Morgonprakt

Ofta brukar jag vakna för att direkt svisha iväg på aktiviteter snabbare än ljuset själv, men idag gör jag inte det. Det är lördagsmorgon och jag ligger och drar mig som självaste fan. Farligt belåten och tidsgirig. Länge ligger jag i min härligt träiga soffsäng, tänjer ut min knakande kropp och beter mig som en spinnande katt, i all enkelhet. Klockan drar sig den med, framåt, och jag hör grannarna börja vakna till liv. På håll smäller en dörr på lur, någon näsa nyser till och det börjar dofta kaffe och morgonnyheter. Och jag puttrar vidare i min lilla varma sänggryta, sjuder in i det sista, snart färdiglagad och redo för dagen.

Magen börjar smått suga dra och ha sig, jag smyger mig hastigt upp och trippar som en spanare över ett kallt golv, finner strax köket och haffar mitt första blickfång, saltiner. Sedan bäddar jag åter ner mig, funderar på några texter som får det att killa till i ryggmärgen, medan kexen grynar igen munnen. Men kanske borde jag ändå snart stiga upp, så att jag inte somnar om igen.

The Nike Blast 2011

Nu i helgen ägde årets största träningskonvent rum i Stockholm. Träningsfantaster, fanatiker, dansare, instruktörer och tusen andra inspirationssugna tågade till Frescatihallen för att vara med på The Nike Blast 2011. Jag hade egentligen inte råd att vara med i år... Men så kontaktade min kompis Sandra mig några dagar innan helgen och sa att hon hade fått tag på en extra biljett, som jag kunde få! Gissa om jag blev glad.

Väldigt tidigt för att vara lördag möttes vi upp, med träningsväskor fyllda med ombyten, energipåtår, vattenflaska och laddade batterier.

På G, Sandra och Malin ser ganska pigga ut. Ser ni förresten killen i bakgrunden, han sover, tror jag. Jag vet inte vem han är men gissar på karaktären Raskolnikov i Brott och Straff.

Sara och jag, som ser trött ut, eller bara nyvaken.

När vi kom fram hade Sandra massor av energi, taggad till 100.

Det var finskyltat och spänningen steg.

Frescatihallen som annars är en grön och simpel badmintonhall var förvandlad till ett Nike-imperium med dekor, dockor och ljus.

Vi checkade in och slog oss ner. Bilden visar lite lugnet före stormen.

Sedan spanade vi in schemat och dubbelkollade vilka klasser vi skulle gå på innan vi gjorde vågen och gled åt olika håll. På schemat stod en massa kända svenska och internationella namn, som Kristin Sudeikis, Marvin Foster Jr, Ambra Succi och Tony Stone.

Det här är den stora salen, där de största klasserna ägde rum.

Det här är Nike-shopen, där den största kön ägde rum. Här har vi förresten mina före detta kollegor: Jenny, Silvia och Sara.

Och vet ni vad, det här är Gaelle Conil - dansare och en av presentatörerna på konventet. Men vänta, jag är inte klar där, för vet ni vad mer? Hon är även FRANSYSKA. Men det var ju i och för sig inte så svårt att gissa med tanke på mitt überleende. Farligt.

Klockan nio drog Åsa igång med sin Streetklass.

Adrenalinet skenade snabbt iväg, fotograferna trängdes vid scen och dansentusiasmen var redan i sitt esse. Och det här var bara första klassen av sex resterande(!)

En kvart mellan varje klass och det blev öppningsshow med dansuppvisning i första pausen. Storstilat och vackert.

Därefter rusning till Gaelles raggaklass ’Dancehall Vibes’. Det var mycket skaka rumpa, fast på franskt vis. ’Come on girls, you have to really mean it when you do it’, sa Gaelle med fransk brytning och bet sig samtidigt i läppen. Ah!

Sedan var det lunchdags, som jag inte hann med, eftersom Sandra hade gått vidare till final i tävlingen Nike Top Instructor! Här på bild med resten av finalisterna, precis innan det var dags att sätta sina kunskaper på prov och leda en klass i tio minuter, inför frivilliga deltagare och en jury.

Sandra rockade fett.

Och fotograferna fotade fett.

Sedan fortsatte dagen ungefär på samma vis, ända tills jag kom hem vid sextiden och damp ner framför mat och säng. Återstår en dag kvar, söndagen.

05.30

Sjukt pigg sällskapade jag sedan hemåt med Åsa som höll i morgonklassen.

