finns det något vackrare än att se en morgon vakna, så tala om det för mig.

Images NaPix CamillaEngman

Is there anything more beautiful than a morning that wakes up, then tell me.

svart, vitt. svartvitt

Jag brukar alltid hinna med dagarna, men nu är det dagarna som faktiskt inte hinner med mig. Det är konstigt det där, med att allt plötsligt vänds från ingenting till allting. Från svart till vitt, från sol till moln, höst till vinter och så vidare.

Det kan gå dagar utan att något speciellt händer. Dagar när jag mestadels rör mig minimalt mellan hem till skola, till träning till hem, till kanske lite jobb och ja, åter hem över gavel och över tröskel. Hem och inklämd mellan mina fyra vita väggar. Ser på den ensliga krukväxtens blad. Förruttna, falla till golvet, dö. Ser mig själv betrakta bladet på vägen ner, min mun orkar inte stänga igen, befinner sig i ett halvdant, halvöppet läge. Trötta, gråa apatiska ögon som följer facebook minut efter minut, efter sekund. Följer taggade bilder från okända människors fotoalbum. Fastna i en paralys, framåtlutad, ryggont, förlorad i skärmens upplösning. Internetextas. Höra grannen spola, stänga igen dörren. Höra hunden börja skälla långt innan brevbäraren kastar in skiten på golvet. Urskilja ljuset, solen utanför fönstret, räkna solår, avstånd. Minutrar, tiondelssekunder, en timma. Svårt att urskilja kontraster, dagens färg i svartvitt, sepia, eller blekrosa, eller kanske till och med transparent. Och så in i en annan dag. En ny dag.

Och plötsligt händer det lika snabbt som man egentligen aldrig vinner på Triss! Vakna, gnugga bort sömnen, hoppa upp, dona, möte, skola, möte, lunch, snack, mobiltelefon, träna, mingel, hemmet, tvätta, diska, skriva, skriva annat, missa blombladets fall, tappa upp badet, höra av sig till vänner, diskutera framtid, borsta tänderna, klippa tånaglarna och aaallt på en gång! Svartvittsepiablekrosatransparent rakt in i en ny dag, pang tjof! Vad hände med igår? Mina ben värker, jag springer, hjärtat hoppar, hjärnan jobbar. Rökfylld tankeverksamhet. Registrerar världen, nya blommor, kryddor, människor, böcker, handslag, ögon, tankar, måsten, livet till och med 80 och allt i ett enda stort trumvirvelslag!

Ja, så har det alltså varit de sista dagarna. Dagarna har helt enkelt inte hunnit med mig, min fart. Men snart kommer jag åter ner i dalen för att röra mig långsammare, passiviteten rycker tag i min nacke, räkna hål i väggen, klockslag längta efter rörelse. Efter liv. Men så är det ju. Livet är för det mesta svart. Eller vitt.

The days pass as the movements of a roller coaster - Rise and fall, up and down, sun or cloud, black or white, autumn or winter. Some days I just sit down, alone with my fellow soul and follow the death of my single potted plant. And some days I just don´t have time to even breath. Don´t even have time to feel the days pass through me, not above me or miles away. But life is mostly like this, just black. Or white.

a Weekday is also a day worth to be fully lived

Så det blev en ny halsduk idag, vardagen till ära.

So I bought a new scarf today, deidcated to everyday life.

måndag, snart midvinter och hjärtat känner så här

Images Könrad Peter Kurdulija Weltreisender Bonmagazine AlexDram Home

It´s Monday, soon winter and my heart feels like this.

gröna fiskbullar och rosa drömmar

När jag var liten ville jag minsann bli städerska. Mina dagisfröknar lade alltid huvudet på sned, log och utbytte konstiga blickar när jag berättade för dem om mina framtidsdrömmar. Så kom nästa fråga, i pedagogisk och nyfiken ordning: varför vill du bli det? Och mitt svar var såklart den mest logiska i hela världen: för att jag gillar att städa på mitt rum, sa jag och tog en rejäl tugga av den gummiaktiga fiskbullen som simmade runt i grönsliskig sås.

