myrkrig

Det brukar gå i perioder men mestadels är det ganska lugnt, förutom vid lunchtid. Men igår, jag vet inte vad som hände då det rådde ständig rusning i butiken. Ända från öppning till stängning. Och jag tänkte på snöovädret. Tänkte att vädret igår skulle hålla fast oss marionettmyror bakom låsta dörrar och nerdragna persienner, med tända ljus, raggsockor och tekannor till badkar. Men inte alls var det så. Jag tror att snöovädret (alla oförutsedda fenomen för den delen) har en speglingsverkan på oss. Jag tror förresten inte, jag vet, att vädret smittar av sig på oss och vi i vår tur reagerar med rebelliska handlingar - genom att med fanan i motvind bege oss ut för att trotsa vädret.

Det var som sagt ovanligt mycket folk ute igår. Klart att det var, vi kan ju inte stanna upp våra liv bara sådär, även om våra kläder alla gånger inte är beredda på det. Det är bara lokaltrafiken som stannar upp sitt liv, medans vi andra fortsätter att leka myrkrig.

jakten på den franska illusionen

En vacker dag ringde mina arbetskollegor mig och utropade: skynda hit till butiken, det regnar typ fransmän här!

Ni som känner mig förstår då att jag inte var särskilt sen med att hoppa på tåget - någon (telepatisk?) själ hade nämligen skänkt en del franska böcker till oss och jag lyckades haffa några fina exemplar med hjälp av min kollega på telefon: vad vill du ha då? vi har... eh, jag kan ju inte franska! sa hon aningen förvirrad på andra sidan luren. Nä inte jag heller, andades jag hest med en rabbit fuck-puls bultandes genom halsskinnet. Lägg bara undan någon åt mig, vilken som helst, BARA DEN ÄR FRANSK!

Kan så här i efterhand erkänna att jag var en aning uppjagad, även efter samtalet.

Tack alla som medverkade.

om svar anhålles

Det hela hade gärna fått bestå i ytterligare någon dag, för när jag idag åter anlände till storstaden var en stor del av mig fortfarande kvar hos lugnet, som naglat sig fast i mina föräldrars soffa. Framför tv:n. Där har jag under tre dagar sjunkit in i det verkliga livet, bort från den beständiga bubblan av stress och abnormt fokus. I soffan, framför tv:n, bland skogar och lördagsgodis har lugnet klivit fram, tagit mig i hand och sopat bort tröttheten.

Det krävs ibland en storstad för att kunna se på verkligheten, men även en paus från den för att landa i verkligheten.

vischan

Så här kan det se ut när man är ute på söndagspromenad tillsammans med senhösten och mamma. Jag säger bara: eftermiddagssol plus höstfärger likamed magi!

hälsningar

Hejsan pa er,

ville bara saga att jag just nu befinner mig latitud soder om Stockholm. Det ar underbart har, god mat, en massa karlek och ett nytt sprak som kan vara svart att forsta ibland. Men man lar sig!

Foto Katie Shelton

Skämt åsido.

Nejdå, jag är inte i Paris utan hemma hos mina föräldrar några mil från storstaden. Men det är ju lika fint det med - att vila knoppen, bli bjussad på den tryggt bekanta smaken i mammas goda mat och oändligt kramad. Vad gäller förresten det nya språket är det dialekten jag talar om. Den har med tiden blivit så pass främmande för mig att jag snarare börjar härma än återuppta den.

Hare riktigt gött så hörs vi la snart!

let´s go grapy!

Jag har nog aldrig i hela mitt liv ätit grapefrukt á plein, alltså i dess neutrala tillstånd, utan refererar snarare mer till alkohol och dess bittra efterfest, när jag tänker grapefrukt. Men så tipsade Marion mig om att man kan äta detta blodröda fruktkött ihop med lite socker på, så neutraliseras den beska smaken som egentligen inte riktigt går ihop med mina smaklökar. Och har man inte strösocker hemma kan man göra som jag gjorde, strö på lite garnityr som exempelvis silverkulor och riven kokos (inte för att det är vanligare att man skulle ha sånt i sitt skafferi än socker).

