När konungen kommer över på middag

Här ligger som önskat hela 1Q84-serien och väntar på att slukas upp i ett enda nafs. Givetvis har jag redan börjat läsa den, men jag erkänner att den 24 december, då jag började med den första boken i serien som klassas som en av Murakamis större litterära verk, var mer än bara en julafton. Det var en riktigt stor dag. Som om självaste konungen kom över på middag. Jag erkänner att prestationsångesten låg nära till hands så snart jag slog upp den allra första sidan där förordet brukar stå. Och jag granskade noga översättarens namn, och kanske önskade jag innerst inne att jag kunde flytande japanska så att jag kunde få ta del av de sanna orden och uttrycken.

Alla förväntningar som hittills har tryckt upp böckerna mot väggen, och för att inte tala om all uppmärksamhet som de har fått i litteratur-media, har gjort att min idoldyrkan inför det första mötet med dessa böcker, länge har trippat på tå, som en julaftonspirrig tjuv som av nervositet råkar glömma att ta på sig sin mask och torka bort fingeravtryck efter sig.

Men efter ett par timmar när jag (mest för att lugna ner mig själv) hade smekt böckerna som låg i min famn, och när jag hade läst sammanfattningen på deras baksidor ett antal gånger, samt wikipediat fram ännu mer nördvändig bakgrundsfakta kring berättelserna, kunde jag slutligen ansluta mig till läsprocessen likt en gul fjäril som söker sig till flödande blomnektar.

Fasadklädda tv-människor i skrattbad

Det var längesedan som jag tittade på tv så här mycket som jag gör nu, när jag är borta på julledighet hos mina föräldrar. Och ändå överdriver jag inte med tv-tittandet. Att ha tv.n påslagen ett antal timmar om dygnet räknas väl som ett genomsnitt i levnadsvana kan jag tro. Åtminstone i Sverige.

Och som vanligt infinner sig ett slags ångest blandat med fascination när jag återigen möter tv-rutans blick och alla de märkliga program och gester som tv-människor slänger till med. De ser så små ut i rutan, dessa tv-människor. Visserligen är de små eftersom storleken på tv-rutan inte motsvarar en verklig 1:1 skala, och människorna där inuti blir automatiskt mindre när deras uppspärrade leenden och deras berg med sminklager sugs in i kamerans lins. Det blir nästan en motsatt effekt med dessa tv-människor. Deras persona blir än mer förminskad i tv-rutan under strålkastarnas händer som bländar deras yviga gester och deras leenden som nästan spricker upp i falsett.

-Ni vet, det är som den när man går på stand up och stand up-komikern tar i med skämtet ända från tårna och rötterna i jorden, och det blir så uppenbart att just i det här partiet så ska man skratta, det är här som själva poängen får skämtet att falla ner i mynthålet. Och alla andra i publiken sitter där och skrattar magen av sig medan man själv - nä, själv blir man istället sur, nästintill hatisk, svartglansig om ögonen. Man vill bara hoppa upp på scen och slita av stand up-komikerns spygröna fluga och spraymåla ner hela hans hawaii-skjorta och skrika: HÖRRUDU! DU ÄR INTE ALLS SÅ KUL SOM DU TROR. TILL OCH MED FABIAN BENGTSSON FRAMSTÅR SOM KOMISK I JÄMFÖRELSE MED DIG.

På tal om skratt. När jag var liten tittade jag ofta på Pippi Långstrump. Det var något speciellt med Pippi och hennes suggestiva upptåg som vände uppochner på världsliga konventioner. Givetvis uttryckte jag mig inte på det sättet när jag var liten - jag använde mig inte av ordet suggestiv, och konventioner. Jag vuxenförklarade mig inte genom att briljera i ordval. Kanske sa jag helt enkelt bara att jag tyckte om Pippi Långstrump. Hon var tokig, och det gillade jag. Än idag gillar jag tokighet. Men kanske säger jag inte just ordet tokig. Kanske använder jag mig av andra mer fasadklädda ord som, galenskap eller excentricitet.