När jag var elva år ville jag bli inredningsarkitekt eftersom mamman till systrarna i bokserien "Tvillingarna" jobbade som just inredningsarkitekt.

Sen ville jag bli journalist eftersom... Jag vet inte varför.

Sen ville jag komma på vad jag faktiskt ville bli.

Sen började min dröm ta sig en mer vuxen form.

Sen började jag studera.

Sen fick jag inget passande jobb.

Sen gav jag upp min dröm.

Besviken.

Drömmen syddes om.

Och nu är jag bara så fruktansvärt nyfiken på vad som händer i min framtid, under morgondagen, som till exempel tisdagen, den 13/10.

Drömmen är fortfarande en dröm - men hellre insikten till försöken än missnöjsamheten över att inte ha nått ända upp.

Idag pratade jag med en av mina kursare. Och så gjorde jag medvetet misstaget att slänga ett helt bowlingklot till fråga om vad hon önskade göra med sitt liv. Mest bara för att se hennes svar i relevans till mitt egna. Jag fick faktiskt ett ordentligt klokt svar tillbaka - hon sa att hon ville planera så att hon kunde veta vad hon skulle syssla med i åtminstone tre månader framöver. Hörde ni det?
TRE MÅNADER, inte resten av livet! Det kallar jag för att vara realistisk men framförallt även att vara ärlig mot sig själv.

When I was a child I wanted to become a maid. When I was eleven I wanted to become an interior designer. Later on I set up new more adult dreams - studied, did not get the right job, disappointed over not being able to realize my dreams. Reshaped the dream and became more realistic. Rather having insight into the trials less than pleasurable fact of not having reached the top.

ärligt talat vädret

Nej, vart tog det fina vädret vägen?

Mellan dig och mig tror jag faktiskt att vädret har en baktanke med denna grådassiga himmel - vädret vill att jag ska stanna hemma idag och plugga till min examination. Men jag vill att vädret ska lysa upp så att jag kan gå ut och kasta löv omkring mig och bli alldeles nyponröd om kinderna.

Men ok, jag får väl stanna hemma för idag då. Men bara idag. Imorgon orkar jag inte med några baktanksfasoner från vädrets sida! Hör du det vädret, le fint imorgon för annars...

What happened to the beautiful weather? Between you and me, I think the weather has an ulterior motive - it wants me to stay inside all day and studying for my exam.But I hope the weather smiles gently to me tomorrow. If not well let´s see in which way I´ll treat it...

smek mig och jag blir charmad. spraka och jag blir kär.

I morse smög sig Höstsolen in till mig när jag satt och åt frukost. Han tog tag i mitt hår, virade det några varv runt sina fingrar och smekte mig sedan på kinden. Jag kunde inte annat än att bli charmad, så jag släppte allt där hemma, för att gå ut och möta honom, vilket resulterade i en förtrollande saga ute på Djurgården.

Jag har sagt det ettusentvåhundratrettioen gånger, och jag säger det igen:
JAG ÄLSKAR HÖSTEN!

Det började med en storslagen fika på Flickorna Helin Voltaire. Och den som inte vet vad jag tog till kaffet har nog inte riktigt hängt med... En morotskaka, såklart!

Caféts skånska byggnad är lika mysig utanpå som inuti.

Mätta och belåtna började vi vandra ut i sagan, in i tavlan. Och hela hösten omringade oss, färgade våra sinnen i lika starka färger som sig själv. Löven hejade, solen vinkade, människor omkring var rekvisita, himlen log och luften nöp tag i kinderna. Synd bara att jag inte hade med mig min systemkamera, ja, för då hade det blivit en mycket djupare saga att visa upp för er. Men det här är ändå en ganska trovärdig bild av vad jag var med om.

