Vänskapsresan

Den här helgen befinner jag mig i Göteborg där jag hälsar på min fina vän Therese, som jag för övrigt har känt i över tio år(!) Vi påbörjade vår vänskap en vacker dag - det var på McDonald´s där vi båda jobbade extra under kvällar och helger, och stod i Tvåan, som man kallade det på Donken-språk. Det innebar att man jobbade i team om att packa ner beställningar i påsar som den andra personen sedan fick stuva ut genom en lucka till matgästerna som kom med bilen till McDriven.

Men nu var det inte McDonald´s som jag skulle prata om.

Här i Göteborg skiner solen, det är tjugosju grader i skuggan och tjugofyra grader i vattnet. Hotellet ligger bara femtio meter från stranden, så pass att man nästan kan se sandsnäckorna glittra ända bort till vår balkong på hotellrummet. På balkongen brukar vi förresten sitta och spela kort om kvällarna, samtidigt som syrsorna drar i stråkarna och palmerna rasslar om sina frisyrer.

Och på morgnarna lutar solen blygt in över balkongen där vi även äter frukost som består av baguette, marmelad, mjukost, färskpressad juice, kaffe och frukt. Strax därefter brukar vi bege oss ner till stranden där vi har för vana att slumra in i varsin bok, och med jämna mellanrum svalka oss i det klarblå vattnet med en lika försvinnande blå himmel.

Nåja, nu kanske jag överdriver jag något.

MEN NU är det i alla fall dags för en sväng ner mot stadens kullerstenar, spårvagnar och gôtt folk. Och kanske även lite fika om jag inte har helt fel.

På tal om poesi

Det har varit en fin dag idag. Även om det har regnat och blåst om vartannat så har dagen varit fin. När jag på jobbet ställde mig vid den lilla radion några minuter innan klockan ett, tryckte fram P1-frekvensen, skruvade upp volymen, och stelnade vördnadsfullt till i några sekunder.

Sedan gick allting väldigt snabbt och Nobelpristagaren i Litteratur 2011 tillkännagavs, till följd av ett stort jubel och applåder. En rysning rullade fram genom min kropp, likt en bris över en äng som får det höga gräset att bölja sig i mjuka vågor, och jag dansade iväg till mina kollegor för att dela med mig av glädjen. Som om det var jag själv som hade fått priset. Förvisso har jag inte läst så mycket av Tranströmer tidigare, mer än något enstaka urval av hans dikter. Och de är väldigt fina, som i enkla, men ändå stämningsfulla. Precis som denna fina dag.

Den romantiska dikten och jaget på bussen tillsammans med Han, och så våra skrivblock.

Någonstans inom mig sätter en skygg liten mus igång med att förfärat riva med sina papper, när jag vill våga erkänna att jag ibland skriver dikter.

Inte nog med att jag upplever diktformen som en av de svåraste former att uttrycka sig litterärt på, så känns det på något sätt även tabu att säga att man skriver dikter. Jag vet inte, det känns pretentiöst, så svårmodigt och hugget i sten att erkänna sin poesi. För dikter, det är väl bara något som man mest skrev som tonåring, när man var olyckligt kär, hemma på sitt rum, vid sitt skrivbord, lyssnandes till låtar som påminner om Personen. Sedan torkade man tårar, kramade ur sorgen ur hjärtat och smusslade ner dikterna långt in i skrivbordslådan. Tills de så småningom en dag kanske dök upp igen. Och blev till ett vuxet allvar. Som man först behövde bli erkänd inför, för att kunna bli godkänd.

Nuförtiden händer det att jag under min resväg till skolan tar fram en penna och ett block. Och så plitar jag ner några rader, jag gör det mest på måfå. Mestadels på känn. Som en flyktig flanör som skulle kunna hoppa på ett tåg. Om det nu skulle gå tåg i öknen.

