Och efter den andra natten klev till slut den sista dagen in i mitt Paradis.

Vi vaknade upp till myten och utsikten av en parisiskt pittoresk gata. Det kan låta konstigt det här, men jämförelsevis kan man säga att Paris är som en tomte utan mask - staden är alltid vad den utger sig för att vara.

Efter lite sovmorgon tog vi oss till slut ut under stadens takåsar, som alla är puttrigt nålade med små skorstenar.

Vi startade med tunnelbanan

för att sedan och leta efter

det här. Eller snarare

det här! En brunch i sitt matigaste esse. Det smakade som det såg ut, alltså ingenting annat än

GOTT.

Vi satt utomhus fast ändå inomhus

och rökte. Jag blev hemskt sugen, inte på att röka, men på att anamma ett franskt manér. Ja, jag ville testa på hur det är att vara fransyska

i alla fall för en helg. Bara för en dag, för en cigg. Bara för ett bloss, på bild.

Christelle och Clementine brunchade de med. Nu har jag så många vackra franska namn på lager att jag inte vet vad jag ska göra av dem, för inte kan jag väl skaffa tjugofem barn bara för att kunna nyttja dem. Namnen alltså, inte barnen.

På brunchstället var toalettväggen snitsigt pyntad med det här temat. Varför, hann jag inte reda ut. Men det var i alla fall ballt att betrakta det utifrån mitt grodperspektiv.

Vaggandes med våra brunchiga magar tog vi oss vidare fram mellan ihopträngda gator.

Passerade Louvren gjorde vi också sådär i förbifarten. Tänk va, vilken vardag att kunna gå förbi Louvren i inget ärende alls, typ -Äh, jag brukar passera Louvren varje dag på min väg till jobbet, Louvren som Louvren liksom. Fast kanske är det med Louvren som det är med Rådhuset -Äh, Rådhuset som Rådhuset liksom. Same same, but different. 
M i l t  sagt.

Och svalorna de verkade hålla på med någon lek, ville aldrig sluta upp med att flyga runt i cirkel kring fontänen. Själv skulle jag ha blivit yr.

Annars hade himlen regnuppehåll. På tal om håll så ser man här Eiffeltornet smygtitta fram lite försiktigt från sitt håll.

Ännu mer myt=sanning, Paris=nyförälskade par.

Annars var träden lite dystra av sig där de viftade högt med sina risiga armar. Mig gjorde det i och för sig inget.

Efter Louvren, lekande svalor, kärlekspar och dystra träd närmade vi oss till slut Le Grand Roue, som verkade ha bytt plats sen sist som jag var här.

Dessutom hade den krympt i storlek.

Ja, sen var det inte mer med det. Vi vandrade vidare längs med Seine.

Fotade av varandra

och alla andra

i vår paparazzi-jakt på...

macarons!

Sedan blev det dags att ta trapporna upp för att tacka och vinka av

Marions mysiga morföräldrar.

På flygplatsen stod tavlorna på lur och blinkade ut avgångar. Åter mot Sverige. På återseende Paris. Tack alla medverkande till min resa. Även flygpersonalen som skrattade högt när jag frågade om de hade light-vatten.

Det var en gång en fredag i februari.

Utomhus drog vindarna kalla samtidigt som jag och Marion i vår väntan satt och lyssnade på musik.

Sedan tog vi kort på oss själva och förevigade ett ögonblick.

Det här är Marion, för er som tidigare har råkat missa den informationen.

Det blev sedan natt. Och i ljuset av en ny bokhylla råkade jag slumra till, för att dagen efter vakna upp och upptäcka att jag faktiskt befann mig i ett främmande rum, med främmande ljud från gatan utanför och bland främmande böcker, på franska.

Inte bara böckerna, allt annat omkring mig var franskt. Utomhus pratade alla franska, folk gick nyvakna omkring med baguette under arm och på håll blinkade Eiffeltornet åt mig.

Jag var i Paris.

Men var ändå tvungen att nypa mig i armen för att vara riktigt säker på att det inte bara var en dröm. Och det var det inte, såklart. Jag hade kommit till mitt Paris, och tillsammans med Marion började vi lördagsmorgonen med att

gå på bio. På utspridda platser smälte fransmännen ut i sömndruckna pölar. Någon läste en tidning, någon annan satt försjunken i fransktalande tankar. Sedan började filmen, det var Black Swan. Se den. Den är inte som alla andra, den skrämmer själen på ett turbulent sätt. Inte turbulent som i flygturbulens, utan som i psykturbulens.

Efter bion var det dags för lunch hos Marions morföräldrar som vi bodde hos under helgen, och vi slank in på ett boulangerie för att handla bröd. Boulangerie och baguette, åh jag är verkligen i Frankrike, tjöt jag.

Där fanns surdegsbröd för surdegsälskaren.

och fler nyttigheter för andra typer av älskare.

På väg tillbaka grät både himlen och jag av lycka.

Förresten stämmer ryktet väl - det franska köket är gott. Visserligen beror det på vad och vart man äter, men hos Marions morföräldrar slog inget fel, inte heller gästvänligheten. Och dessutom fick jag ta del av en hel bricka med ost!

Efter lunch tutade vi oss vidare till en guidad tur på Palais Garnier som är en av operorna i Paris.