I morse var det dags igen, att ta träningen till en morgonnivå. Jag vill inte direkt påstå att det har blivit lättare för mig att stiga upp så tidigt, nej jag känner mig inte alls som en kexig ballerina när klockan surrar igång 5.30. Ögonen är tröttröda, vattniga och salivet ligger fortfarande färskt i mungipan. Men när jag väl har hävt mig upp ur sängen, daskat ansiktet med vatten, kommit utanför dörren, när vinden nypt tag i mina kinder och benen gått ur sig sömn, känns träningen som en dans. För att inte tala om resten av dagen som känns som en dans, jag valsar runt och bredbildsler åt alla vänner, och åt folk jag inte känner. Åt hunden som väntar på sin matte utanför ica, och åt en främling som frågar mig på fika.

Och så håller det på, med morgonträningen.

Två blyga rader

Det finns en sliten klyscha kring själva skrivandet. Det sägs att den som skriver inte enbart älskar skrivandet, utan snarare finner en hatkärlek i det eftersom det faktiskt är besvärligt att skriva.

Jag har alltid haft lite svårt för att förstå det där; om det handlar om att försöka leva upp till en förlegad bild av ett pretto-alter ego, som mest för sakens skull, slår sig ner med en flarra vin och skvätter sorg över tangenterna? Eller om det faktiskt är svårt att hantera skrivandet, att relationen till skrivandet förhåller sig som med kärlek, och alla vet vi ju att kärlek inte är livets lättaste gåta?

Så har rutinen alltså gått varje gång jag hamnat i ny kursgrupp där man ska presentera sig själv och svara på lärarens allra första fråga ’om det är enkelt att skriva’, varpå majoriteten av deltagarna i samstämt korus uppgivet har skakat på huvudet och läraren har förnöjt smånickat, dragit på munnen och sagt: nej visst är det så. Inte är det lätt att skriva inte. Och där har jag sjunkit ner i stolen som ett vilset svart får och undrat varför man då överhuvudtaget ger sig på skrivaryrket, varför inte göra något annat som gör en glad om det nu ska vara så förbannat sorgligt och tragiskt att skriva?!

Men så sitter jag nu här med ett dokument framför mig som, så när som på två blyga rader med meningar, lyser bländvitt. Jag har tittat på dokumentet ett bra tag, så länge att jag har börjat se prickar och genomskinliga simmande mönster på allt det bländvita. Jag tuggar tankar, saliv och det snurrar vemod i huvudet. Jag brottas med ord, med stil, med klyschor, punkter, kommatecken, berättarperspektiv, jag surfar planlöst runt på nätet och petar bort skit under naglarna. Dagssolen vill bara blinka förbi mig, jag suckar högt, grannen intill bankar hårt på väggen, ber mig hålla käft. Så slutligen. Efter många och väldigt sorgliga minuter rätar jag ändå på mig, tar mig i prettokragen och trycker till slut upp dokumentet på helskärm. Två rader.

Sen säger jag inget mer.

Ida Sjöstedt

Jag hör till den udda varianten som aldrig har drömt om mitt eget bröllop. Ni vet, tänkt mig hur min blivande make ska se ut, vart vi ska gifta oss och framförallt hur min bröllopsklänning ska se ut. Kanske för att jag inte har så mycket till övers för bröllop överlag, även om jag kan attraheras av andras bröllopsfäbless.

Men i och med modeveckan dök designern Ida Sjöstedt just upp i mitt liv och stal mitt skrudhjärta, vilket gör att jag nu går omkring och fantiserar ihop farligt rosa historier om en eventuellt framtida bröllopsklänning.

Det här är så mycket -håll i er nu- 50-tals franskromantik!

Om inte bröllop kan man så småningom klä sig sommarfin i spetsdress, kräma på rosa läppar och dra igenom vågig mittbena; et voilà, tu es une Brigitte Bardot.

Bildkälla: 1 2 3 4 5

Hey hörni

Annie håller hårt om sitt original, köpt på ett postkontor i Paris för några år sen.

Är det möjligtvis någon som känner någon, eller är det kanske du själv, som har en sådan här väska på lager? Och kanske vill du bli av med den, kanske vill du eller någon som känner någon sälja den till en frankofil? Tveka då inte att kontakta mig på libfina@live.se

Sweet.

Ett finbesök och jag sjunger i yoghurt

Det var ännu en grå vinterdag, luften hängde sig så rå att det sved om fingrarna och nöp om tårna. Men det gjorde mig inget eftersom jag både blev bjuden på middag och fick finbesök.

