Himlen april-juni 2010

Idag var den första dagen som jag faktiskt kände igen mig i månad april. Gräset var så grönt att det nästan lyste gult, och luften  - den är alltid svår att beskriva, men man skulle kunna säga att en vårluft beskriver känslan av hur det känns när en sten lyfts från ens axlar.

Men bäst av allt med det ljusa halvåret är ändå himlen som målar upp tavlor av inre känslor.

 

Mobilvänligt tidsfördriv

Har man en mobiltelefon med internetuppkoppling är det hur enkelt som helst att fördriva tiden i väntan på bussen, i matkön, på toaletten, på middagen, på dejten, på bion, och så vidare.

Och vet ni vad?
Till och med den här bloggen är mobilvänlig.

Kall gurka smakar ingenting

Jag brer mig en macka med smör och ost, toppar den med två gurkbitar, sällan mer -det är en hårfin skillnad med att ha för mycket gurka och för lite ost- och så häller jag upp ett glas mjölk som jag ställer fram på bordet. Och just som jag slår mig ner för att äta gör den jobbiga känslan sig påmind. Jag vet inte exakt vart den har sin källa, men någonstans på min kropp kliar det väldigt ångestfyllt. Irriterande. Det måste vara någonting som jag har förträngt. Något som jag skulle göra idag eller något som jag inte minns om jag borde ha gjort - något som i alla fall är JOBBIGT. Det är som om någon naggar mig inifrån med gaffel.

Så minns jag. Jag måste byta mobilabonnemang.

Förra veckan ringde jag upp min mobiloperatör för att säga upp abonnemanget. Jag tog sats som om jag skulle hoppa från tians trampolin, och tryckte hastigt ut orden i bestämda stötar. Kanske var jag lite väl hård? Tjejen på andra sidan luren blev perplex. Jag kunde föreställa mig hennes överraskade min där hon satt med sitt headset i det stora kontorslandskapet, omgiven av hundra andra smattrande tangentbord och röster. Kanske tog hon det personligt. Jag fick med ens lust att säga att jag inte alls hatade varken henne eller själva operatören. Det kändes bara dags att gå vidare.

Jag hörde hur hon vacklade till som i efterskalv av min knockout. Det var tyst i några sekunder, kanske stirrade hon sig blind på den långa samtalslistan på datorskärmen framför sig. Hennes ansikte fångade upp skärmens sterila ljus. Jag studerade himlen utanför mitt fönster, den var lealös. Så hörde jag hur hon återfick fattningen, svalde torrt saliv, och frågade mig försiktigt varför jag hade tänkt byta mobiloperatör?

Varför?
Varför köper man blommigt toapapper?

Jag hade inget direkt svar. Jag hade ju inte ens kollat upp andra operatörer och deras erbjudanden. Det enda jag visste var att jag betalade en alldeles onödig summa och att jag dessutom behövde en ny mobil.

Det blev nu tjejens tur att få mig ur fattning. Och när hon väl hade mött min obestämdhet -AHA, du har alltså inte koll på marknaden- var det plötsligt som om hon höll mig i bara kragen ovanför ett djupt stup. Jag hängde lös på hundra meters höjd, mina ben stegade okontrollerat i luften som på en sprattelgubbe. Släppte hon bara taget med den ena handen skulle jag rycka till av förskräckelse, några stora stenar skulle rulla förbi mig och falla handlöst ner i ett tomt eko. Släppte hon taget med båda händerna var jag förlorad - fick skylla mig själv.

Jag blev helt enkelt skrajsen, vågade inte bryta mig loss. Ångrade genast mina synder. Tjejen hade vid det här laget fått ett rejält övertag, så pass att hon även ville pracka på mig ett nytt abonnemang, med ytterligare bindningstid. Men då bad jag istället om att få återkomma. "Är du helt säker?" frågade hon myndigt.

Jag var inte säker, men behövde andas, tänka igenom mitt stora beslut.

Och därför sitter jag här med den otroligt irriterande känslan av att det kliar någonstans inom mig. Jag tar ett hafsigt bett av mackan, känner bara gurksmak - kall gurka smakar ingenting. Varför har jag ens gurka på mackan? Varför ska jag byta mobiloperatör? Jag måste genast ta itu med detta.

Grannyn

Sitter och knaprar på en granny smith. Gillar den krispiga ytan som knastrar av kurage, och sen syrligheten som väller in, och suger upp kinderna inifrån.

Jag talar alltså om en viss äppelsort. Hoppas ni inte blev alltför förvirrade.

