Det var på bussen som en äldre dam slog sig ner bredvid mig och utropade förundrat,
"Se så vackert det är med solen på Stadshusets tak, åh titta!" Hennes fingertopp nuddade fönsterrutan, pekade på vattnet som bredde ut sig under oss där på bron. Och vidare ända bort till den gulblanka Stadshuskupolen. "Nåja, ännu är träden inte gröna, men vi får nöja oss så här", fortsatte hon. "Men ljuset från solen, det är ju så härligt!"
"Javisst är det fint", svarade jag och betraktade träden som stod uppradade längs med vattnet. På håll såg de ut som utbrända tomtebloss. Några fåglar seglade iväg över himlen, och den blåa färgen på vattnet låg fortfarande ödesmättad. Dämpad från spruckna bitar av ismosaik.
Den äldre damen hörde inte riktigt vad jag sa och jag fick därför luta mig lite närmare hennes öra. Jag artikulerade onödigt mycket kände jag, stretade med munnen och vek tungan dubbelt. Som om det skulle hjälpa henne att höra bättre. Men hon greppade snabbt samtalet, nickade ivrigt och svarade att vi fick passa på att njuta av stunden för under nästa vecka skulle vädret minsann slå om igen.
"Men äsch, tänk inte på det nu. Nu är det ju så fint", sa hon och duttade till lite snabbt med armbågen i sidan på mig och skrattade. Hennes ögon log så att rynkorna bildade små arméer med myror längs med hennes kinder. Det var en solig tavla att begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar