Pub Noir

Torsdag: dags för Pub Noir vilket betyder att vi fick besök av vår lärare Stephan Larsen som högläste skräcknoveller för oss små elever.

Med teatralisk bravur och basstämma blev det slutligen tre skräckisar upplästa. Mera mera, tjöt vi nästan i kör. Hade dock lite svårt för att sova på det här, är lite mörkrädd, om fantasin får bestämma.

Efteråt blev det drink time! Kevin stod sedvanligt för de magiskt goda blandningarna.

Men min sjukt sårade mage fick snällt endast vatten i sig. Och någon enstaka oliv.

Sedan intog vi våra platser och småsnackade uppsatser och annat trevligt. Vi ser här Therése, Annie och Mikaela.

Även Therése systrar hängde med på denna skräckkväll. Syster Caroline

och syster Jennie.

Å jag fotade runt med kameran tills någon själ snällt erbjöd sig att istället ta kort på mig och min lärare. Kanske för att jag själv skulle känna på hur det är att bli fotad...

Vilken pärs. Det är gruvligt svårt att le naturligt på bild. Alla stirrar på en, man ler, kortet vill inte knäppas, det tar tid, ingen blixt, man ler alla stirrar, och till slut känns det bara fånigt så man skrattar, börjar skruva på sig och tänker att nu är väl kortet ändå taget?! Så som denna bild visar.

Jag återgick sedan till baren för att knäppa kort på tre foto-villiga herrar: Kevin, Christer och Christoffer. Christer och Christoffer är tydligen också något av frankofiler, fick jag reda på. Så resten av kvällen snackade vi falskfranska. Det lät ungefär lika fint som originalfranska. Oui.

Och jag fick ännu en foto-chans *SMILE*

Sedan knackade klockan mig på axeln och sa att det var dags att gå hem. Och lydigt begav jag mig hem, ut i den skräckfyllda Tim Burton-natten.

bonjour tres tristesse

Jag tror att stans videbutiker har börjat tröttna på mig vid det här laget, för antingen besöker jag dem för att köpa mig en rejäl påse lösgodis (videobutiker har oftast bäst och färskt utbud), eller så frågar jag butiksbiträdena efter äldre franska filmer som längre knappt finns att få på DVD, ens VHS. Sist jag var inne och frågade efter en film var igår, när jag precis åter börjat stå på mina rangliga ben som efter några sjukdar mest är vana vid att inta vågrätt läge. Och på min fråga svarade biträdet: nej tyvärr, vi har inte Bonjour Tristesse på hyr. Jag svarade ingenting. Biträdet letade hårt och efter en stund: men vi har den på köpfilm! Jag svarade: tack, det går bra utan. Ut från butiken och jag vill ju veta hurdan den där Bonjour Tristesse är! För under hela min sjuka har jag legat och gormat av längtan efter något franskt, en värld att fly in i.

På omvägar har jag nu äntligen fått tag på min Bonjour Tristesse - jag tog fram filmen, tryckte på play och förväntade mig att se cigariller, amour och en blasé-chic mademoiselle som i sin förfärligt trista vardag, en dag på ett café, faller i armarna på en stilig fransos och livet blir plötsligt en pastelldans bland musikanter med dragspel och jonglerande clowner på enhjulingar, Moulin Rouge-fluff och flödande vin, storslagna middagar, glömda sorger och ett lyckligt c’est la vie-slut.

Men så var icke fallet. Filmen var inte fransk. Filmen var amerikansk.

Tristesse.

Dessous, cest lenfer

Tydligen ville sjukan mig allt eller inget, det fanns ingen gråzon och jag var tvungen att kuva mig för meteoriten. Önskar att jag under dessa dagar hade fått en chans att se på en massa filmer och läsa en massa böcker... Åtminstone två filmer och någon enstaka bok, novell, dikt, post-it, vadsom. Men mitt under helvetet brakade även den tio-skaliga migränen loss, så det enda som gick att göra var att sova. Dygnet runt.

Nåväl. Nu ska vi sluta tycka synd om mig, (man blir sjukt ynklig av att ligga sjuk). På tal om ordet helvete, så missade jag ändå nämna att jag började läsa i boken Därunder ett helvete (Dessous, c’est l’enfer) som är skriven av fransyskan Claire Castillon. Första intryck: en simpel handling förd av ett vågat och speciellt språk. Tror dock att texten får ännu mer rättvisa om den läses på sitt originalspråk. Som sagt.

Dear mr Sickness, unwillingly I´m rising my white flag.

TO BE CONTINUED...

mäter vi oss med varandras framgång, vad är framgång?

Efter en kort överblick på diverse bloggar och statusuppdateringar finner jag mig stå en bit utanför alla andra, utanför samhället. Orsak: de flesta verkar nämligen "ha något spännande på gång", som kommer att innebära en massa stora förändringar i deras liv! Wow. Så häftigt. Jag vill också veta. Jag vill också ha riktigt stora förändringar i mitt liv. Eller vill jag det förresten? Handlar det inte om att jag själv vill ha något mer att skriva om, något mer än vädret?

Absolut unnar jag alla som på ett eller annat sätt förändrar sina liv och når framgång. Sin egen framgång. Det är det bästa som finns och är få förunnat. Att våga ta risker, utvecklas och därmed lyckas är en självbedrift som kräver stort mod. Speciellt i detta land. Men det som jag mer syftar på är den trend som verkar har skapats inom framförallt bloggvärlden där jaget, med all rätt, smider planer likt ett omvälvande epicentrum för bloggens egna framgång. Den "privata" bloggen (alltså inte en företagsblogg) har gått från att vara dagboksanteckningar till att bli en yta där man visualiserar sig själv som ett varumärke genom att dels, som i detta fall, lägga in så kallade cliff hangers. Små aningar om vad som kanske eventuellt snart kommer att hända i personens liv. Håll i er! Snart händer det! Detta leder till att vi dödliga får upp intresset ännu mer för personen i fråga eftersom vi gärna, på gott och ont, gottar oss i andras liv och personen blir därmed ännu mer uppmärksammad och dess självförtroende växer, ny framgång föds, nya möjligheter ges och så vidare.

