I morse smög sig Höstsolen in till mig när jag satt och åt frukost. Han tog tag i mitt hår, virade det några varv runt sina fingrar och smekte mig sedan på kinden. Jag kunde inte annat än att bli charmad, så jag släppte allt där hemma, för att gå ut och möta honom, vilket resulterade i en förtrollande saga ute på Djurgården.
Jag har sagt det ettusentvåhundratrettioen gånger, och jag säger det igen:
JAG ÄLSKAR HÖSTEN!
Det började med en storslagen fika på Flickorna Helin Voltaire. Och den som inte vet vad jag tog till kaffet har nog inte riktigt hängt med... En morotskaka, såklart!
Caféts skånska byggnad är lika mysig utanpå som inuti.
Mätta och belåtna började vi vandra ut i sagan, in i tavlan. Och hela hösten omringade oss, färgade våra sinnen i lika starka färger som sig själv. Löven hejade, solen vinkade, människor omkring var rekvisita, himlen log och luften nöp tag i kinderna. Synd bara att jag inte hade med mig min systemkamera, ja, för då hade det blivit en mycket djupare saga att visa upp för er. Men det här är ändå en ganska trovärdig bild av vad jag var med om.
Today I was on the longest walk outside to meet all the colors, let my cheeks get pinched-up by the fresh air and feel the sun caressing my cheeks, my back and my soul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar