Ingen fara lilla vän, det ordnar sig ska du se. Det gör det alltid.

Att jobba i en bokhandel, tänker man, kanske inte är det mest originella jobbet på jorden. Vilket möjligen även stämmer, vad vet jag - mer än att den bokhandel som jag har jobbat i under mina studieår har varit ett extraordinärt jobb. Ett original i sig. Just därför gillade jag det så mycket.

Men som med mycket annat i livet tar saker och ting förr eller senare slut. I fredags jobbade jag min sista dag i bokhandeln.

Det var med vemod som jag såg mig runt en sista gång i butiken. Försökte memorera varenda vrå. Gick omkring med ficklampa som en koncentrerad kriminaltekniker och undersökte fingeravtryck från svunna tider. Ja, fast inte i ett brottsyfte då förstås.

Sjuttio procent av den relaterade tiden till jobbet gick åt att umgås tillsammans med mina kollegor. Vi levde runt om både dagar och nätter

Gjorde piruetter, i park

åt och drack under en sol som sken sig alldeles stark.

Själva butiken är en butik med karaktär. Ungefär som en själ som färgas av dem som jobbar där. Som präglas av deras accessoarer med alltifrån

Pippi Långstrumps strumpläst.

Till choklad i alla dess former, som bryter mot fyrkantiga smaknormer.

Under lunchen hände det att vi tog oss en siesta under solen. Låg och lyssnade till gräset när det rasslade till av en försiktig sommarvind.

Men självklart jobbade vi också mellan varven. Betjänade kunder, letade upp böcker och drack kaffe.

Sedan kom som sagt den allra sista dagen då jag sade adjö min bokhandelsvän, kanske ses vi snart igen. Och där stod Minna och Vendela i fint skrud och räckte över en korg med förträffligt passande godsaker från alla i butiken.

En skvätt med tårar fyllde upp mina ögon så att det blev alldeles blanka, precis som hos den storögda fullmånen.

*Bevismaterial*

Långsamt promenerade jag sedan från jobbet och såg ut över området. Jag gick, nästan flög fram med lätta steg, samtidigt som hjärtat snörptes åt i ett ljudlöst gråt. Ingen fara lilla vän, det ordnar sig ska du se. Det gör det alltid, sade jag och pressade ihop munnen.

Ge aldrig upp för den stora kärleken

Tidigare recenserade jag den nya chokladen Starbar här i bloggen. I recensionen var jag hård med orden, dömde ut chokladen som jag tyckte påminde om godis för hamstrar. Jag ansåg helt enkelt att den var mesig jämfört med vad jag från början föreställde mig att den skulle smaka. Jag tänkte MUCH IS MORE, men fick istället pikant.

Men i efterhand kände jag mig plötsligt lite fel, kände ånger. Gick och tänkte en del på den stackars chokladen som jag hade bojkottat. Såg mig som en dålig människa som bara ser saker och ting från sitt egna perspektiv och tänkte att chokladen kanske ändå var god, när jag väl kände efter. Gick därför och köpte mig en Starbar häromdagen, gav den en till chans att bevisa sitt goda värde.

Men när jag hade ätit upp chokladen var det fortfarande lika molnigt utomhus som innan. Solen hade inte uppenbarat sig. Och regnet hade beslutsångest - en halvvåt liten droppe vågade sig på att smattra mot fönsterrutan. Vid min plats irrade ett dammkorn runt i luften. Den liknade en stygg mygga som illvilligt letade sig in i min trötta mun. Med lite ansträngning klappade jag sedan igen munnen och dammkornet smet ner i min hals, vidare nerför strupen. Och där ligger dess kvarlevor förmodligen kvar i min mage tillsammans med chokladen och de båda gör livet alldeles bekvämt för sig.

Jaha, tänkte jag. Sånt är livet. Man accepterar, tar emot och nöjer sig med vad man får. Chokladen är säkert jättegod, det är bara jag som inte har förmågan att uppskatta det lilla, oansenliga här på jorden. Det är bara jag och mina höga förväntningar som dämpar känslan. Av livet. Av kärleken. Av mig själv, där uppe bland molnen.

. . . 