Today I was on the longest walk outside to meet all the colors, let my cheeks get pinched-up by the fresh air and feel the sun caressing my cheeks, my back and my soul.

samtal med min Migrän kl 20.26

Jag: Hej du, det var inte alls längesen.
Migränen: Nämen hej på dig! Definiera längesen, tack.
Jag: Typ två veckor, kanske?
Migränen: Äh, det där är ju evigheter sen! Trodde du skulle säga två dagar.
Jag: Alltså det är ju lite jobbigt att få besök av dig.
Migränen: Vad menar du?
Jag: Ja, alltså. Det är inte så att jag vill börja bråka, men du känns som en objuden gäst.
Migränen: Vad är det du säger din lilla bortskämda snorunge?! Här kommer jag och ger dig migrän och vad får man då, tack å hej liksom.
Jag: Alltså jag menar inget illa.
Migränen: Nähe, och vad menar du då?
Jag: Jag har inget emot dig personligen men det är inte så att jag direkt drömmer om att få ha dig.
Migränen: Och vad drömmer du om då, om ja får fråga?
Jag: Nej, alltså, ingen migrän alls. Det skulle vara det bästa.
Migränen: Ok. Ingen annan sort?
Jag: Nej, jag svär, ingen annan sort, inte ens Magont.
Migränen: Ok.
Jag: Ja, ok. Känns det bättre så?
Migränen: Kanske.
Jag: Kan du släppa taget om mitt huvud nu?
Migränen: Ok. Men bara om du lovar!
Jag: Ja, jag sa ju att jag lovar. Kolla på mina fingrar, ingen annan.
Migränen: Ok då.
Jag: Tack.
Migränen: Men bara en liten kram på huvudet?
Jag: Nej!
Migränen: Ok. Hejdå då.
Jag: Hej hej. Du kan gå ut där.
Migränen: Ok, tack.
Jag: Tack själv.

A dialogue at 20.26 pm, between my migraines and me. My migraine refuses to let go of me, accuses me of being a brat. But I mean no harm, would not create trouble or get migraines to become too obsessed with me. My wish is only to kindly reject it a bit from my head for a while.

morgonmeditation

Idag startade jag dagen med att gå på ett frukostseminarium på Berghs School of Communication. Seminariet är gratis och man anmäler sig enkelt via deras hemsida. För övrigt gillar jag skolans proffsiga attityd samt det ämne seminariet idag handlade om: Att skriva för att övertyga.

Today I started the day with a breakfast seminar at Berghs School of Communication. The seminar today was about writing, of course.

träningsvärk eller kanske växtvärk?

Jag har så fruktansvärt ont i mina latissimus dorsi. Och för er som konstigt nog inte kan latin så är det alltså ryggens största muskel som sträcker sig från ryggens centrum upp till sidorna, under armarna. Jag funderar på vart jag kan ha fått det ifrån, om det är från när jag häromdagen låg på alla fyra och skurade golvet?

Men så kommer jag på det! Det förekom en rörelse i en danskoreografi jag körde för någon dag sedan, då man snabbt skulle kasta sig ner på golvet och landa på händerna för att snabbt flyga upp igen.

Jag står här hemma och testar den rörelsen, och stör säkerligen grannen på våningen under som måste tro att jag skaffat en elefant till husdjur eller möjligen bara fått fnatt. Ja, det är av den rörelsen jag har fått värk. Muskeln skriker och speciellt nära armhålan får jag kramp. Till och med av trycket från mina fingrar när jag skriver på datorn får jag kramp. Det gör så ont att det inte skulle förvåna mig om jag håller på att odla vingar på min rygg.

Photo Emil Kay

I have kind of terrible aches from some excessive exercise. It sits in the back, in my latissimus dorsi, the biggest back muscle. To find out how come I try to do some movements we did in the dance coreography the other day. Without thinking of what my neighbor downstairs must think I jump down on the floor and land on my hands and... BINGO! This is it, the reason of my aches. And I won´t absolutely not be afraid if wings suddenly will grow out, as bad as it hurts.