Näe alltså vädret, snälla - när jag sa att jag tycker om hösten och mörkret menade jag inte att jag älskar när regnet känns som förfryst taggtråd.
Please be kind to me, weather - when I said that I love autumn and the dark light outside, I didn´t mean that I love when rain feels as stone-cold barbed-wire.
En av mina nya favoritillustratörer är Rikke Jörgensen från Köpenhamn. Hon illustrerar lite som jag tänker. Det är enkelt, snyggt med en blandning av modernt och gammaldags screentryck doppat i lite surrealism.
Images taken from Rikkes blog
One of my new new favourite illustrators is Rikke Jörgensen from Copenhagen. Her illustrations have a very contemporary touch mixed with some kind of old-fashioned screen print, dipped with a bit of surrealism.
Vaknade idag och var så trött att jag inte visste vart jag var, ni vet när man vrider till och nästan spärrar upp ögonen på en halv sekund av chocken: vad är det för dag, vad är klockan, vart befinner jag mig, vem är jag?! För att en halv sekund senare återfå fattningen, titta på klockan och åter gosa sig ner under det uppvärmda täcket..
Men det gick ju inte. Någon traktor eller vad det var höll på att dundra utanför mitt fönster, varvat med det tjutande ljudet från sophämtningen, vilket fick mig att direkt tänka på att det var en sådan där maskin som sopade bort allt grus från gatorna. Som gjorde rent gatorna från vinterns grus. Och så tänkte jag GÖTT liksom, snart vår, säkert fortfarande lite halvkyligt men ändå ljummet ute, snart knoppar tussilagon upp längs med trottoarkanten. Men ICKE! Jag fick återigen en liten chock och kom på att det inte ens varit vinter än! Kanske var det så att de istället faktiskt sandade vägarna istället, kanske snöade det ute nu och var alldeles plaskhalt.
Jag kunde inte sova så mycket till, kröp upp ur sängen, tittade ut och såg att allt befann sig i sitt normala tillstånd; gråsvart himmel, torrsvart mark.
Men ja, jag gillar ju det speciella mörkret trots allt, det är något speciellt med ljuset så här års. Lite förväntansfullt liksom. Och nu sitter jag här med mitt morgonkaffe och filosoferar kring livet i allmänhet sådär, ni vet som man gör mest hela tiden.
I woke up, in my bed today, felt very tired and also lost for a half second. Asked myself, where am I, what day and time is it?! Then I regained composure, and tried to instead rest for a few minutes, cuddled myself down in bed again. Also thought spring was coming outside - heard some disturbing noise from a tractor, thought it was sweeping away the gravel from the roads. I was wrong, it´s not spring for a long time. The winter haven´t arrived yet. But for me it´s ok, I like the special light outside this time of year. And now I´m about to philosophize a bit over the life, in good company with a cup of coffee.
Platserna till det årliga Nike konventet 30-31 januari släpptes idag och jag var snabb på att anmäla mig för att få plats på de allra mest populäraste dansklasserna. Så har du ännu inte bokat upp dig och är sugen på två hela grymt inspirationsfyllda dagar med instruktörer från hela världen (som bland annat koreograferat åt Britney Spears, Michael Jackson, Justin Timberlake mm) så skynda och anmäl dig till konventet nu!
Här är mina val (man får högst välja fem av sju klasser per dag)
P.S. I priset ingår även ett par träningsskor
I have signed up for the annual Nike Convention in January. So if you are interested as well, hurry before it’s fully booked. The classes I´m about to take are these red marked ones above. So looking forward to it!
How is it they say? Morning coffee is the new black thing.
Det var fullt med taxar i hennes lägenhet. Vi promenerade ofta runt med taxarna och hoppade hage på ettans lilla skolgård. Jag minns även hennes oranga hår, fräknarna som låg utspridda över ansiktet, hennes mamma med den tjocka flätan och den hängande doften av tobak i lägenheten.
När vi blev äldre hamnade vi på olika skolor för att slutligen gå i varandras parallelklass på gymnasiet. Båda hade både växt ifrån varandra och till sig, hon hade färgat håret mörkt och fräknarna var nästan borta. Men vi hälsade fortfarande på varandra. Lite sådär artigt mest för att vi jämt hängde ihop när vi var små. Det hände även att vi någongång utbytte några fraser i skolkafeterian.