Nåväl, innan jag tappar tråden här - på tv visas just nu Pippi Långstrump, som jag plötsligt har svårt för att titta på. Miljön och de uppochnervända konventionerna har jag visserligen inget emot. Men det är snarare när jag hör, och framförallt ser Tommy skratta åt Pippis tokigheter som jag inte kan låta bli att känna irritation. Tommy skrattar precis som en dålig stand up-komiker vill att man ska skratta. Tommys skratt blir som ett skratt på beställning, ungefär som när man vrider på nyckeln i tändningslåset till bilen och signalen för bälte sätts igång som en påminnelse - ända tills man tar på sig bältet.

Han skrattar helt enkelt för mycket och för länge, den där Tommy. Det skiner igenom. Men det kan inte han rå för, han är ju bara barnet. Och framförallt skådespelare.

Earth, Paris 06:59:58

Hejsan läsare, nu drar jag till månen och firar jul. Jag är tillbaka igen om par dagar när jag har landat med båda fötterna på jorden. Hoppas ni får en trevlig julafton, juldag, och andra dagar, mycket mat och värme från jordens fina atmosfär. God Jul.

Den inre kärnan i en högvarvskarusell

Det är helt okej att kommentera julkommersen, för det är ingen hemlighet att den är ordentligt haussad. Nästintill surrealistisk. Nej inte nästintill, den är surrealistisk. Den är som en karusell som under nattetid på ett stängt nöjesfält plötsligt sätter igång att snurra runt. Först långsamt för att sedan öka farten och karusellmusiken snurrar upp i varv den med, det låter nästan som ett skevt dragspel och karusellhästarna ler illmarigt och deras näsborrar frustar ut ånga i stora rökmoln så att gnistor tänds och sprakar, puttrar ut i små ilskna explosioner här och var, och det bildas en liten låga vid en mutter på det plåtsilvriga karusellgolvet som lossnar, men karusellen fortsätter att snurra runtruntruntrunt, och... ja ni vet ju resten.

Karusellen pajar helt enkelt. Tar eld, exploderar och så kommer brandkåren och några tappra brandmän lyckas till slut släcka elden och några poliskonstaplar som hellre hade velat sitta och lösa mordfall i en liten stuga i norr, står intill, suckar och skakar på sina huvuden, samtidigt som de plitar ner obetydliga kråkor i sina små rapportblock, precis som kyparen på restaurang när han tar upp beställningar från matgäster med beslutsångest.

Men ändå kan jag inte förneka att jag tycker om julruschen. Jag tycker om grejen med alla julklappar som måste inhandlas. Jag tycker om när människor, som annars inte brukar handla i vissa butiker eller på vissa avdelningar, står där mitt i det slukande produktbadet och tänker så intensivt att hjärnan tycks vilja kika ut genom ögonen på dem. Man kan nästan känna hur deras puls alstrar kroppsvärme som sprider sig ut i fria luften, likt flytande körtelproduktion som bildar ett slemmigt flor på hyllor och dörrhandtag och galgar och produktställ och kassadisk och kortläsare och hela staden kryllar av svettbakterier.

För det är när jag omringas av människor som är underkuvade sin egen existens, som är bortom eget medvetande, i jakt på att ge bort den mest perfekta materialistiska tanke som man någonsin kan få, som jag känner att jag faktisk inte är så ensam som jag tror.

"I don't go out of my way to make friends, that's all. It just leads to disappointment." - Haruki Murakami, Norwegian Wood

Bildkälla

Även om det alltid är trevligt att få paket, så är jag egentligen inte så mycket för julklappar.

Men i år måste jag ändå erkänna - högst upp på min önskelista, skrivet i versaler, står 1Q84-serien av författaren Haruki Murakami.

