Nu när DN-tidningen har börjat dimpa ner hos mig har min tidningshög här hemma gått från att vara en obefintlig platå till gigantisk skyskrapa. En veckas prenumeration och mitt köksbord, mina stolar, mitt golv fullkomligt vadar i tidningspapper. Vadar i en huvuddel, med sportbilaga, med kulturdelen, med ekonomidelen, med bostadsdelen, med boklördag med reklam med mera! Visst tycker jag om tidningen och hade det inte varit för den lilla yta jag bor på hade jag nog samlat på mig en hel treveckors-drös innan jag kastat iväg alla tidningar. Men när jag kommer på mig själv med att täcka mig med tidningspapper om natten istället för vanligt täcke, inser jag att tidningen tyvärr måste kastas så fort jag har läst den. Dock känns det aningen skumt att kasta tidningen rakt ner i sopnedkastet, ungefär som om jag begår lojalitetsbrott, både mot tidningen som tidsenlig kultur-epik och mot miljön.
Innan jag flyttade till Stockholm brukade en lastbil åka runt till den lilla stadens alla bostadsområden och kamma dem rena på utlästa tidningar, för att sedan köra dem till någon återvinningsstation. På flaket till lastbilen stod några flinka pojkar som välvilligt håvade in tidningarna, och tjänade på så vis in pengar till deras handbollsförening (handboll är stadens nationalsport). Varannan måndag kom de. Alla årstider. Året runt. Iklädda sina lagtröjor med tillhörande shorts, och en ihärdighet som om de precis hade klivit ur en match. Känslan när de kom var helig, ungefär som när glassbilen kommer. Nu är klockan snart fem, skynda ut med påsarna innan tidningsinsamlingen kommer! lät det ofta hemma hos mig. Speciellt min pappa har alltid varit duktig på att källsortera och det hände till och med att han sorterade ner öppnade kuvert som kommit på posten. Men innan han slängde ner kuvertet på tidningshögen tog han även bort den lilla plastrutan där adressen brukar stå. Endast papper. Ibland kändes det som ett deltidsjobb när man lade all energi på att komma ihåg att gå ut med tidningarna. Inte gå på stan efter skolan, inte gå hem till någon kompis, inte komma hem och råka somna på soffan till Lilla huset på prärien. För missade man måndagens femslag, ja då blev det fullt sjå att få plats med ännu fler påsar med tidningar under de kommande två veckorna.
Då kan du föreställa dig min häpnad när jag sedan flyttade till storstaden och undrade vart tidningsinsamlingen i hela friden höll hus. Möjligen finns det en del områden med lokala tidningsinsamlingar. Men inte där jag bor. Här slänger folk till och med pizzakartonger bland grovsoporna så att råttorna kan storma in och sprida fastighetspest. När jag en gång frågade en bekant om hon någonsin har lämnat tidningar till någon tidningsinsamling tittade hon frågade på mig, varpå hon svarade att hon inte ens pantar sina flaskor. De åker rakt ner i papperskorgen.
In the city where I come from there´s an activity called ’journal collection’, in which an association comes to collect old newspapers from different residentials in the city and take them for recycling. But where I live here in Stockholm I haven´t yet encountered that kind of activity. All I know is that people use to throw pizza boxes among the coarse thrash which makes the rats spread som property plague.