Allt började med att invänta ett ankommande tåg. Det var nästan rusning på centralen, folk som för livet rusade till tunnelbanan. Tänka sig, missar man ett tåg kommer inte nästa förrän om hela fem minuter. Fem. Minuter.

Finbesöket anlände i tid och bestod av min bror Christian och hans flickvän Sarah, som skulle åka lite båt till grannlandet i öst.

Vi drog till Kulturhuset för att luncha. Bara för att vädret var ruggigt behövde inte utsikten vara likaså. Vänta bara, ni ska få se på utsikt över hela Stockholm, ropade jag gällt genom vinden.

Men först stötte vi på en märklig affisch, ser ni, den till vänster. Det var reklam för en dj-spelning och ska säkert föreställa något i den stilen. Okej okej, jag har vild fantasi. Okej.

Några rulltrappor senare kom vi till slut upp till högsta våningen på Kulturhuset. Vilken utsikt. Magnifik. Eller vad säger ni, för mycket betong kanske? Alldeles för många grå byggnader för att få kallas för utsikt?

Lunchen var god, eller helt okej. Sarah var i all fall sprudlande (färg)glad och fin.

Även syskonen var glada. Det var mysigt att träffas bara sådär. Inget förmätet, inget flåd, bara utsikt.

Efter maten slängde samtalet sig över på mobiltelefoner, då Christian visade mig sitt senaste high tech-fynd. Så här trycker man på tangenterna om man vill skriva ett meddelande, sa han och höll god min när jag knagglade mig fram. Kunde inte skriva mitt eget namn, teknik alltså. Men måste byta telefon, det här går inte, min flintamobil går knappt att skicka sms med längre.

Sedan blev den ruggiga dagen med ens allvarlig, svart. Det var kväll. Christian och Sarah befann sig ute till sjöss medan jag red hem till Marion,

som stod och puttrade thai-gryta. Kokosmjölk och chili-heta kryddor klädde köket med sting. Julia bidrog med direktimporterade kryddor från Thailand.

Även Ida ville ha middag.

Och jag fick ett annat recept från Julia som tydligen ska vara ett riktigt ess. Har inte själv testat det, så den som äter får se.

MEN, bara för att thai stod på menyn innebar det inte att Frankrike var bortglömt. I Marions lägenhet låg en Laudrée-ask och franskfrestade mig.

Sedan åt vi, jag gläfsade i mig maten som en varghund. Tres bon!

Å Ida hade dessutom bakat cheesecake, yummy oh mummy.

Därefter sjöng vi i yoghurt. Alltså lyssnade på gamla klassiker och gjorde som när man var liten, kanske som när man är vuxen - sjunger så som man tror att texten går - att sjunga i yoghurt. Obs! Uttrycket är franskpatenterat: chanter en yaourt.

Ja, och så höll på vi på hela kvällen, lyssnade på Celine Dions franska låtar och jag sjöng definitivt i yoghurt. Ingen tvekan.

Efter några vänskapliga timmar blev dags att bege sig hem till ett grönt alienkök. Och jag som för en sekund trodde att de inhemska thai-kryddorna i maten gjort djupt intryck på mig, men kom på att köket de senaste veckorna faktiskt har lyst så här, av helt naturliga skäl. I brist på ny glödlampa har jag istället skuvat dit en grön som jag haft skräpandes hemma. För det händer ju rätt ofta att man istället råkar ha en grön.

Dumma bumling

Jag sitter här med ett sällskap som till slut får mig att må illa - lösgodiset. Det var ett tag sedan jag åt lösgodis och egentligen var jag inte alls sugen på det idag, men tänkte att kanske, när jag väl känner efter, saknar jag nog ändå smaken av det och det var ju så längesedan nu. Och kanske gör jag bäst i att köpa med mig en påse, som absolut garanterat kommer att räcka ända tills nästa helg! Nejdå inte överdriver jag, inte alls nej. Godis är till för att ätas bit för bit, suga på karamellen som man säger på invävt språk.

Men ändå slutade det med att jag åt upp hela helvetet. Påsen ligger nu framför mig och gapar tom som en tandlös munhåla. Sockret har börjat orsaka sockerstjärnor för mina ögon, jag ser dubbelt, och storleken på min mage slår vilken öldrickare som helst. I magsäcken plaskar en massa båtar, hjärtan, mintisar, kyssar och bumlingar runt. De skrattar så det ekar och pekar på mig, jag trycks in i hörnet på skolgården, sänker blicken och skäms. Jag är lurad av mitt eget begär, gråskalan existerar inte i min värld. Här är allting svart eller vitt, även om gråbalans vore att föredra.