Men, oj så angenämt det sen smakade och så anitoxidant-nyttigt det är.

ljus

Det är mordiskt mörkt utomhus och jag tänder ett ljus och det är bara jag och ljuset och ljuset vibrerar, flirtar och jag tror jag ser i syne och jag stirrar på ljuset och ljuset bäddar in sitt gula boskapshus i mina ögon, i mina svarta öppna pupiller som tappar hakan av allt ljus som sipprar in via ljuskusliga nervkanaler, upp till hjärnan och jag ser bara ljus och ljuset är ett med mig och jag glömmer för ett ljusår bort allt det mörka utomhus, även mina pupiller mister sin mörka färg och ljusnar upp i ljustydligt mod och ljuset brinner sig fast i mitt ljushuvud som en spegelbild, som en ljus nagel med en mörk halvmåne, bebodd av en banal ljusveke som är den ljuvliga grunden till allt ljus

och jag blundar och tittar ut,
ljuset tog ljust slut.

my baby

Det är i vissa sammanhang en distinkt skillnad på person och person. Heter man Sanna Lundell och skriver ner följande mening i sin blogg lockar man garanterat till sig flertalet fans/läsare:

"My baby (Mikael Persbrandt, min anm) har kommit hem så nu badar jag inte ensam ikväll."

Skulle det istället varit jag som skrivit ner denna mening i min blogg skulle nog inte intresseklubben anteckna särskilt febrilt:

"My baby har kommit hem så nu badar jag inte ensam ikväll."

Mina läsare ba: vilken baby talar hon om egentligen!? Har hon fått barn? Fått en man, en Molgan?

Nej nej, det är inte alls så som ni tror. Hur kan jag förresten ha en baby i mitt badkar - jag som inte ens äger något badkar. Inte en ugn heller för den delen. Inte ens en tv.

Intressant fakta för den som är lite utav en boknörd, givetvis

Via någons blogg som läste någon annans blogg, som läste... och så vidare, fick  jag syn på denna bok i muggform, av förlaget Penguin Books. Det sjysta med dessa muggar är att det finns flera olika boktitlar att välja mellan. Men än så länge finns de bara att köpa på Pocketshop, eller så kan man shippa hem dem via nätet, givetvis.

croissant & pain au chocolat

Hittade den här videon på bloggen brödpassion som drivs av ägaren till La Petite France.

Inte visste jag att det tar så lång tid att baka croissants och pain au chocolat. Ja, inte för att jag hade tänkt göra det just idag, eller någon annan dag eftersom jag inte äger någon ugn. Kanske våldgästar jag istället någon vän för att sedan stå i dennes kök i evigheter och min vän säger: men du, ska vi inte sätta oss en stund i soffan och bara chilla lite? Och jag säger: nejnejnej, det här är inget att leka med lilla vän. Detta skall bakas med omsorg! Vännen: men tror du inte att degen klarar av att jäsa av sig själv? Jag: men snälla du, degen behöver mina absoluta vaksamma och omsorgsfulla ögon. Vännen: ok då, jag går väl och sätter mig lite, är trött på att bara stå. Ska bara ta ett glas ur skåp... Jag: VAD GÖR DU?! NEJ! Du får inte röra! Du kan förstöra degen! Vännen: Men degen står ju i kylen och inte i skåpet? Jag: Försiktiiigt!

Ja, kanske får jag inte våldgästa någon vän om jag ska hålla på så och kanske har jag då inte ens någon vän längre. Men sant är att det tar sitt lilla tag att baka croissant och pain au chocolat. Och har man ingen vidare lust att baka dem så går man helt enkelt och köper dem på cafét La Petite France - det realistiska svaret på mina franska drömmar.