Men så, idag fick jag choklad av mina kollegor. Det var en amerikansk chokladprodukt som heter Reese's och är fylld med jordnötssmör.



Behöver jag säga mer än detta?
Behöver jag säga mer än att man inte alltid ska nöja sig med lagomlivet?
Behöver jag säga att kärleken finns



i REESE's 

<333333

Vårnytt!

Även om plusgraderna fortfarande är något snåla är våren ändå här. Solen skiner nästan var dag, man blir kanske nykär, och med all denna livslusta skaffar man sig även ett nytt bloggutseende.

Färger och typsnitt är nya. Inga konstigheter med det, ni läser det ni vill läsa och kommentera.

Har ni frågor, funderingar, önskningar, till exempel om att få läsa något speciellt, välkomna att maila mig på libfina@live.se

Persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus

Morgonen började med några puttriga ärenden på stan. Den ljumma utomhusluften bar på en lätthet av saknat slag, precis som när någon viskar i ens öra medan man sover. I väntan på min buss svepte en blek klase med ballonger förbi, nuddade vid min axel, och singlade sedan långsamt upp mot himlen.

Det var en sällsynt vårmorgon. En morgon som fick mig att, där jag stod med blicken vänd uppåt och betraktade himlen med de lättrökiga molnen - tänka på persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus.

När jag hade kommit halvvägs med mina ärenden hade klockan hunnit slå nio, och ledig tid flödade plötsligt friskt. Det kändes därför så naturligt, som ett oavbrutet förlopp av spruckna fjärilsvingar i ett kalejdoskop, att slå mig ner på ett fik och läsa några sidor i en bok.

Med jämna mellanrum vände jag upp blicken från min famn, där boken låg nerbäddad, och betraktade det lilla dammkornet som ensamt virvlade runt i sin egna stillsamma värld av dans. Mittemellan solens nyvakna ögon.

And these two women were quite exhausted because of all the lovely gentlemoons which appeared when they with frantic eyes saw what others could not see in the town.

Dag två började med en resa in mot centrum.

Haha, Cockfosters sa vi och pekade stort på skylten. Men engelsmännen var nog antingen:
1. för vana vid namnet på stationen för att inte vilja dra på smilbanden
2. eller så tänker de helt enkelt inte på betydelsen, likväl som att stockholmare inte skrattar åt tunnelbanestationen Skarpnäck.

Okej, det sistnämnda var en långsökt liknelse.

Konstmuseet National Gallery som ligger vid Trafalgar Square var även det värt ett besök. Jag blev så pass inspirerad av romantikens landskapskonstnärer att jag genast började rita fluffiga moln så snart planet landade på hemmaplan.

Med varma bokhandelstips från en vän hittade vi strax till butikskedjan Waterstone's som finns på flera ställen i stan. Men vid Picadilly Circus ligger den största av dem alla. Närmare sagt den STÖRSTA I HELA EUROPA med hela 5 våningar! Mitt hjärta fick sig några volt kärlekskickar.

Speciellt när jag kom fram till bokstaven M på hyllan. Helst av allt ville jag köpa med mig alla dessa verk, då många av dem innehåller extramaterial. Men bagaget och plånboken sa prompt NEJ.
JO! skrek jag. Men fick inget svar. Istället gick jag och satte mig i ett hörn och tjurade ända tills Minna dök upp och undrade vad jag höll på med.

Londons stadsplanering med panoramaseende mot bland annat klockan Big Ben borta vid horisonten är ju så himla turistvänligt.

På eftermiddagen var vi tvungna att än en gång lyssna till våra hjärtan - det var dags för fika på det söta cup cakes-stället vid namn Hummingbird Bakery.

Jag bad Minna att posera med de böcker som jag hade köpt: Why I write (essä) G. Orwell; Oranges are not the only fruit, J. Winterson; Kitchen, B. Yoshimoto; The Turn of the Screw and Other Stories, H. James.

Jo, man skulle nog kunna påstå att jag även senare under dagen var lite på samma humör som på tåget mot Cockfosters.

När vi kom tillbaka till hotellet var det skriva-vykortsdags.