Några anledningar

Det finns några anledningar till varför jag bytte bloggportal. Dels, som ni redan säkert har märkt, omges inte den här bloggen av en massa reklam.

Bredden på bloggen kan även justeras större här, vilket gör att inläggen andas lite mer - något jag personligen tycker är nödvändigt för läsupplevelsens skull.

Blogspot är för övrigt mer dynamisk och användarvänlig - den krånglar inte vid redigering (något som ni i och för sig inte kunde lägga märke till i min förra blogg).

Sist men inte minst får alla bilder en ärlig yta. Ja, till och med himlen får plats här.

Beroende på  vilken webbläsare du använder kan standardtypsnittet i bloggen komma att variera.

Din sjuka sjuka!

När jag blir sjuk blir jag alltid smått rastlös av mig. Vet inte vad jag ska ta itu med först, vad jag ska äta till lunch, om jag ens är sugen på choklad(!) Kanske vill jag ut och promenera, kanske vill jag se på en film. Stora problem, nej. Men sjukan sätter mig på prov - den febriga känslan är ju en odefinierad känsla i sig. Jag mår inte så pass dåligt att jag måste ligga ner, men inte heller mår jag så bra att jag till exempel kan dra ett varv med dammsugaren.

På grund av min rastlöshet gjorde jag därför allting lite halvt om halvt igår. Vände till exempel i dörren när jag skulle gå ut. Rakade bara ena benet i duschen, hade inte tålamod nog för två. Såg bara på halva reprisen av Skavlan, åt en halv banan och glömde skriva puss i ett sms.

Men lagom till kvällen fick jag lite mer balans i blick och satte mig därför ner med ett glas vin och skrev. Dock kändes det hela väldigt tragiskt, eftersom det inte alls är den sanna bilden av mig. Jag, själv en lördagskväll med vin? Helt fel.

Jag skyller på sjukan, det är helt och hållet sjukans fel!

Den riktiga bilden av mig är ju att jag sitter med en flaska cola och skriver! Inte vin, cola.
Så är det.

Hej och välkommen till min nya blogg! Hoppas du kommer att trivas, sänglakan finns i skåpet och handdukar på stolen. Är det något du undrar över är det bara att plinga på den lilla klockan så kommer jag och hjälper dig.

Trenchen

Vad säger ni nu då! Jag har gått och blivit med trenchcoat, precis som en fransyska. Men nog är det ändå bäst att ta tempen på vädret innan jag drar på mig den. För annars blir det istället till att ta tempen på mig när min näsa börjar digga grön störtflod. 

Nä hörni!

Här sitter jag och babblar om mig själv, inlägg upp och inlägg ner. Orka. Nu vill jag höra hur det är med er, ärligt. Hur har ni det, vad händer i era liv? Kom igen, var inte blyga nu. Ni får vara hur anonyma som helst.

hrmpf

Pluggar just nu fransk grammatik. Har en läxa till imorgon. Det går relativt bra. För mig är det inte grammatiken som är problemet med språket. Inte heller är det orden eller vart de ska slussas in någonstans i meningarna, som jag kliar mig på huvudet för.

Hur alla undantag sakta tränger in i språket och hur språket har en förmåga att skifta nyans - sånt brukar jag känna på mig, och lägger därefter ihop språkpusslet utan vidare eftertanke. Jag ler vänligt åt övningarna i boken som ibland försöker få mig ur min säkra bana. De försöker hinta mig på den pedagogiska vägen: Vavava, svara rätt på denna då om du kan!, ropar det högt och kikar efter hur jag tar mig an uppgiften. Och stadigt skriver jag snart in det rätta svaret.

Att plugga franska är som att höra en låt jag för längesen lärde mig texten på - det finns inom mig. Så snart jag hör låten ramlar låttexten över mig, som om orden har legat färdigjästa på tungan och väntat på att få komma ut igen vid nästa tillfälle. Jag sjunger med. Det går som en dans.

I franskan sjunger jag förvisso bara med i skrift. När det kommer till tal låter jag mer som en ostämd gitarr. Eller nej, som en ostämd gitarr utan resonanshål låter jag. Huka dig!

Men jag vill ju också kunna trycka ut orden så som fransmännen gör, så som min franskalärare gör. Hela hon är ett enda skorrande r. Stundtals skorrar hon så mycket att det påminner om någon slags vaggvisa som nästan får mig att somna.

Mitt franska uttal är inget jag gärna stoltserar med, eftersom det mer låter som fonetik i praktik. Som när grottmänniskor kommunicerar med varandra - orala tillrop av alltihop. Hum hum, ehm, ååhrmpf. Oui oui, jag förstår... eh.