Som en grönkamouflerad duva på besök

Det har nu redan hunnit gå två veckor sedan jag var i Paris. Att efter lite mer än ett år återse staden var som att träffa på en gammal vän som man - just efter att man har skiljts åt - med ens minns hur mycket man faktiskt har saknat under den tid som har gått.


Likaså denna hjärtevän, Marion. Sist vi sågs var i februari då hon gästade Stockholm, och jag tänker att det vore ju så fint om hon flyttade tillbaka till Sverige och allting blev som vanligt igen då vi tog dansklasser tillsammans, hade franska temakvällar och levde alldeles galet vilt när vi efter träningen brukade gå till mataffären för att hälsa på bananapan, handla mat och lösgodis!

Å andra sidan blir mina planlösa resor till Paris desto mer relevanta när där finns en vän att hälsa på hos.


Det var under en tidig morgon som jag anlände till Paris. Så snart mitt flyg hade seglat ner på fransk mark begav vi oss till ett mysigt brunchställe. Där blev vi serverade alltifrån croissants, pain au chocolat och nutella och yoghurt och juice...


Också denna deluxe-tallrik med gravad lax, ostar och äggröra och vin och... och... OCH-MÄTTA-OCH-BELÅTNA.


Med mat ända upp i bröstkorgen begav vi oss vidare på en liten vandring genom de södra delarna av staden. Vi promenerade genom kullerstensgränder, små överfyllda prylaffärer och en och annan busliten restaurang där man spelade musik och dansade mellan borden med en livsglädje så stor att den fäste sig som ett lysande leende på allas läppar.

Så franskt och så filmiskt var det, att få små doser av den franska romantiken serverad längs med gatorna. Så som den utspelar sig på film, om den skulle klä sig som en film.


Också har fransmännen bevisligen humor.

Eller så ser kanske deras trafikskyltar helt enkelt ut på det här viset, då just den här varianten förekom på fler ställen än här. Och om så vore fallet, att detta är en standard, så blir skylten desto mer absurdkul än clownkul.


Marion hade en liten (inte så liten!) överraskning till mig - en teaterföreställning à enmansföreställning som lutade åt att vara ett slags sit com. Showen var på engelska och riktade sig främst till turister som skulle "lära sig" hur man beter sig som en äkta fransman i bland annat taxin, klädbutiker, ute på barer och i sängen - arrogans à franskt vemod och jag-struntar-i-att-hjälpa-dig-eftersom-ditt-problem-inte-är-mitt-problem! lydde doxan.

Showen var så spontant roande att mina magmuskler kved av kramp.


Strax efter att Marion hade gått iväg till jobbet om morgnarna, klev jag upp ur sängen och njöt av denna nutelligt-franska frukost, samtidigt som jag antingen satt och såg ut genom fönstret, ut över staden. Eller så bloggade jag och brottades samtidigt med tangentbordet som rådde brist på prickar över vokalerna.


Med kartan i hand begav jag mig sedan ut på vägarna och hoppade på det mesta som verkade lockande att besöka - att stanna upp vid och drivas med av. Ibland är det märkligt hur någon plats som man länge har hört talas om helt plötsligt står mitt framför ögonen på en. Det kan vara något som exempelvis det här - Jardin du Luxembourg, som jag av en slump råkade promenera förbi, och som jag länge har velat besöka.

Och där stod då denna trädgård med sina öppna grindar, alldeles inbjudande och full av blommande grönska. Och på håll hörde jag ljudet av en liten orkester, det lät som passande bakgrundsmusik mot trädgårdens lummiga pakt. Som något som skulle kunna finnas där för jämnan för att liksom beskriva känslan av trädgården, men som bara fanns där under just denna dag. Och jag slog mig snart ner på en stol bland flera andra stolar och bland människor som åt sin medhavda lunch. Också fanns där några personer som under sin joggingtur stannade upp för att betrakta denna lilla uppvisning.