Därefter gick vi till en restaurang vid namn Nando's, som är en kedja som serverar typ "Portuguese flame-grilled PERi-PERi chicken". Det rådde för övrigt en del metafotografering i väntan på maten.

Maten kunde exempelvis se ut så här. Kryddstark och grrr-farlig om man så ville.

På den sista dagen sken solen lite lömskt, men regnet verkade ändå vilja hålla sig borta då vi av en slump promenerade förbi Hyde Park. Vi sprang även på parkens alla joggare som rusade genom tunnelbanegångarna för att komma upp till andra sidan motorvägen.

En av de slutliga besöken på resan var på den rustika gallerian Harrods, där de gröna markiserna på håll såg ut som en antik tandrad, utsmyckad med rotfyllningar gjorda av guldamuletter. Ni ser va?

Strax innan planet gick styrde vi återigen kursen in mot Picadilly Circus.

För att möta upp Tuyet, en före detta kollega till oss. Tuyet var glad över att se oss och vi var glada över att se henne, också för att hon var glad, och för att London gjorde oss alla glada. Gladpack!

Glad, ett galet glatt ord.

Innan jag lämnar detta inlägg vill jag passa på att tipsa om ett bra apotek som finns på flera ställen i staden. Boots, heter det och har en massa exotiska och relativt billiga skönhets-samt hälsoprodukter som dessvärre inte når igenom det svenska filtret.

Det var nog allt för denna gång. Goodbye London, I'll give you a call in one, two years or so.

Once upon a time there were two women in a blossom London. And of course, there were as well several other people in the town.

För lite mer än en vecka sedan åkte jag och Minna iväg på en liten resa. Vi flög tvärs genom hela universum, jag gjorde V-tecken och mitt hjärta kände liksom peace på jorden.

Så småningom landade vi i London, och hamnade på ett hotellrum som hade informativ konst på väggarna.

Morgonen därpå vaknade vi, slog upp fönstret och mötte stadsdelen Kensington med ett hello, good morning sir.

Med ett beroende av internet och chai tea latte äntrade vi Starbucks det första vi gjorde på morgonkvisten.

Sedan tog vi den legoliknande tunnelbanan norrut.

Till -  ja, ni kanske själva kan tyda skylten som Minna pekar på.

Nåvars, vi befann oss i Notting Hill!

Engelsmännen är för övrigt väldigt trevliga, och verkar dessutom ha sinne för humor.

Här kanske skylten är något mer tydlig. Vi var på väg till Portobello Road och den internationellt kända marknaden som finns där.

Vägen dit pryddes av de bekanta, pastelliga husen, körsbärsträd, en klarblå himmel och vårdans.

Vi befann oss tydligen väldigt nära Skottland, men beslöt oss i sista sekund för att inte ge oss ut på några vilda utflykter till andra grannländer.

 

Portobello Market var som sagt destinationen.

 

Där vimlade vi tillsammans med det grandiosa krimskramsutbudet.

Mitt bland stånden fanns en klädbutik som från topp till tå var inredd med äldre symaskiner.

När marknaden så småningom aldrig tycktes vilja ta slut, vände vi om och begav oss österut. Där stannade vi till och pekade på St Paul's Cathedral som var något svårfotad.

Det var ett litet projekt, men till slut fick vi ändå med katedralen och även oss själva på bild. 

Rätt som det var sprang vi på skylten som pekade mot nationalmuseet Tate Modern. Med stor lusta tog vi oss genast dit. På vägen passade vi även på att bli ett med konsten - pour l'art.

Floden Themsen log beredvilligt åt oss.

Och museibyggnaden kändes ganska mäktig där den reste sig i skyn, omgiven av sin blåa gloria.

Konsten på museet var högst beaktansvärd.

*Extramaterial*

På kvällen gick vi bland annat på upptäcktsresa i centrala delen av stan, kring Picadilly Circus.

Vi deltog även i The Fabergé Big Egg Hunt, i jakten på "the eggsclusive" Diamond Jubilee Egg.
Jag vill dock inte påstå att vår ambition var extremt stor, utan mest av det rådvilligt turistiga slaget.

Därefter upptäckte vi ganska mycket av London by night, mest för att vi gick aningen vilse.