Cheer cherry!

Sitter och smuttar lite skälmskt på Cherry Coke som min polare Vendela fint nog introducerade för mig. Den smakar typ välkomnande och rumprund sådär, kanske att jag även får associationer till något som påminner om spetsad Coca-Cola på grund av den markanta körsbärssmaken.

Fast i ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle falla för den här drickan, men så gjorde jag det till slut på samma överraskande sätt som när man säger: jag trodde aaaldrig att jag skulle sätta mig vid skolbänken igen... eller: jag trodde aaaldrig att jag skulle gifta mig... jag trodde aaaldrig jag skulle ta körkort... /skaffa barn/flytta utomlands/vara med i en dokusåpa... och så vidare.

Annars?

Jovars, nyheterna här går på repeat. Eller snarare är det Obamas tal som spelas upp om och om igen. Men inte gör det mig något eftersom håren på mina armar reser sig upp och jublar minst lika mycket som den amerikanska publiken.

I annonsen

Att brinna för något, tänker jag - undra hur man då gör? Brinner man starkt eller stort - är man stor och stark? Klöser man eld och river vatten? Ler man utan syre och spräcker rygg?

Eller blundar man bara förbi ordet som BRINNER i ögonen, som får en att se eld och lågor, som får en att inte vilja brinna på det viset just för att man inte vill vara den eldsjäl som sliter håret av sig - som går på sparlåga ända tills en liten, pytteliten vindpust - ett slugt vinddrag från fönstrets snåla smyghål råkar vina in och blåsa ihjäl den nedåtböjda, veka veken.

Förutom att fundera över tillvarons beskaffenhet och grotta mig i choklad tycker jag även om att fotografera

Här är några av de vyer som jag och min mobilkamera har stött på under det senaste halvåret. 


 
Utsikten mot Billingehus


Regnbågsafton


Tågresan


Himlen i Gamla stan


Barnhusbron

Massan

En dag sinar plötsligt allting, havets vågor avtar och luften tunnas ut. Då tar livslusten sig för pannan och glider nerför väggen och tänker att dagen känns som en fruktan för det okända.

Speciellt tydligt blir det när man befinner sig utomhus bland folk som lever vidare, styrda av sina stora kassar, precis som om ingenting har hänt. Vilket det heller inte har gjort. Allting rullar på, månen byter som alltid av solen – ställer sig på sin sedvanliga plats, högt upp och ensam på himlen. Och mellan varje byte kommer skymningen då man kisar, befinner sig i ett halvvaket tillstånd i väntan på det skarpa ljuset eller mörkret som talar om när det är dags att vakna, dags att sova.

Däremellan ingjuter man lite mening i tillvaron, och då passar det väldigt bra att bege sig mot de upplysta butikerna, för att bli påmind om vem man är.

En kortare Kafka

Igår blev jag introducerad till en av Kafkas samlingar med noveller och kortare prosa som går under titeln En svältkonstnär.

Jag föll direkt för de korta och underfundiga texterna. När jag läser dem känns det som om romaner och noveller plötsligt kommer i skymundan. För mig räcker dessa små textstycken, de ger uttryck för "det väsentliga" i livet i all sin knapphet till längd. Visserligen krävs det en Kafka för att kunna få till utomordentliga konststycken som dessa.

Därför tänkte jag visa två utdrag ur den ovannämnda samlingen:

 


I den här texten blev jag positivt överraskad av Kafkas poetiska ton - det rytmiska flödet i ett okonstlat och målande bildspråk.



Denna är en av mina absoluta favoriter i samlingen, just för hur "beslutet" beskrivs på ett humoristiskt vis, samt hur det växer fram genom texten och slutligen formas till något konkret - en gest.

Chokladsensation

Den här glassen är nog den bästa och sötaste uppfinningen på länge. Häagen-Dazs "chocolat foundant" smakar som choklad ska smaka, len och anspråkslös på tungan. Den begär inte sin smak, den snarare är sin smak så pass att allt annat plötsligt känns givet här i livet. Föreställningen om tillvaron är blottad - träd kan vara annat än gröna, vatten behöver inte vara blått och skrattet finns alltid där, även om det ibland översköljs av gråtmild morgondagg.