Ofta händer det att bussen som jag åker med, tvärbromsar in på hållplatser, vid rött ljus, för vilda cyklister och stirriga fotgängare, och min dikt liknar till slut mest kråkfötter till sitt utseende. Innehållet är oläsbart, överstruket på flera håll och orden flyter ohämmat in i varandra - det är inte mer romantiskt än vad man utger det för att vara, det här med att skriva poesi. Ibland händer det att någon medresenär försiktigt sneglar över mitt block och jag täpper snabbt till sidan för insyn, håller för med handen eller råkar vinkla på blocket. Inte för att det som jag skriver om egentligen är någonting speciellt. Mest handlar det om himlen, om solen, och stjärnor. Ja, ni hör själva. Ni vet kanske till och med hur fortsättningen följer?

Häromdagen upptäckte jag till min lyriska glädje att jag hade sällskap. Även om han själv inte direkt visste om mig, mitt smyglilla jag, från min hörnplats. Men man skulle kunna säga att vi fann varandra där på bussen, med varsitt block och penna i handen, under några betänksamma sekunder då vi fortfarande försjunkna i dikterna tittade upp från våra papper. Att belysningen på bussen sedan var av gult sken á strålkastarvariant, att det fanns intorkat tuggummi på sätet, och rådde folköversvämning, gjorde trots allt inte så mycket för min och hans - min poetiska tvillingsjäls skull. Även om det som han i själva verket satt och plitade ner i sitt block inte var en dikt, utan en inköpslista på korv och makaroner, bananer och sånt därt.

Jag vill passa på att varna känsliga webbläsare för ett oförlåtligt långt inlägg

För några månader sedan upptäckte jag en alternativ väg till matbutiken vid mig. Denna väg går via en gränd som i skymundan löper bakom en större byggnad dit viktiga personer i anonyma kostymer med passerkort dinglandes runt halsen går ut och in igenom. Ibland när jag står vid busshållplatsen som ligger vid denna byggnad händer det att dessa viktiga personer går förbi mig, på väg tillbaka till kontoret från sina luncher, djupt försjunkna i jobbrelaterade samtal om infrastruktur och lagstadgade lösningar på Operation X, och så vidare. Och likt en spion som låtsas stryka på läppglans eller något annat inobservant beteende, står jag med mina hörlurar och lyckas till trots fånga upp en essens i deras samtal.

Men hursom, dessa viktiga personer är egentligen inte så viktiga i denna berättelse, mer än att de ska fungera som dramaturgisk utfyllnad, likt rekvisita, så som fruktskålen på ett bord utgör en rumslig mening i ett porträtt. Det viktiga här är att ni ska veta om att den gränd som jag passerar, fri från allmänhetens ögon och övrig trafik, till en början var svårupptäckt då den ligger bakom den större byggnaden där dessa viktiga personer arbetar. Jag trodde först nämligen att området bakom byggnaden var ett slags all rights reserved, vilket gjorde att det tog lite mer än två år för mig att våga mig på och upptäcka denna gränd som en alternativ väg till matbutiken.

Upptäckten av gränden fick mitt sinne att lätta sig några steg, då det ibland händer att jag behöver rusa iväg för att köpa något slags nödvändighet som jag må ha glömt att köpa tidigare under dagen. De stunder, då jag inser att jag saknar exempelvis ägg eller mjölk, är den typ av stunder då jag inte finner det lämpligt att visa mig ute. Jag är varken ytligt eller själsligt fixad för utgång. Kan hända att jag just har dragit av mig sminkmasken och tagit på mig mina allra mest hemtrevligaste kläder, när jag behöver rusa ut. Kanske är jag dessutom inte heller på något hej-på-granne-med-rastande-hund-humör just då. Jag finner mig asocial och undflyende all mänsklig trafik, speciellt busstrafiken med dess passagerare som förnöjt låter sig vila med blickarna på diverse fotgängare, då det ibland händer att bussarna sniglar sig fram på vägen.

Ni har nu kanske förstått vart jag vill komma i mitt resonemang, i och med denna upptäckt av gränd som ypperlig väg i min något paranoida utflykt till matbutiken - att jag vill tydliggöra för er hur viktig denna gränd är för mig, att denna gränd underlättar för mig i mina små nödsituationer. Så nästa steg i denna berättelse borde därför vara att där finns en hållhake. Något som gör att slutet inte riktigt är så gott som det borde vara. Något som gör att ni snart kliver ur denna berättelse, mätta och belåtna på drama. Det måste med andra ord alltså finnas ett hinder med denna gränd. Något som gör att jag ändå inte kan ta denna väg. Och denna berättelse får därmed en knorr.