Där satt jag sedan ett tag, blundade, lyssnade till musiken och rycktes med av smekande vindar mot mina kinder. Den var på något sätt så mäktig i sitt sammanhang att slumpartat befinna sig där, och jag tänkte: så uppsluppet det känns att bara låta sig smälta in i denna miljö. Att bli ett med omgivningen, som en grönkamouflerad duva på besök.


Jardin du Luxembourg är en riktigt vacker trädgård med variationsrika tillhåll, hörn, palats och platser.


Efter en stund av något slags klockslag gick jag vidare, in mot Latinkvarteren där den kända och turistflockade bokhandeln Shakespeare & Company ligger.


Här klev jag in och upp på övervåningen och botaniserade mig bland böcker, fåtöljer, skrivhörnor och spindelvrår. Och kanske tyckte jag mig även se den erkände Hemingways gestalt vandra omkring bland hyllorna och vidröra böckernas trådvävda ryggar.


I ett av fönstren stod en vackert uttorkad bukett med vissna blommor som slokade sig urvattnade av den tidlösa melankolin i bokhandeln.


Därefter - efter en lång stadsvandring, efter trädgårdsgrönska och efter böcker - letade jag mig fram till Cafe de Flore. Tanken var att jag skulle skriva på detta café i Paris, men istället fick jag, av den här pratglade stammisen vid namn Rafael, mäkta franskt skvaller om både café-direktörer samt diverse besökare.


Dessutom tyckte förmodligen Rafael synd om min chockade min då jag åkte på en svidande summa på 120 kr för en éclair-bakelse. Vänligt nog blev jag därför även bjuden på ett flertal andra lockande bakelser.


På sin praktfulla plats stod Notre Dame som alltid och kikade fram bakom träden.

- Bonjour mon ami, sa jag och lyfte på min hand till hälsning mot byggnaden. Men Notre Dame svarade mig inte, förmodligen var hon fullt upptagen med att hälsa på alla andra nyblivna Paris-turister som flockades där nedanför hennes fötter, och jag tog inte alls illa vid mig. Nejdå, detta handlar inte alls om någon fransk arrogans, tänkte jag och släppte taget om trädgrenarna och traskade med ett styng av vemod vidare mot nästa plats.

 
Vidare mot den mest romantiska bron av dem alla i Paris. Pont-Neuf heter den och är belamrad med all världens kärleksförklaringar till hänglås.

Åter i Paris

Det började som en liten viskning. Ett rykte som senare blev till en glimmande idé
och som idag slutligen blev till strålande verklighet.



Besöket kändes mestadels beklätt som en dröm av guld - ni vet, det känns så pass bra att det nästintill ter sig overkligt. Man hinner liksom inte greppa stunden, just för att den länge har varit så ouppnåelig.


Låt mig dra det hela från början:

Som ett blickfång för nyfikna paparazziögon begav jag, Minna, Annie och Mikaela oss i bestämd trupp, och med törstande steg mot en viss del av Östermalm.


Närmare sagt mot Ladurée som just har öppnat i Stockholm! Hurra för klokt initiativ från vem det nu var som kom på idén att öppna en sådan butik i stan.


En viss del av mig blev alldeles knäsvag så snart jag såg butiken stå mitt framför ögonen på mig. Att vid en första anblick betrakta den så här på nära håll kändes på samma sätt som när barnet i sagan drömskt kikar in genom fönstret till en gammaldags leksaksbutik.

För en stund kändes det som om jag åter var i Paris --<---@

I butiken låg alla macarons framlagda till exklusiv beskådan – som i en andaktsfull stillsamhet infann sig deras närvaro där de skimrade ikapp i majestätiska pärlrader. 


Väl ute på gatan, åter tillbaka i Stockholm, bar vi hem dessa påsar under tryggt förvar. Det var nästan så att man ville glasa in dem, dessa älskade påsar med himmelskt söta macarons.