Mitt inre orerande där klockan är ljus

Klockan är prick 12.50. Jag har precis ätit lunch och ska just till att fortsätta skriva på det jag skriver på, det som aldrig vill bli klart och jag lägger mig varje kväll med en stor grop i hjärtat som känns kluvet av smärta som når ända in till bröstkorgen, sådär som det brukar bli när man känner att man har ångest över att det som man skriver ska vara klart om två dagar och då ska man alltså ha skrivit klart allting, jo jag hörde - skriva klart. Punkt. Jag måste alltså skriva för att det ska bli något alster utav det blanka pappret. Så den grop jag har i hjärtat är alltså inte en kärleksgrop - ack, om det vore så väl. Kärleken är en idyllisk smärta i jämförelse med ångestens närvaro.

Klockan har hunnit bli exakt 12.55 och solen skrattar ovanligt nog lite förtjust in mot mig här i min skrivhörna. Det är ljust ute! Men eftersom jag vaknade så smärtsamt tidigt och lunchen nu gör sig påmind om värme och lättja och om att jag är så friskt mätt och belåten, känner jag bara för att krypa ner i sängen för en ynka liten stund. En liten siesta så här mitt på dagen, det vore så skönt. Men jag kan inte gå och lägga mig nu. Jag kan inte, ljuset där ute är i sitt esse och solen har nog aldrig skrattat så här mycket sedan han föddes. Om jag nu blundar bort den lilla stund som det är ljust ute kommer jag vakna upp indränkt i ett sorgligt mörker. Jag kan bara inte. Det vore en skam för mitt redan ångestfyllda hjärta. 

Klockan är nu 13.00 och solen börjar sakta klättra ner från himlen.

Smak och vanesak

En söt julklapp från Marion

Jag startar upp dagen med ischoklad till kaffet. Ischoklad ska serveras iskallt, det är liksom själva grejen med ischoklad, precis som att pasta smakar som bäst när den är varm, mjölk som kall, kött som tillagat och så vidare - beroende på person.

I övrigt har jag svårt för kall choklad som exempelvis har legat i kylen. Tycker att chokladen mister sin smak då. Det krämiga går förlorat, precis som att när man börjar läsa en bok så ska man akta sig för att ta en för lång paus från den. Berättelsen tenderar annars att blekna bort och blir desto mer svårfångad efter ett par dagars vila.

På tal om smak och vanesak:

En kompis till mig brukar stoppa in sin choklad i frysen innan hon äter den. Hon gör det för att chokladen inte ska smälta bort så snabbt i mun.

En annan brukar köpa en påse med ostbågar som han låter ligga öppen ett par dagar tills ostbågarna har blivit perfekt sega till konsistensen.

En tredje brukar koka sin julskinka som han sedan lägger över på veden i bastun, så att den blir basturökt.

Med andan i halsen kastar jag mig ut under blinkande juleljus och paketprydda gator

Förra veckan var det årets sista redaktionsmöte med tidningen Gaudeamus. Mötet var snärtigt kort och krutet lades istället på efterföljande glöggmingel.

Det är vid sådana här stämningsfulla tillfällen som jag känner att det snart är jul. Men annars, när jag sitter insnöad bland studierna där hemma, eller när jag fingrar på min långa att-göra-lista; då kan jag inte påstå att julvibbarna kittlar mig särskilt i nacken. Inte ens håren på mina armar reser sig upp av spänning.

Det här är tidningens chefredaktör Åsa som kommer med många kloka ord kring mina texter.

Det här är Johan, eller Jesper som jag kallar honom. Praktikanten skulle man också kunna säga.

Vi fick julklappar som var inslagna i... tidningspapper! Detta är Minnas julklapp där omslaget är en del av en serie, på franska dessutom.

Jag fick den här boken vars författare nyligen tilldelades Augustpriset i kategorin årets svenska skönlitterära bok. Bannerhed har varit chefredaktör på tidningen Gaudeamus, för en herrans massa år sedan.

Och vi tryckte i oss skumtomtar som smakar... skumt.

Ett antal timmar senare tog vi oss under ett slemmigt snöregn bort till Södra Teatern.

Där vinkade vi hejdå till Sophie som drar till Indien i tre månader. Hon lovade oss att komma tillbaka när slasket är borta och termometern visar minst tio plus. Vad tror vi, april, maj... kanske juni?

Hon hade förresten på sig en Sophie-ring, vill jag klart påstå.