Det allra bästa med glassen är dess inre, den så kallade "lavachokladen", som sprängs och smälter ut över det lena glassberget, och sprider sig som erotisk magma över hela tungan, gommen och ner i svalget. Rakt in i det förälskade hjärtat.

Betyg: LLLLL

Det är nästan som att gå på minor när jag undviker att förtydliga mig som en glad gubbe

Sorgen kom den dagen då smileysymboler dök upp i privatmeddelanden på facebook, blev också sorgen då smileysymboler plötsligt dominerade kommentarsfältet.

Det ser kladdigt ut med dessa gula lysande ansikten, likt klumpiga avtryck av fotsvamp som tar död på den visuella texten. Den episka tavlan, kommentaren - världskonsten - romanen! Som skulle kunna födas fram ur en gudomlig facebook-status.

Trädet ovanifrån

- Det finns alltid folk som har det värre, är ett talesätt värt att tänka på.

Men inte hjälper det det vissnande trädet som tappar sina löv, som fyller upp hela marken likt små sårskorpor vilka ovanifrån påminner om ett ojämnt ansikte. Sprött av den förklädda erfarenheten.

Medelhavets sönderbrända pärla

Bildkälla. Rauche - "Duvans klippor" i vattnet utanför Beirut.                                                                           

På nyheterna idag rapporterade man om nattens skottlossning i den libanesiska huvudstaden Beirut. Detta är en påföljd av tidigare oroligheter som har utbrutit i staden under de senaste dygnen. Men det är inte första gången som själva landet utsätts för dåd, det är snarare en omåttlig förlängning på det inbördeskrig som pågick under åren 1975-1990, och som fick människor att fly sitt eget land. Även landets dåliga ekonomi tvingade många att flytta, däribland min mamma och hennes familj.

Det har snart gått tio år sedan jag för första gången besökte Beirut. Vad som då direkt slog mig var hur väldigt vacker staden är. Atmosfären kring den påminde mig om något heligt och högaktningsfullt, men ändå intimt och levande med alla upplysta teatrar, nattklubbar och den vita Jungfru Maria-statyn "Harissa", på berget. Känslan av den eleganta stadspulsen gav också förklaring till varför staden en gång i tiden fick smeknamnet "Medelhavets pärla", eller "Lilla Paris", då franskan även var ett allmänt språk.

Under min korta vistelse i Beirut återupptäckte jag alla välkända platser och byggnader som jag tidigare hade sett, men endast hemma hos mina morföräldrar, i form av fotografier på klassiska stadsvyer, ikontavlor och porslin. Resan dit gjorde att jag på riktigt fick uppleva en stor del av min egna historia, vilket gav mig ett oväntat djupt intryck som omfamnade min tillvaro.

Sedan gick åren och striderna höll sig alltjämt ojämna, och medan jag hoppades på att landet så småningom skulle börja återhämta sig för gott, var det ändå något som ständigt fick mig att ofrivilligt tvivla på hoppet. Idag förknippas tyvärr Libanon starkt med krig och förödelse. Ett tydligt tecken på detta är de otaligt många bilderna på vandaliserade områden, brinnande byggnader, militärer och skadade människor som dyker upp allra först i sökningen när jag googlar på "Beirut".

Bussvärlden

Överallt jag går åker jag
buss buss
puss min buss
Vita ansikten från upplysta mobilskärmar
ljudlösa klocktorn och platta tegelfasader,
genom staden sjunger busschaufförens radio
trummar med pekfingrarna mot ratten, vinkar
med en vag rörelse åt andra bussar
Hälsar, mest för trafikljusens skull
sitter folk kvar på sina säten
guppar med vägbulor och axlar dras ihop
under himlen som är öppen och grå
Av moln stora som prydnadsföremål
Täcker horisonten, jag färdas mot
bussen
Min favoritplats är precis bakom ryggen på busschauffören,
vid fönstret