staden Nîmes i södra Frankrike.


Att Frankrike skulle vara drottningen av ost är ingen nyhet.


I staden Roquefort tillverkas roquefort-ost, under detta till synes fransk-romantiska rödlila sken.


Men vad man kanske inte visste var att Sverige också kan sin ost!

Där jag befann mig produceras Billingeost som levereras world wide Suède. Inte så illa va! Fattas bara lite marknadsföring för att fransoserna snart ska börja stapla svensk hushållsost på den lättjefulla brickan.


Där Billingeosten tillverkas ser landskapet lämpligtvis ut på detta vis, med berget Billingehus i bakgrunden.


Föregående vy är minst lika mäktig som den här utsikten med Mont Blanc och lilla månen bredvid i handkupad storlek.

Som ni ser, världen är sig ändå ganska lik vart man är går, där de enda skillnaderna är av ren smaksak

... skulle man milt kunna påstå sådär.

 
På tal om smaksak - sånt här hittar man minsann inte i Frankrike. Men där jag befann mig, och framförallt i Mellanöstern, finns mängder av maträtten: falafel i libabröd med tahinisås, persilja och tomater.

Ett annat, lite enklare och lättare mattips:

libabröd med smör och ost (billinge/roquefort)
strö över lite färsk mynta och rulla ihop brödet till en cigarrliknande form

Fräscht och krämigt gott!

 
När ost, berg, mat och vatten tog slut ägnade jag mig åt att läsa den här boken.

För alla Murakamifans är den ett måste för överlevnad. Och för den som är ny och nyfiken på författaren kan jag ana att boken blir som en magisk nypa frisk luft, med vindar från en helt annan värld.

Regnsvettiga moln tar sommarlov

Enligt väderleksrapporten skulle solen idag korva upp sig bakom en massa regnsvettiga moln. Men så var inte fallet. Solen sken som om den aldrig gjort annat, och ensamma hamnade jag och Amanda, min parentesvän, på Kulturhuset för att skriva.

Och tur var väl det. Att vi var ensamma, under tystnadens närvaro och de tomma platsernas ekon.

Under tiden som jag satt och skrev, cirkulerade punkterna med människor där nedanför oss runt i jämna cirklar. Provade jag att kisa med ögonen såg det ut som om hela Sergels torg vibrerade, precis som ett tvehågset löv under narrande höstvindar. Och blundade jag med det ena ögat såg punkterna ut som när tysta vågor slår in mot land.

Våg efter våg som simmar förbi mina ögonvrår, medan mina fingertoppar koncentrerat hamrar mot tangenterna. Söker orden, stretar mot orden, nöter sönder bokstäverna och deras form, skapar tomrum

och  glesa  vyer

oändligt långt där uppe
vi befann oss i himlen

i skrivparadiset, på Kulturhusets tak.

Dödis på högtidlig tur

Lika förvånad över mig själv blir jag varje gång som jag kommer hem med lösgodis från affären. I godispåsen hamnar nämligen alltid den stora salta dödskallen - jag kallar honom för Dödis. Problemet med Dödis är att jag egentligen aldrig orkar äta upp honom, jag vet inte varför jag ens plockar honom i hyllan. Men ändå följer han av vana jämt med ner i påsen och hänger alltid kvar tillsammans med det allra sista, mest livfulla gänget - bland chokladen känns hans närvaro helt död. Och i munnen vältrar han sedan över tungans hav, som ett skeppsbrutet fartyg på väg att sugas mot det svarta hålet i svalget. Bort mot Ingenmansland.

Där i munnen kastas salivvågorna runt i omlott, som en sirlig väv av violtrådar. Sargasso-svarta, med utmärglade toppar skummar vågorna fram och skvätter omkring sig bläckklumpar som fyller upp hela munnen och formar den till sump, innan bläcket letar sig vidare och rinner ut som mörkblått blod i ena mungipan.

Och korparna flyger lågt på himlen, långt under gommen - nära visdomständernas vita klippor flyger de listigt runt i skarpa cirklar, som får det att bildas mörka skuggor på kindväggarna, i den hjärtlösa muntillvaron. Precis som i en grotta reflekteras deras skuggor, även när munnen öppnas och skört ljus sipprar in återspeglas deras själar på det blanka tandköttet. Som genomskinliga paralleller av en ny dag.
    - Och där under godispåsens slut far Dödis gestalt in i munnen. Precis som ett lik in i brännugnen.

Det börjar med tropik och slutar med svensk mark

Till en början: himlen är barsk och i luften klämtar regnet som ringklockor över vibrerande risfält. Ibland flyr en vind hastigt förbi mig och lämnar spår av en fuktig puss på axeln, tillsammans med små gula löv som singlar ner och lägger sig som guldslantar på marken.

Men sedan: vinden mojnar och regnet pyr bort. Jag vänder upp blicken mot den likblå himlen och möts av solens vassa kniv som spetsar mig i ögat. Guldslantar torkar och jackan smälter över min kropp, bildar febrig lava och ger mig mindre hopp. Om sommaren, den stabila sommaren.