Gårdagens

För andra och sista gången kommer här en Dagens. Nej förresten, detta är inte en Dagens eftersom kappan helt enkelt inte är en dagens. Det är snarare en Gårdagens - ett handgjort stycke tyg från ett sjuttiotalets förr. Dessutom brukar Dagens vara något som skapar trend, något som säljs i multum i en H&M-butik nära dig.

Notering 1: om än något stelt, men jag har blivit bättre på att le på egenknäppta kort.
Notering 2: i rättvisans verklighet är färgen på kappan mer grön, tänk smaragd. Pälskragen är snäppet mot trollgrön och tyget väger bly, så som kapptyg bör göra.
Notering 3: jag lämnar kvar kappan i tryggt förvar i mammas garderob. So long baby.

Desillusion

Nyss hemkommen från barndomen och jag noterar att min enda krukväxt i ägo håller på att dö. Så snappar jag snabbt fram kameran för att fota den, för bloggens skull såklart. Men inte vill den se döende ut på bild. Men dö då för fan, väser jag den i örat och knäpper samtidigt några kort i en annan vinkel. Men likväl ser krukväxten inte död ut och kanske skulle ni då tro att jag är ironisk när jag sedan lägger ut växtfanskapet på bloggen, och det som i verkligheten är brunt och visset är på bild fullfjättrat grönt.

Så drar jag i all hatisk hast av några vissna blad från växten och lägger dem på bordet, arrangerat arrangemang. Men knappt hinner jag fota fjunen och det enda som dör är kameran. Urladdning. Ni klarar er utan bild, hoppas jag.

Hundraåringen, en snackis

                                      Källa

Har just börjat att läsa i den omtalade boken ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’. Tråkigt nog måste jag säga att den inte känns så bra som ryktet säger, ’…en hejdlöst rolig historia...’, står det på bokens framsida. Hejdlöst. Jag smuttar på ordet. Väger det fram och tillbaka på tungan. Låter det smita upp i hjärnan och ge avtryck.

Hejdlöst.

Har visserligen bara läst trettio sidor och kanske borde jag ge den en ärlig chans. Men det sägs att bokförläggarna nuförtiden knappt ger ett manus dess första femtio sidor en chans, hur ska jag då som avsedd publik kunna ge den mer?!

Men så ligger boken högt upp på boktoppen, dessutom verkar ALLA läsa den, gamla som unga, och dessvärre verkar ALLA älska den. Kanske har jag en annan uppfattning om vad skönlitterär underhållning är? Kanske har jag, efter all uppståndelse, för höga förväntningar kring den?

Mitt problem med boken ligger i att det känns för mycket filmmanus över den - formspråket är ganska fyrkantigt och sakligt med upprepande stycken. Visst förstår jag det där med hejdlöst - själva berättelsen är charmig och säkert underhållande, men jag ser inte den narrativa hejdlösheten. Det mest intressanta med all skönlitteratur ligger väl ändå i hur en berättelse skildras och när det känns som ett filmanpassat manus, varför då skriva en bok? Kanske för att det skapar mer publicitet inför kommande filmatisering?

Kanske återkommer jag med andra ord om boken. Kanske kryper jag till korset och ber om ursäkt för mina förutfattade meningar. Kanske.

Klockan klämtar

Källa.

Tänkte ge mig på projektet att skriva något fantastiskt fabulöst, om året som varit och om året som ligger framför oss. Som att vi till exempel bör belöna oss för våra framsteg och alla de löften vi prompt ska se till och hålla, på måttlig nivå. Men det blir liksom för mycket av det goda. Tunghäfta. Formuleringarna vet inte vad de ska formas till och allt känns bara som ett snurrat hopkok av överväldigande. För man vill ju, likt en slags benådad fras-predikare, ta upp allt viktigt som bör tas upp innan detta året är slut, för slutets skull. Men likt ett barn som fått alldeles för många julklappar, är det svårt att veta vilka ord jag ska börja leka med, för att få till det. Så därför får det kort och gott bli ett:

Gott Nytt År!

Ett meddelande från kundtjänst:

Två gånger per år känner min blogg sig lite övergiven. Dessa två gånger utspelar sig jämnt fördelat - under semestersommar och under jul. När läsarskaran tar långledigt finns givetvis annat att göra än att prioritera webben.

Min blogg uppskattar såklart alla läsare, även om det handlar om fyra och inte fyrahundra stycken. Men som den själv säger, min blogg - det kan ibland vara trevligt att laga en trerättersmiddag åt sig själv, och det kan förvisso vara trevligt att klä upp sig för sin egen skull. Men inte två veckor i sträck! Man saknar det sociala umgänget, menar min blogg på.

Så snälla, återvänd tillbaka till vardagen. Gärna väldigt snart.

Hälsningar
Libfina

min iPhone

Det har nog blivit dags att byta ut min gamla iPhone mot en ny. Den här går inte ens att skicka mms med längre. Slut på resurs, står det. Min iPhone har nu snart sex hederliga år på nacken, för att vara mer precis.

Dagens

Tänkte visa vad jag har hittat i mammas ’äldre’ garderob: en skön bjässe till kofta. Den äter till och med upp bilden. Men så är jag ingen direkt modebloggare av något slag, inget slag alls för att vara mer precis. Det märks, jag brukar vara bättre på att le.

Känns förresten som att uttrycket ’dagens outfit’ är ur modet. Åtminstone ’outfit’ - de mer sofistikerade slänger numera med ’dagens’, utesluter outfit. Låter kanske mer belevat. Ungefär som att omnämna alla sorters MP3-spelare som iPod.