En gång i tiden kunde det inte gå en helg utan att jag köpte på mig godis, i en butik där folk handlade snask till bion som låg alldeles intill. Varje lördag stegade jag bestämt in i butiken och valde lösgodis så som pudeltanter shoppar diamanter. En dag frågade ägaren till butiken vilken film jag skulle gå på och jag svarade att jag inte skulle gå på bio, jag skulle bara hem med allt mitt godis. Och så rullade det på när han en dag till slut tog mod till sig och frågade om vi skulle hitta på något. Det var modigt gjort av honom, inte för att jag är en viss typ eller så, men folk som generellt vågar olika saker får många plus i kanten, och kanske en guldstjärna.

Nu vet jag inte varför jag sitter och berättar allt det här för er, om godis. Som om ni bryr er, som om ni har tid med detta. Jisses. Som om livet inte bär på viktigare saker än ett sockerbegär och min luddiga text om pudeltanter och diamanter.

När jag blir stor vill jag

Ha en bankers som ljuskälla.

Vila rumpan på en träig men hemskt charmig pinnstol,

samtidigt som jag lutar mig över ett skrivbord med hemliga lådor att förvara kärlek i.

Och så vill jag tapetsera mina väggar med böcker. Väggarna ska andas fiktion. När man kliver in i detta rum ska man kunna höra en finstämd ensemble med flera hundra röster från alla karaktärer som samtalar med varandra. Vem vet, kanske blir Romeo förälskad i Isolde och sagan antar ny form. Tänk er. Det vore ganska främmande, men ändå fint.

Grymt vaken

Att kalla mig för att vara morgonmänniska är lika sant som att säga att Sverige är ett tropiskt land. Det är för mig fullkomligt absurt att vakna tidigt, tvinga fram nykter vakenhet ur djup sömn. Inte för att jag inte tycker om tidiga morgnar, tvärtom. Tidiga morgnar är en av de vackraste saker jag vet. Speciellt tidiga sommarmorgnar när solljuset sömndrucket kisar sig fram över sömnvarma smågator, beredvilliga vägar, över djupbugande hustak. Det är skentyst, någon enstaka bil kryper yrvaket fram längs med vägen, slumrar till under sin färd, kommer för någon sekund ur sin bana och återfår snabbt balans. Butikerna öppnar upp sina ögon, sträcker försiktigt på sig, och på håll rastar någon anonym gestalt sin jovialiska hund.

Idag vaknade jag väldigt tidigt för att gå och träna och jag svor åt mig själv för att inte ha tagit med kameran, för just idag av alla dagar lekte himlen en högst ovanlig palettkarta. Som en regnbåge. Morgonljuset gjorde mig extremt svårmodig, på ett fint sätt. Och kameran, den låg hemma.

Ibland händer det att jag tvingar mig upp väldigt tidigt, trots att jag vet att jag hatar det eftersom jag har förstått mödan i det hela. Morgonen får inte berövas livet självt. Det blir nästan som en sport, att se om jag verkligen kan bända mig upp när klockan väl ringer. Trotsa mitt nattövermod. Varje gång jag gör så, ställer klockan, blir jag samtidigt rädd för mig själv. Rädd för att jag inte kommer orka att ta mig upp, vilket slutar med att min puls plötsligt börjar göra extrema volter, det ormar sig om halsskinnet, samtidigt som adrenalinet hastigt ökar i vikt. Det hela resulterar i att jag istället ligger alldeles klarvaken i min säng och stirrar på mina stumma väggar. I mörkret blänker mina ögon likt två svarta oljefat. Det går en timma, kanske två, det går även fyra timmar, och om en timma ska jag upp igen. Det är just DÅ som jag blir riktigt rädd för mig själv, jag tvekar på min egen karaktär. Sömnen håller ett stadigt strypgrepp om min hals, jag ber för livet.

Råkar jag nu för ovanlighetens skull till slut somna in sker det i någon form av dvala mellan harig dröm och infantil vakenhet. Jag drömmer om en vanlig dag, förvisso något genmanipulerad till sin form, samtidigt som mina ögonlock fladdrar vilt likt skrämda ljuslågor.