Därför tänker ni nu möjligtvis att det kan vara så att jag är rädd för mörkret, som höjer sig över denna gränd som står utan gatlyktor. Att det påfallande mörkret hindrar mig att utnyttja denna väg. Jo, visserligen är det faktiskt väldigt mörkt i denna gränd, men över mörkret bryr jag mig lika mycket som att en svart katt, som går över en väg, skulle börja notera hur du frenetiskt spottar tre gånger över din vänstra axel.

Eller så kanske ni tänker i andra kreativa banor när det kommer till hållhaken - ni tänker att dessa viktiga personer trots allt måste ha en betydande del i denna berättelse, genom att på något sätt hindra mig från att ta denna alternativa väg. Ni försöker då smart nog att tänka i mitt ställe: att jag först planterade en tanke som jag till en början lekte med, ENBART för att förvirra er, när jag först påstod att dessa viktiga personer inte alls har någon viktig roll i det här sammanhanget. Speciellt när jag uttryckte det ena, men samtidigt ändå valde att kursivera orden viktiga personer, också all rights reserved och Operation X. Som för att belysa ett slags mystik och spänning. Högst noterbart!

Kanske tänker ni att jag strax kommer att avslöja för er varför jag inte kan gå genom denna gränd när jag ska till matbutiken. Att jag förmodligen kommer att tala om för er att dessa viktiga personer i själva verket är agenter från en högre myndighet, i likhet med verklighetens Big Brother, som är ute efter MIG, för att få loss högst viktig information som jag bär på. V ä l d i g t  viktig information, som jag absolut inte får avslöja för någon! även om dessa viktiga personer så skulle hota mig med att dra av sig sina människomasker och hånle mot mig med sina spygröna ansikten som inte visar någon som helst antydan på mänsklig nyans!

Dessa viktiga personer skulle sedan, under en öronbedövande tystnad, greppa tag om min armar och mitt plötsliga SKRIK skulle inte alls höras eftersom de skulle utsöndra ett grönt slem som de kapslade in mig med, för att sedan föra in mig i en silvrig farkost som står parkerad invid väggen till deras stora byggnad. Och farkosten lyfter, också jag lyfter från marken, jag börjar känna mig både tyngdlös och hjälplös och jag ser stjärnor stora som pansarvagnar brinna förbi det passagerarfönster som jag tittar ut genom i den silvriga farkosten, och

*JAG ÅNGRAR INNERLIGT*
ATT JAG TOG VÄGEN VIA GRÄNDEN
FÖR ETT PAKET MJÖLKS SKULL!

<< % # ?( & @ €rrorrRr rr r R  R E € 

€  #! °  £$ ±± ? << % # ?( & @ €rrorrRr rr r R R E € 

€  #! °  £$ ±± ?

<< % # ?( & @ €rr

orrRr rr r R R E € 

€  #! °  £$ ±± ? >>

>>

 

< >

Det här är alltså ett alternativ på hållhake i denna berättelse om Den mörka gränden. Kanske skulle detta alternativ fungera - att man tar ut svängarna riktigt ordentligt genom att blanda in aliens som kidnappar mig och pressar mig på information. Det vill säga, om man låter sig bli helt galen i tanken, samtidigt som man säkerligen förlorar lite trovärdighet i styrkan på berättelsen.

Men nu är fallet, som ni säkert redan har förstått, inte alls så. Det finns inga gröna aliens. Jag blev inte kidnappad. Jag har i själva verket absolut ingenting konstigt att avslöja om denna gränd. Mer än att den är en trevlig upptäckt. Helt enkelt en smidig väg till matbutiken. SLUT.

Skrivandets sjumila ansikten

Det var en vacker höstmorgon, precis som en förgänglig dröm, då jag väntade på bussen för
att bege mig till en föreläsning.

Därefter tog jag med våld friheten att ge mig på lite fritid, och hängav mig därför helt åt fikats
filosofi, som slumpmässigt hamnade någonstans på ett litet hörn.

