Ett magiskt Luciatåg

I söndags hade min kompis Sophie avslutning och därmed uppvisning i konstsim som hon är en flitig utövare av.

Eftersom avslutningen låg nära den trettonde december förvandlades uppvisningen till ett konstsimluciatåg.

Det var en annorlunda variant på ett Luciafirande som var oväntat hjärtknipande, liksom magiskt. Den nedsläckta simhallen glittrade i klorblått av facklornas eldgula sken och hela processionen gjorde att det kändes som om man var delaktig i en himmelsk ceremoni bland ett hemligt änglasällskap.

Alla som var med i tåget var sammanbitet koncentrerade på att hålla både huvudet och ljusen ovanför vattenytan, och kören sjöng så att ljudet studsade runt mellan väggarna. Precis som i en kyrka, fast det var en simhall.

När Luciatåget hade uppträtt färdigt försvann glittret och ljusen och lamporna tändes upp för hårdnackad showtime. Konstsimmarna bildade tjusiga formationer och sträckte på de mest spänstiga benmuskler jag någonsin har skådat. Jag tror minsann att de slår balettdansösernas vader och spetsiga tår.

Två dagar senare blev det den trettonde december. Istället för lussekatt haffade jag en CHOKLADboll. Utanför matbutiken vid mig stod tre huttrande tärnor med nedsänkta huvuden och sjöng. De sjöng på ett så moloket vis att det istället lät som en klagosång. Och det gråa vädret stampade takten genom att utstöta vinande suckar. 

Jag fikade förresten tillsammans med Hello Karin som delar samma stjärn-måne-moln-intressen som mig.

Sedan när vi hade kramat varandra god jul, och tack för den här skolhösten bra jobbat!, gick jag hem och smekte den höga bokhög som Sophie snällt skänkte bort. För hon ska nämligen åka på långresa till Indien. Där kommer hon nog inte att utöva just konstsim, men kanske yoga.