Hursom. Det är verkligen kalas att ta sig en titt in i mammas garderob, för där dyker 80-tals nostalgin upp som en välkommen axelvadd. Den här kreationen till kofta är en av hennes egna skapelser från förr. Tillverkad anno 1988, för att vara mer precis.

Min make: Discovery Channel

Här hemma hos familjen fortsätter jag att andas tv. Det är numera jag och Discovery Channel, vi är som ett gift par. Inte nygifta, inget passionerat så. Bara ett gift par. Som två livskamrater som vet vart vi har varandra. Inga överraskningar, inga förväntningar. Vi levererar, endast under all trygghet.

Jag lapar för jämnan framför tv.n och följer kanalens alla fascinerande livshistorier. Människor som kastar sig utför stup, människor som flyger med hjälp av fågelliknande gliddräkter, som klättrar upp-och nerför branta berg, som med skägg av istappar förfryser och som i sina svindlande livsprövningar okontrollerat skiter på sig. Efteråt zoomar kameran in en bergsklättrare i porträtt och han berättar med gråten i halsen om förödmjukelsen över att skita på sig. Guiderna som följde med honom gjorde ju inte det, menar han. Men mitt i sin sammanbitna och något vilsna min inser han slutligen att han ändå har gjort det - klättrat uppför berget. Han har därmed besegrat berget och trotsat en naturlag, sitt eget psyke.

När programmet om bergsklättring är slut tar ett annat program vid, ’How it´s function’, heter det. Ganska simpelt namn som förvisso gör sig förtjänt sitt program. Inga krångligheter, ingen colgate-publik som högtravat ler och låtsas skratta så fort kameran riktas mot dem. ’How it´s function’ handlar till exempel om hur det går till när man tillverkar en handgjord tobakspipa. Jag glider något djupare ner i soffan och betraktar med välbehag hur händerna som visas i bild, snidar pipans eldbo len. Det är plattitydfritt och pedagogiskt.

Discovery levererar vad man förväntar sig. Det råder ingen kliché kring kanalen och inga konstgjorda banaliteter från manusuppläsarens röst, som för övrigt är tämligen monoton. Men det räcker så. Jag vet vad jag har och vet vad jag får - som ett gift par fungerar vi, jag och Discovery Channel. Inga tajta trikåer, bara Icas långkalsonger. Till extrapris. Ge och ta, ta och ge. Jag ger min förväntade uppmärksamhet och får, utan vidare överdrifter, saklighet tillbaka. Ömsesidigt.

Men det är bara ibland som det händer, att jag stör mig. Det är när han, berättarrösten (manusförfattaren) gör ett försök till att ändå närma sig den pålagda stilen med tajta trikåer, genom att avsluta sina repliker med en punch line; det är en programdel om hur taxibilar tillverkas och han säger:
Det tar med andra ord ungefär två veckor att bygga en taxi - men låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid att haffa en.

Jag tänker: Men inte behöver du väl göra dig till älskling? Jag vet redan vem du är och jag nöjer mig. Så.

Epilog

Det gick väl bra detta, julen? Men som alla andra år går det makabert snabbt, dagarna precis innan julafton och det känns mest som om man simmar sig fram som i ett fiskstim, med vatten i öronen för allt brus. I jakt på den rätta stämningen. Och julafton känns väl sedan som julafton mest bör - en relativt ordinär dag med ovanligt mycket mat.

Så var det som sedvanligt Kalle Anka på tv, och jag är bevisligen den enda i min familj som envist bänkar sig på plats klockan tre, för att se på 50-tals tecknat. Mina bröder har för längesedan tröttnat och min brorson är född i animeringsåldern. Men jag gillar det förra, ett tvådimensionellt raspigt spektra som bara äldre tecknat har. Där nyanser snarare uppmärksammas än jämnas ut och skapar sagolik kontrast gentemot verkligheten, jämfört med animerat.

Och nu över till --> årets sista nedräkning.

Fantasigodis

Bara för att julafton är över innebär det inte att sötfrossan är det. Här kommer ännu en favorit i repris; det här receptet handlar mer om rationalitet än kvalitet och finsmak. Genom att mixa ihop allt gottigt du kan tänka dig har du tillverkat ett fantasigodis, ungefär som i en Alice i Underlandet-värld.

However this bottle was NOT marked ’poison,’ so Alice ventured to taste it, and finding it very nice, (it had, in fact, a sort of mixed flavour of cherry-tart, custard, pine-apple, roast turkey, toffee, and hot-buttered toast,) she very soon finished it off.
  *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *
    *            *            *            *            *            *            *            *            *                  *             *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *

ur Alice in Wonderland

Gör som så:

SMÄLT 600 G BLOCKCHOKLAD i ett vattenbad. Ljus, mörk eller mittemellan spelar ingen roll.

BLANDA IHOP ÖVRIGA INGREDIENSER: 3 dl salta jordnötter/cashewnötter/pistagenötter, 2 nävar mini-marshmallows och 2 påsar dumlekola. Du bestämmer själv - kanske vore det mer smaskens att ersätta en näve marshmallows med hackad polkagris...

HÄLL ÖVER hela choklad-härligheten och blanda allt.

BRE UT SMETEN PÅ EN PLÅT och ställ in i kylen. Det tar cirka en kvart tills det har stelnat, så håll ut. Du klarar det.

NÄR ALLT HAR STELNAT och är klart ätbart, skär upp smasket i stänger. Vira smörpapper och kanske girlanger kring. Eller gör som jag: häll över allt i en bunke och ställ fram på nallvänlig höjd i kylen.

AT LAST BUT NOT LEAST: do not forget the lickering, the sweetier licorice for your tounge.

Receptet är Leila Lindholms, taget från recept.nu