Dagens sällskap var Kevin som jag har gått i samma kurs som tidigare. Väl beväpnade med
sötsaker och kaffe kom vi in på hetsiga diskussioner om skrivandet och om utmaningen i att
skapa trogna karaktärer, vilket till slut ledde till att vi reflekterade över våra egna roller och
agerande.

Och vi frågade oss själva, Vilket ord i vardagen genomsyrar mitt jag bäst? Kevin ville nog fundera
på det där innan han bestämde sig, medan jag redan hade svaret klart för mig.

Sedan traskade vi vidare åt varsitt håll, fulla med tankar och inspiration.

Också till min glädje träffade jag vid ett senare tillfälle Mikaela som jag också har gått i samma kurs tidigare. Efter en stund av långt fikafrossande och samtal kring skrivarambitioner -som gör att man bara vill sätta tänderna i första bästa penna och papper även om det så skulle vara baristans anteckningsblock!- bar vi med oss samtalen till en av stans största bokbutiker.

Särskilt charmig vet jag inte om just denna butik är, men vad gör man inte för att få omge sig med en massa BOKryggar. Mikaela och jag kände lite sorg över att denna typ av bokförsäljning har minskat på sistone, men att vi minsann aldrig någonsin skulle släppa taget om de riktiga böckerna.

Det är ibland tvetydigt att vara en generation som befinner sig i gränslandet mellan det gamla och det nya. Å ena sidan den gedigna bilden av de inbundna böckerna som täcker hyllor från golv till tak, å andra sidan e-böckerna, som för mig gör själva läsupplevelsen väldigt opersonlig och platt framför den lika platta skärmen.

Solen fortsatte att gassa vidare och hösten lekte med mitt hår och ryckte lite lätt i mina kläder, samtidigt som löven dansade runt mig i små nätta virvlar.

Jag befann mig återigen på universitet

för att jobba och roa mig över böckernas baksidetexter. Till exempel den här som Vendela hittade: "...is a Fellow of Jesus College."

Jag visste inte att religion var så pass avancerat.

Ja sen tog arbetsdagen så småningom slut och jag bad Minna och Vendela som fotar snyggt,
att ställa sig exakt i solens blickfång.

Sammanfattningsvis: ibland är livet så otroligt seriöst att man inte kan låta bli att skratta åt det,
och så åt den olösta gåtan i att kunna posera både snyggt och naturligt framför kameran.

Och jag lämnar detta inlägg med ett kavat citat, en hjälplöst grå måndag som denna.

På jakt efter den vilsna drakens själ

Igår beslöt jag mig för att vara kreativ på klassiskt vis. Jag skulle skriva, till och med prioritera skrivandet före studierna, före disken, före maten och före socialt umgänge. När man prioriterar kreativiteten på detta vis krävs det därför att det man gör blir ett någorlunda resultat, eftersom annan effektiv tid går till spillo. Så tänker åtminstone jag mig det. Även om jag inte vill att det ska vara så.

Igår: Jag slår mig bestämt ner vid min plats, med en text som i princip är färdig - den ligger och kittlar i bakhuvudet. Jag kan nästan se hur tanken på texten får huden på mina armar att välva sig av behag, när tanken rullar fram som små små kulor som bildar vågor, och jag kan känna vibrationerna ända in i hjärtats vänstra kammare. Det är som en vibration som liknas vid det ljud som bara kan uppfattas via telepati. Ni förstår då, det här är större än gåshud. Det här är ett helt kungarike inom mig. Mycket mäktigare än fantasyvärldens alla kungariken tillsammans.
     Men plötsligt! Det är som att ta av sig sina solglasögon och bländas av hur vit, nästan obefintligt ljus och banal sommaren egentligen är, utan glasögonens mörka glas som bäddar in sommartillvaron i ett slags dämpad mystik. Jag tappar helt oförklarligt den inspiration jag haft lindad kring mitt lillfinger. Kraften pyser ur mig som på en badmadrass, och jag vill hinna blåsa liv i den igen innan den blir helt platt. Men jag hinner inte. Kraften har för denna stund gått förlorad.
     Så jag letar mig istället till sängen. Ute skiner solen, hösten dansar vals och människor frossar glatt i dess tretakt. Själv somnar jag lika omärkbart som inspirationen gled ur mina händer.