Ja, och sen var det inte mer med det. Förrän till i söndags när jag läste att en ung kvinna i 25-års åldern från mina hemtrakter dog i helgen. Det var hon som hade dött, min barndomskompis. Att dö, gå bort. Det går inte att ta på tanken. Irrelevant. Ungefär som att cirka 300 000 människor dog i tsunami-katastrofen. Det är en obegripligt stor siffra, så stor att man får svårt att ta till sig den. Räkna offer. Lika obegripligt, men ändå så svidande käftsmälls-nära att förstå att hon nu är död.
Och det som skrämmer mig mest är att sedan jag gått ut gymnasiet har det hänt att ett flertal personer som man visste om dött på ett eller annat sätt. Personer som man fortfarande kan ansiktet på, personer som ler glatt på någon rad i skolkatalogen, har liksom bara upphört att existera.
Livets ände slår till när man minst anar det, så se till att ta vara på ditt liv, din familj och dina vänner.
She was an old friend of mine. A friend I used to socialize with when I was little. We lived in the same area. She had freckles scattered over her face and orange hair color. We used to go out and walk with her dachshunds. Think she had three-four of them. And we also used to hopscotch in the schoolyard. The years passed, we grew older, grew apart, changed schools. In high school we ended up in each parallel class, she had dyed her hair, the freckles were almost gone. We just said hello to each other in the school corridors, exchanged phrases - mostly a matter of courtesy’s sake because we used to socialize when we were little. This weekend was a 25-year-old woman murdered. She was murdered, the old firend of mine. Inconceivably. Just inconceivably as reading the number of victims of the tsunami disaster. 300 000. Too big to understand, but yet so close. Since I went to high school have several people I more or less knew about died in one way or another. So take care of your life, your family and friends. It’s not you, but life which decides when it´s time to reach the end.
1.skriva 2.vinter 3.hjalmar 4.sammet 5.edsbyn 6.helg 7.magik 8.blogg 9.banan 10.barcelona 11.stark 12.alla 13.ask 14.nypa 15.AP 16.anis 17.ta 18.amalgam 19.kakan 20.syn 21.latin 22.alibi 23.vin 24.te 25.is 26.as 27.libfina 28.dan 29.FN
Och det oranga fältet skulle alltså bli ALLA HELGONA
The right answers to the crossword puzzle.
Vi är en natt med en tyst minut
en turkisk film med lyckligt slut
Vi är en båt som slipper kryss
en punkt på din hals jag aldrig kysst
du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag
När den här låten med Bo Kaspers Orkester kom ut en sisådär år -99 var jag 15 år gammal. Vi var två som gillade den, och en tredje spydde galla. Jag lyssnade på den igen för första gången på tio år, fast det känns som om det vore igår.
Allting kom tillbaka, och jag minns nu varför jag tyckte om den.
A song by a Swedish band called "Undantag" (translated "Exception"). It was released year -99 and I remember I liked it at that time. Now, ten years later I listened to it again, as a reunion between me, and the lovely melody.
Jag var riktigt snabb! Innan ni ens hann säga Happy Hallow... gick jag och köpte Marabou chokladen med nya Vinter-smaken för att fira helgen och snart julen liksom.
Vad jag tyckte? Mja... Pepparkakor är godare och vanlig choklad är liksom mer choklad än den här genmanipulationen som mina smaklökar blev lite förvirrade av, vilket resulterade i att tungan förvred sig en aning i munnen.
Men ändå, jag åt ju upp nästan hela kakan. Så, yes m´am, I´m a sucker motherf* för Marabou helt enkelt.
I´ve already bought and tried the new chocolate taste "Winter" by Marabou. And the result? Well, real gingerbread is better and ordinary chocolate as well. But although I almost ate the whole chocolate cake. So yes m´am, when it comes to all kind of chocolate, I admit I´m a sucker motherf*!
Varssego! Något att fylla ut tiden med.
Skriv ut, skriv på skärmen eller lös i huvudet.
As you can see it´s a crossword puzzle (well, just in Swedish). Easy peasy or hard retard to solve?