Det var svårt att få med hela byggnaden på bild, den var så stor. Eller så var det jag som var för liten. Eller så stod jag helt enkelt för nära.

Emilie hängde på.

Och i vimlet finner vi självaste resesällskapet.

Arkitekturen var den mest detaljrika jag någonsin har skådat. Här fanns ingen lag på less is more, det var helt enkelt barock-rock på hög nivå. En sådan typ av miljö där vackra kostymdramer oftast utspelar sig på - tänk er framförallt ögonsköna ladies, likt svanar flockas de i sina aftonklänningar med drapperade släp.

Nåja, jag var förvisso själv inte med i ett kostydrama och det enda som liknade något i släpväg var min vinterjacka.

Och även om det inte var någon bal när jag var där, kan man ändå föreställa sig att Askungen har sprungit ner för dessa trappor, i jakten på tiden.

Men jag klagar inte. Verkligheten var även den sagolik.

Eller vad säger ni?

Sedan var det dags att lämna operans 1600-tal för en kopp kaffe med Sophie.

Och vidare strövade vi omkring i ljuset av Paris. Plötsligt pekar Sophie mot den här byggnaden och frågar om jag har sett filmen The Tourist, vilket jag till min glädje insåg att jag hade gjort.

Känner ni igen er, ni som har sett den?

Det var ju där som Angelina Jolies karaktär satt och drack kaffe i filmens första scen! Det är alltså Angelina Jolie ni ser på bild, inte mig. Viktigt att det inte blir några missförstånd. Bild.

Magen kurrade och levde rövare, så det blev dags för ännu en kulinarisk show.

Jag drog i magens alla håll och kanter för att bädda den med crepes à la chèvre, honung och valnötter.

Och sedan efterrätt. Ser inte kanske så jättesmakligt ut, bon appétit.

Det här åt vi dock inte. Ville bara visa att jag och min mobil för en gångs skull inte kände oss utanför, som i ett annat iPopulärt samhälle.

Därefter blev det blev Dry time!

I en annan del av stan.

Härligt spontan interiör som är långt ifrån barock, kanske lutar det mer åt postmodernistisk retro..!? Eller varför inte bara ingenting?

Angelina, Antoine och Samba.

Léonore et Léonard.

Metroskylt och träd.

Och klockan blev varken morgon, dag eller kväll.
Det var natt, som i godnatt.

Solen skiner!

Mina händer tackar varandra för ett bra jobb med tentan!

Vänster Tack, det här gjorde du bra!
Höger Men kom igen sötnos, det var ju du som stod för den större delen av slitet.
Väster Jo, fast det var du som instruerade mig.
Höger Kan jag absolut hålla med om. Jag gillar att studera dig.
Vänster Gör du?
Höger Ja, jag gillar sättet du håller pennan på.
Vänster Eh, tack.
Höger Det ligger nåt sexigt i det.
Vänster Jaha, ojsan då. Äsch, jag vet inte. Jag håller väl bara i en penna som alla andra, inte mer med det.
Höger Jag gillar dig.
Vänster Vasadu eller, gör du?
Höger Ja, men det har du väl ändå märkt?
Vänster Kanske.
Höger Va inte blyg nu.
Vänster Eh, ja du är också fin.
Höger Tack. Vad säger du, ska vi hitta på nåt i veckan?
Vänster Nu, i veckan menar du?
Höger Ja, nu. Vill träffa dig, saknar dig redan.
Vänster A, jo. Det skulle väl gå.
Höger Men du, jag måste kila nu. Vår ägare vill ha oss tillbaka.
Vänster Vem?
Höger Vår ägare, hon som vi tillhör. Hon ser förresten rätt bra ut.
Vänster Jaha, tycker du? Kanske. Ja, när du säger det så, hon är nog fin.
Höger Fast du är finare.
Vänster Nää.
Höger Jo det är du. Men du, måste kila. Vi hörs, ja hör av mig.
Vänster Okej. Ja, hör av dig. Men har du ens mitt nummer?!
Höger Ja, det fixar sig. Vi hörs.
Vänster Ok, hejdå. Men du vi ses i veckan va?
Höger Jadå. Kram sötnos. Tja!
Vänster H  h ej då.

Kortslut

Jag har tagit itu med disken. Den växte till det berg jag minst av alla önskar bestiga. Nu är det rent i min hjärna. Nu kan jag sätta mig ner med min tenta som aldrig vill ta slut.

Jag inser här att mina ord sta p plar sig fram. Bokstäverna känns svåra att trycka upp. Ledsen för det, jag tror jag är något apatisk. Min tenta har förintat mig. Jag glömmer bort min egen närvaro. Kan ibland komma på mig själv med att stirra på min egen hand som håller i en överstrykningspenna. Den är orange. Inte min hand, överstrykningspennan. Jag blir rädd. Inte för överstrykningspennan, för min hand. Vems är den? frågar jag mig och granskar handen. Sedan lägger jag ner den. Min hand och överstrykningspennan. Sträcker på mig, hör det knastra från ryggen. Sedan dyker jag ner igen. Låter handen jobba vidare.

Annars är allt i sin ordning. Den grå mattan ligger kvar på himlen och min tenta är snart slut.