En timma senare kliver jag upp - jag har fått tillbaka inspirationen, den andas så pass nära mitt öra att jag blir alldeles fuktig om ena kinden. Men den här gången ska jag inte utmana skrivandet. Jag ska istället passa på att återuppliva målandet. Därför slår jag mig ner vid min plats och börjar med att försöka skissa på ett vanligt papper. Knapphändigt studerar jag först det vita pappret och börjar sedan föra pennan, någonstans. Det ska bli något, jag vet inte vad. Ett löv, varför ett löv? Ett träd, varför ett träd? En sol, så typiskt! Varför varför?! måste det bli Något? Jag börjar ana ett snett litet leende hos det vita pappret. Det hånler åt mig, dess vita yta bländar mig, och plattheten är på väg att dränka mig.
     NEJ! vill jag ropa.
     Men förmår mig inte. Luften sugs snabbt ur mig och innan jag ens har tänkt tanken är badmadrassen tom på luft. Tunn. Utblåst. Som en drake utan ansikte vilse i det blå.

Med missmod över spilld tid och uteblivet resultat går jag åter och lägger mig i sängen. Men den här gången slår jag upp en bok och börjar istället att läsa. Sedan får inspirationen göra som den själv behagar. Jag ska i alla fall inte jaga den.

Även om den är väldigt fin.

Nu kastar jag in handduken - jamenar skorna!

Jag tillhör den skaran som låter sin vinterjacka hänga framme på hallkroken under hela våren och hela sommaren och hela hösten, ända tills det blir dags att återigen ta på sig den. Samma sak gäller med skorna, mina sandaler brukar stå framme ett ganska bra tag. Nåja, nu står förvisso inte ballerinaskorna framme under den allra mest trångsynta vinter, men framme står de i alla fall i en någotsånär evighet.

Men igår, då kom JävlarAnamma och hälsade på hemma hos mig. Hennes besök gjorde att jag både slängde in sommarstassen, ballerinaskorna, jag slängde tomma glasburkar och vinflaskor - sorterade systematiskt ner dem i gröna och vita behållare, stegade mig bort med ett par illa beryktade stövlar till skomakaren, rensade mitt skrivbord på pluggoreda, peelade ansiktet, vattnade mina utmärglade blommor och drack kopiösa mängder vatten.

Jag kastade också in handduken i tvättmaskinen. Tvättade upp hela min lägenhet gjorde jag.
Vilket skulle kunna vara ett tecken på förändring, en omdanande förändring som täcker upp mitt periodvis ostrukturerade inre. Kanske beror denna vilja till förändring på hösten som en allmänt mer rutinerad årstid, till skillnad från sommaren, eller kanske beror den på själva tiden i sig som en våg av förändringstrend?

Asch, den ständiga tiden. Den avgörande tiden, som styrs av oss.

Vad (ut)gör en kulturell person i Kulturens byggnad?

"Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti."

Ibland händer det att jag beger mig till stadens Kulturhus för att gå på teater eller liknande tillställning, och ibland blir aktiviteten av det mer milda slaget då jag möter upp en vän för en fika. Jag tycker om att det finns ett Kulturhus som verkar för att vara en öppen plats för möte och dialog. Men så tänker jag att byggnaden troligen måste ha höga krav på att leva upp till sitt namn - att leverera en konkret bild av vad kultur är.

Vad kan då denna bild av kultur tänkas vara? Är det den koketta kvinna med silverstrikt page och svartfyndiga glasögonbågar, jag ser springa fram och tillbaka mellan hyllorna i det sofistikerade biblioteket, med nydanande ämneskategorier som Humor, Debutanter och Omvärlden - till informationsdisken, som i sin kontext ger ett intryck av att vara utklädd till kulturen, snarare än att vara kulturen? Eller är kulturen det folköversvämmade ekocafé som ligger i anslutning till entrén? Eller utgörs kulturen helt enkelt av alla de besökare som befinner sig under Kulturhusets tak?