Fast... Ska jag vara ärlig så har även jag en massa spännande på gång i mitt liv. Såjustdeja.

(Fast... allt är ganska relativt va? Att införa en ny maträtt i hushållet, det är väl att ha en ny spännande sak på gång. Eller? Kanske inte direkt livsavgörande, men rätt spännande för smaklökarna.)

TO BE CONTINUED...

prima kost

Jag överlevde sjukan, men ligger fortfarande och balanserar som en rostig vågskål mellan två världar. Att vara eller icke vara sjuk, det är frågan det.

Men sak samma.

Ska strax ta och blunda för natten tillsammans med en smekande macarong i magen, som smakade himmel. Himla gott. Man får lätt mersmak för de små liven, nästan så att de tar över min chokladabstinens. Nästan bara.

Har även proppat i mig gojibär som sägs bota nästan alla sjukt kroppsliga krig i världen. Och jag minns en dag på mitt förra jobb då min kollega... vänta nu, det var nog för två år sen detta hände, aj har det redan gått två år?! tiden går så snabbt och snart är man ännu ett snäpp bort från att vara prima lammkött ajaj. Min kollega kom i alla fall en dag till jobbet med en litenliten påse med ett väääldigt hemligt innehåll. Något som vi andra, dolt nyfikna, under fikarasten fick nys om att vara gojibär, wow! Handplockade och torkade gojibär ända från Malaysia, som sägs hålla alla sjukdomar borta, presenterade min kollega heligt som om hon just hittat Graal. Och dessa gojibär var tydligen väääldigt svåra att få tag på och min kollega hade visst upptäckt dem i en litenliten boutique på det Ööövfre och de kostade tydligen jääättemycket ja de gjorde de. Vi andra kollegor mellan 25-40 bast satt som små barn och tiggde undersåtligt av min populära kollega med ett: fåja maka, kanske?

Idag finns dessa exotiska bär i var och varannan mataffär under märket Risenta, Sveriges svar på pure hälsokost. Just det som jag har försökt hetsäta mig frisk på.

det värkar inte bra

Febervärken håller just nu ett strypgrepp om mina blånade leder och jag vet inte hur detta drama kommer att sluta. Antingen vaknar jag upp imorgon och viftar med vit flagga, besegrad av influensan som har erövrat min kropp, eller så vaknar jag upp imorgon och inser att strypgreppet endast var en engångsföreteelse. Detta skall inte upprepas. Ingen influensa på ingång. Mission incompleted. Ha, där fick du din sjuke jävel.

Vill ni förresten se på en himla tjusig Parisguide så kolla in denna blogg. Ägaren till bloggen, Sandra Beijer, är duktig på det där med stadsguider, foto överhuvudtaget. Men hon är nog ändå inte lika franskbesatt som mig, nä det tror jag inte.

myrkrig

Det brukar gå i perioder men mestadels är det ganska lugnt, förutom vid lunchtid. Men igår, jag vet inte vad som hände då det rådde ständig rusning i butiken. Ända från öppning till stängning. Och jag tänkte på snöovädret. Tänkte att vädret igår skulle hålla fast oss marionettmyror bakom låsta dörrar och nerdragna persienner, med tända ljus, raggsockor och tekannor till badkar. Men inte alls var det så. Jag tror att snöovädret (alla oförutsedda fenomen för den delen) har en speglingsverkan på oss. Jag tror förresten inte, jag vet, att vädret smittar av sig på oss och vi i vår tur reagerar med rebelliska handlingar - genom att med fanan i motvind bege oss ut för att trotsa vädret.

Det var som sagt ovanligt mycket folk ute igår. Klart att det var, vi kan ju inte stanna upp våra liv bara sådär, även om våra kläder alla gånger inte är beredda på det. Det är bara lokaltrafiken som stannar upp sitt liv, medans vi andra fortsätter att leka myrkrig.

jakten på den franska illusionen

En vacker dag ringde mina arbetskollegor mig och utropade: skynda hit till butiken, det regnar typ fransmän här!

Ni som känner mig förstår då att jag inte var särskilt sen med att hoppa på tåget - någon (telepatisk?) själ hade nämligen skänkt en del franska böcker till oss och jag lyckades haffa några fina exemplar med hjälp av min kollega på telefon: vad vill du ha då? vi har... eh, jag kan ju inte franska! sa hon aningen förvirrad på andra sidan luren. Nä inte jag heller, andades jag hest med en rabbit fuck-puls bultandes genom halsskinnet. Lägg bara undan någon åt mig, vilken som helst, BARA DEN ÄR FRANSK!

Kan så här i efterhand erkänna att jag var en aning uppjagad, även efter samtalet.

Tack alla som medverkade.

om svar anhålles

Det hela hade gärna fått bestå i ytterligare någon dag, för när jag idag åter anlände till storstaden var en stor del av mig fortfarande kvar hos lugnet, som naglat sig fast i mina föräldrars soffa. Framför tv:n. Där har jag under tre dagar sjunkit in i det verkliga livet, bort från den beständiga bubblan av stress och abnormt fokus. I soffan, framför tv:n, bland skogar och lördagsgodis har lugnet klivit fram, tagit mig i hand och sopat bort tröttheten.

Det krävs ibland en storstad för att kunna se på verkligheten, men även en paus från den för att landa i verkligheten.