Tårtringen gjorde oss farligt fikasugna. Vid ett senare tillfälle drog vi därför till cafét Flickorna Helin Voltaire som ligger på Djurgården. Hög mysfaktor där, speciellt under julen. Mycket folk där, speciellt under julen.

Minna hade på sig en tröja med texten Oh la la. Den är köpt i Paris och förnimmelsen av doften från Paris gator fick mina frankofilnäsborrar att öppna sig på vid gavel. Som två fjärilsvingar på en sommaräng.

Vi åt mastiga bakverk. Ingen choklad dock, men jag överlevde.

Sedan gick vi och tittade på julklappar - åt oss själva.

Nä, inte riktigt. Men vi tittade i alla fall på julklappar åt någon som kan tänka sig vilja ha en... kaninkanna.

(?)

Men SEDAN, åkte jag hem igen för att sätta mig tillsammans med mörkret i mitt lilla insydda hörn och plugga. På tal om insydd - den här mössan har insydda hörlurar som man kopplar till sin iPhone. Med brun sladd dessutom. Haj teck.

Mörkret och jag

Vaknade tidigare än brevbäraren i morse för att plugga. Satte mig åter vid mitt skrivbord, som jag hade rest mig ifrån bara några timmar tidigare. Hade det inte varit för att jag hade borstat tänderna och bytt om till sovkläder däremellan, hade jag inte lagt märke till min egen sömn. I det här fallet gör den varken till eller från. Min sparlåga är lika konstant som en nedsläckt brasa som ligger kvar och pyr. Kikar man in mellan glödkolen ser man ett litet orange öga kisa sig till sömns - det är jag.

Mörkret där ute är också en konstant rackare. Vi beter oss lite likadant mörkret och jag. De få timmar som det är "ljust" ute är lika omärkbara som min nattsömn. Jag hinner knappt släcka ner lamporna och blåsa ut ljusen - de hinner inte ens ryka klart med sina långa slingrande röksvansar, förrän jag måste tända upp allt igen.

Men även om mörkret är en mörk själ känns det ändå som att han är den ende vän jag har just nu, här i min ensamhet.

Totally saffron cat snag nuts

Med tanke på att jag har en del läsare runtom i världen innebär det att mina inlägg förmodligen översätts via verktyget google translate. Det kan bli lite skevt när man använder sig av denna direkta variant av onlineöversättning. Men också väldigt roande.

Sophie visade mig hur det ser ut när hennes vänner i England läser min blogg - de måste tycka att svenskar är totally "saffron cat snag" nuts.

Ur inlägget Ett magiskt Luciatåg:

Last Sunday was my friend Sophie closure and thus display of synchronized swimming as she is an avid practitioner of.

Since the end was near the thirteenth of December turned the show into a konstsimluciatåg. It was a different twist on a Lucia celebration, which was unexpectedly heartwarming, and magical. The darkened swimming pool glistened in the claws of blue torches eldgula was shining and the whole procession was that it felt as if one was involved in a heavenly ceremony amongst a secret angelic companion.

Everyone who was in the train was doggedly focused on keeping both the head and the lights above the water, and the choir sang as the sound bounced around between the walls. Just like in a church, though it was a swimming pool.

When Lucia procession had appeared ready disappeared glitter and lights and the lights were lit up for the worst of showtime. Art sims formed the fancy formations and stretched the most resilient leg muscles I have ever seen. I think indeed that they beat the ballet dancer the calves and pointy toes.

Two days later it became the thirteenth of December. Instead of saffron cat snag me a CHOKLADboll. Outside the grocery store when I was three shivering maidens with lowered heads and sang. They sang in a way so gloomily that it rather sounded like a lament. And the gray weather stomping pace by emitting whining sighs.

I had coffee the way, along with Hello Karin, who share the same star-moon-cloud-interests as me. Then when we had hugged each other Merry Christmas, and thank you for this school fall well done!, I went home and caressed the high bokhög as Sophie kindly gave it away. For her to go namely the long trip to India. There, she will probably not exercising at synchronized swimming, but maybe yoga.