För ett tag sedan klev jag, i väntan på en kompis, innanför dörrarna till byggnaden och roade mig med att ögna igenom bibliotekets utbud. Den första tanke som slog mig då var att Kulturhuset inte kändes som den plats jag trodde mig att den skulle uttrycka. Tänk dig det bekanta scenariot:

Du dricker ur ett glas med vatten men inser att det istället är mjölk i glaset - din föreställning skär sig i smaken av det direkt upplevda.

Jag hade från början en tanke av ett Kulturhus som en expanderad version av samtidens heliga graal, att kulturen skulle sjuda omkring mig då jag trädde in i den. Jag tänkte mig något i stil med: Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti.

Förvisso fann jag kulturen, men inte på det sätt som jag hade tänkt mig - återigen, mjölk i vattenglaset. Det som jag då såg var nämligen folk som satt på stereotypa foajésoffor liknande dem i vänthall. En del satt upptravade med krummade ryggar i små nyvunna krypin, försjunkna som i ett evigt betänkande. Någon läste i en bok eller lyssnade på musik, medan en annan knackade på sin dator. Gemensamt för de personer jag studerade var att det kändes som de främst satt och väntade på någonting, och i sin väntan passade de på att fördriva tiden med hjälp av kulturens attribut.

Det var en märklig upplevelse, vilket jag inte vet om det beror på att det är jag själv som förväntar mig att man borde agera på något slags kulturellt vis när man befinner sig i ett Kulturhus, eller om det är för att Kulturhuset är så pass öppen till sin planlösning - stora gränsöverskridande ytor mellan bibliotek, småbutiker, caféer och rulltrappor, där alla möjliga ljud bakas in i en kakofoni, och inbjuder därmed till, i viss mån, asymmetri för det kulturskal som kulturella sysslor traditionellt sett packas in i. Dess öppna planlösning gör att jag därför ser denna plats som en något för distraherande ställe att läsa, skriva eller stifta bekantskap med mina egna tankar på, då jag snarare i detta syfte hade valt ett enskilt beläget café som allmän uteplats.

Kanske är det på grund av den något ostrukturerade ytan, där viljan av att beblanda alla slags mötesplatser i en enda, som gör att jag upplever situationen som om folk istället väntar på något, än att de utför någonting kulturellt, och som i sin tur blir motsvarigheten till namnet Kulturhuset. Vidare jämför jag mitt intryck av denna plats med den typ av väntan som man befinner sig på, låt säg, en flygplats. Skillnaden i det här fallet är bara att det inte finns några avgående flyg. Inte vad jag vet i alla fall.

Godmorgon solen och dammet i hörnet och löven på träden, och alla ni förstås

Klockan är nu 07.34 och jag har grillat hjärnan tillräckligt för att den ska vara mör och go inför en tenta som strax ska skrivas.

Annars är vädret stabilt, det ser ut att bli en bra dag med ihållande sol, inga tårar, möjligen något enstaka moln som sätter guldkant på himlen. Ja moln, det behövs ibland. Hur skulle jorden annars se ut utan sina skönhetsfläckar? Ganska platt och väldans tråkig. Också fyrkantig, ni förstår vad jag menar.

Nog om vädret. Hoppas ni har sovit gott och håller er friska och, om inte annat - krya på er!

Adieu mon Bourdieu

Det högsta ljudet, tystnaden

Trots att jag tycker om att lyssna på musik, att höra ljudet av folk som äter eller finner det behagligt kittlande när någon bläddrar i en tidning, eller smattrar på tangenter, så kan jag i slutändan inte undgå att luta mig tillbaka mot tystnaden.

Givetvis finns det ingen given tystnad, eftersom den ständigt utgjuts ur sitt egna sammanhang - det som räknas som tystnad i ett rum kan likaså vara skrän i ett annat. Men tystnaden som sådan, trygg och lugn, den är starkare än alla andra ljud tillsammans.

Den kan ibland få mig att hålla för öronen för mina egna tankar som bubblar upp under ytan. Och så kan den, så som den gör idag, få mig att lyssna till min inre kärna, mitt skal, mina leder, mina reflektioner som i ena stund trycks ut i en fårad min för att i nästa pulsera likt marmorerade pärlrader i mina porer.

Varje gång jag tyr mig till tystnaden blir som en ny tagning inför nästa bad av materiella intryck.