Banangröt

Sitter i mitt krypin och äter min frukost samtidigt som jag läser - försöker hinna läsa ikapp all förlorad fiktion som lutar sig trötta och utsvultna mot varandras ryggar på de långrandiga raderna i bokhyllan - och skeden den rör sig sökande i den alldeles utsökta skålen med yoghurt.

Jag försöker fiska upp de bananskivor som ligger nerskivade i skålen. En bananskiva per sked ger ett makligt motstånd i munnen, på tungan. Ibland fångar jag upp två bananskivor indränkta i yoghurt, de har klibbat ihop sig mot varandra likt ett nyförälskat par. Genast lyfter jag upp blicken från boken och koncentrerar mig på att dela isär de envetet kära bananskivorna, men de vill inte dela på sig dessa farliga älskare som får mig att vilja ta till med kniven - skära isär dem! Jag-vill-inte-ha-äcklig-banangröt-i-munnen! Balans, smakbalans, åh denna fullkornsblodiga frukostbalans. Den bästa starten på hela dagen. Det viktigaste målet på hela dagen, för att uppnå balans. Harmoni, oui.

Utanför min dörr, och innanför en annan dörr skäller en liten hund hål på den sköra morgonbubblan. Hunden skäller och skäller och bananerna limmar och klibbar, slimmar och slemmar ihop sig, och en annan granne sticker ut sitt huvud och ropar: Håll TYST!

Murakami, ni vet

De flesta av er vet om att min absoluta favoritförfattare är Haruki Murakami, som bland annat har skrivit romanerna Fågeln som vrider upp världen, och Kafka på stranden. Ja de flesta i min omgivning är väl medvetna om min Murakami-fäbless, så pass mycket att det kan tyckas som att man (jag) glömmer av vilka fler författare som ligger mig närmare hjärtat.

Men det var nu inte vad jag hade tänkt att skriva om här, utan snarare vill jag försöka beskriva, för er som inte vet, hur det brukar se ut i Murakamis romaner. Även om den säregna "murakamiska" stämningen är svår att sätta fingret på, finns det i berättelserna ändå återkommande inslag som är karaktäristiska för hans författarskap.

Bilden här illustrerar detta på ett träffsäkert, humoristiskt vis.

Bildkälla

Avigsida, rätsida, boksida

Hej vänner,
Jag har drabbats av illusorisk jetlag, därav frånvaron här på bloggen. Men nu så ska jag nog ha mer rätsida på tillvaron - jag vet i alla fall om att jag åter befinner mig i Sverige där det både har hunnit bli helg, och så nu vardag.

Men kvar hänger sig dock den ljuva smaken från den franska himlen över mig. Den doftar som ett gott minne utan någon som helst tyngd av rationell lag. Som en dröm, skulle man kunna påstå att det är. Eller en annan dimension av livet.

Men nu så, tillbaka till verkligheten - tillbaka till bokhandeln där jag glatt får gästspela i två veckor. Det är nämligen inventeringstider, och med det återser jag goda kollegor som också är fina vänner.


 
Först ut: Minna, bärande på öronsnäcka. Precis som en livvakt, eller snarare like a boss!

 
Et mademoiselle Anna, bland andra.

 
Och åh, min favorithylla. Den stod jag idag och kramade länge länge.

  
Johanna och jag var inventeringsteam, blipp blipp.


3-fikat var på sin utsökta plats, vilket jag var otroligt glad över. För vad vore en kaffe utan sin sötma till syster?!


Dock hann jag inte fota mig själv, men vill ni kan ni googla på mig, antingen genom att exempelvis klicka här, eller skriva in ordet "moln" i sökrutan, och sedan växla till "bilder" bland de sökträffar ni får upp - där har ni mig.

Svävande,
högt uppe i det blå.

Ååh, Äh, Ööh

OBS! bildmontage

SÅ befriande det Är att Åter kunna skriva med prickar Över vokalerna! KÄnslan Är ungefÄr som den nÄr man tar av sig ett par skor som man fÅr skoskav av.

Tre materiella insikter

I Paris ar skyltdocksben markligt smala, liksom tillplattade. Varfor, ar svart att svara pa.


Nast efter baguette ater fransmannen en massa yoghurt. Sa abnormt stort utbud pa yoghurt i en matbutik har jag aldrig tidigare varit med om. Tank er att yoghurten upptar en saljyta som motsvarar cirka tva fotbollsplaner - dar har ni mattet. Det vill saga om matbutiken ar lika stor som forslagsvis Hagaparken i Stockholm, eller Slottsskogen i Goteborg.

Och for den som inte har nagondera av dessa referensramar - ni forstar ju anda, saklart!


Pa det konstnarskanda tillhallet Café de flore i stadsdelen Saint Germain des Prés, kostar en styck éclair-bakelse 120 riksdaler. Som hittat!

(En stammis-farbror pa fiket sag min hapna min nar jag fick in notan och var darfor snall nog att framhava den exklusiva illusionen av mitt dyra inkop, genom att addera lite fakta till situationen - han forklarade att éclair betyder upplyst. Jag menar, lite valuta for pengarna ska man val anda ha.)

Grattis Sverige

Har i staden befinner jag mig i en liten bubbla, ett mellanting mellan himmel och jord. Jag bor hos en van, dar jag star med ena foten i vardagen, samtidigt som jag turistar sevardheter och stoper mig fram pa knagglig franska.

Det ar en fin men anda en speciell kansla av liv detta, att flyga strax under molnen. Och skevt landar jag ibland fran denna halvvakenhet nar man borjar tala till mig ute pa vagarna. Man fragar vart jag ar ifran, varpa jag svarar Sverige, varpa man papekar att jag inte ar blond. Jag skrattar till lite latt och ar snabb med att forklara att det beror pa att jag har utlandskt pabra.

Aven ni kan ju tydligt utlasa min bruna harfarg - genom avsaknaden av prickar ovanfor vokalerna.

J'aime l'horoscope!

Sitter pa ett fik och bladdrar forstrott i en dagstidning. Stannar upp pa sidan med dagens horoskop och laser vad mitt stjarntecken har att bjuda pa:

"Du har ett starkt psyke, ingenting avskracker dig. Du tror pa dig sjalv och stravar mot att forverkliga dina drommar!"

Tidigare har jag barskt avfardat allt det dara som har med astrologi att gora. Hokuspokustjafs tankte jag att det var. Men nu, vet jag inte langre. Kan handa att det har att gora med staden Paris och dess romantiska inverkan som far mig att betrakta varlden utifran ett luftslott... Eller sa har min tro helt plotsligt kommit att andras - for nu alskar jag rent ut sagt allt som har med astrologi att gora!

Aven alla jattegulliga sma sota djur i det kinesiska horoskopet.

När den lilla kärleksådran brister ut av längtan

Ett distansförhållande är fullt möjligt. Det vill säga, om man får träffa sin kärlek med jämna mellanrum, vilket för mig blir cirka en gång varje år.

Dock är känslosvallen i detta förhållande inte alltid så jämna - rätt vad det är dyker plötsligt den lilla kärleksådran upp i mig och brister ut i en enorm längtan, så stor att min hud nästintill vill spricka, av denna LÄNGTAN. Efter Paris.

 

Ända sedan min vän Marion flyttade tillbaka till Paris, har jag ännu en andäktig anledning att besöka staden.

 

Så när ni nu läser detta befinner jag mig i Paris, i tryggt förvar hos romantikens violetta kronblad.

 

 

Och här kommer jag att vara i några dagar. 

 

Det kan bli lite svårt att nå mig på telefon, men har ni vägarna förbi denna bokhandel så kika gärna in - längst där inne sitter jag och läser några rader ur tunga böcker som ryker av damm när de klaffas igen.

 

 

Om inte annat så ses vi snart igen.