Varmsött på påse - vattenvägen till vardagslyx och ett gott samvete!

För variationens skull tänkte jag, istället för choklad, tipsa om teet Four O'clock som smakar lika mycket som det doftar. Just denna heter Vitt Chai, men i sortimentet finns även bland annat Tiramisu, Lakrits Kryddor och Choklad Kryddor.

Eftersom teet både är ekologiskt och fairtrade kostar det därför mer än min skjorta från H&M. Men för det goda samvetets- och vardagslyxens skull är det helt klart värt att ta sig en kopp när den goda smaken faller på.

NO YOU ARE NOT THE CENTER OF THE UNIVERSE

Den oräkneliga tanken på universums storhet kan ibland vara till en bra hjälp när småsintheten faller över en. Det kan i och för sig tyckas verka långsökt att relatera till det helt okända då man oftast utgår från sin egen kontext på jorden, på den plats man lever på. Men för mig är universum absurt nog en konkret referens, bland annat för att dess vackra mystik gör mig knäsvag, samtidigt som jag får behaglig svindel över det för evigt oupptäckta, det orörda. Eller som min kompis Minna sa då hon liknade universum på en jordlig skala; att den upplevda svindel-känslan är som att bada i klart, djupt vatten.

Den akademiska nattvarden

Idag hölls mitt allra sista seminarium på universitetet, vilket vi vänner ville fira med en sista måltid tillsammans.

Vi slog på stort och begav oss till Gröna villan som serverar områdets fräschaste och godaste lunch. Vilket förklarar varför den inte är den billigaste.

Precis utanför villan hade några puttriga vårblommor lyckats leta sig upp bland de snåla plusgraderna. Jag tyckte synd om blommorna, för på något sätt kunde jag skymta en svag glöd hos dem som påminde mig om före detta optimistiska själar som en gång i tiden kämpade för sin frihet, men som till slut gav upp kampen mot den konventionella kylan runtom i landet.

Hursom. Green Peas heter det vegetariska lunchstället på Gröna villan

där det finurligt nog ingår ärtor i salladsbuffén.

Dock ingår inte vänner i menyn, men det går jättebra att ta med sig som trevligt lunchsällskap. Barnvagnar, hundar och katter tror jag dessvärre inte får plats där.

Efter en välfylld tallrik, mun och mage tog vi farväl av våra tre studieår för att lyfta på vingarna mot andra breddgrader. Kanske någonstans där alla vårblommor får chans att blomma helt fritt.

Starbar, peanutty caramel crumble

 

Nu är jag tillbaka på svensk mark och det har blivit dags för ännu ett smakprov på en av Marabous nya chokladprodukter -  'Starbar' med smak av jordnöt och karamell:

Själva namnet Starbar med dess logotyp, samt det grafiska trycket med blåa stjärnor och diagonala linjer på förpackningen, relaterar till det smakutbud som går att finna hos en amerikansk produkt à HUGE TASTE! COSMIC CRAVINGS! MUCH IS MORE! ORGASMIC THRILL! och så vidare. Jag förväntade mig alltså att chokladen skulle erbjuda något i linje med lika storslagna versaler. Helt enkelt en fet show!

Men showen uteblev då det inte riktigt framkommer vad chokladen ska smaka, och dessutom känns den aningen torr och smulig i mun. Choklad förvisso, men jag saknar den distinkta smaken som tyvärr falnar, vilket får mig att istället tänka på godis för hamstrar.

Detta är med andra ord en väldigt blyg pretention på amerikansk choklad, i sin avsaknad på kontrast och vulgaritet.

Betyg: L L

Det oavbrutna fördomsomloppet

I år är det 500 år sedan romerna anlände till Stockholm. Åren som förflutit sedan dess kan få vara det stående exemplet på Sveriges dysfunktionella integration. Om denna hade kommit någonstans när Statens institut för rasbiologi i Uppsala grundades på 20-talet är inte troligt, men då hårdnade klimatet väldigt. Och ända till efter andra världskriget fortsatte utredningar av romer som skulle rensas ut. Inte med samma medel som Nazityskland utan en mer smygande strategi i form av tvångssteriliseringar och bortadopterande av romska barn.

Många säger att de inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren i Tyskland, men detta måste kommit till deras kännedom åtminstone 1948, då ”tattarkravallerna” i Jönköping ägde rum. Då ”vanligt” folk i medeltidsanda skulle göra upp med ”tattarna”. I dagar höll denna lynchmobb på.
Fick vi lära oss om detta i skolan måntro?
Nej.

Jag är uppvuxen i en by utanför Jönköping, och när en romsk familj flyttade in i de enda hyreshusen som fanns upprepade sig historien som så många gånger förr. Den romska familjen blev anklagad för allehanda saker och det hela slutade med att ett par av byborna sköt efter familjen med gevär från balkongen.

Vi hade minnesdagar om förintelsen i grundskolan. Oerhört bra, något sådant får aldrig falla i glömska. Men romerna som också var offer för den lämnades utanför, och det som hände i närmsta staden likaså.

Det var de vuxna i byn som stötte ut den romska familjen, och de förde fördomarna om romerna vidare till sina barn. Kanske om skolan berättat om ”tattarkravallerna” hade inte ännu en generation hopplöst färgats av den antiziganism som är så förskräckligt utbredd i vårt moderna, öppna samhälle.

Rasism kommer alltid stå som liktydig till oförståelse.

Skrivet av: yurei.blogg.se

En oval tärning skulle garanterat ge mig fler sexor än den här... kvadraten

Skrivet av: gästbloggare

All you need is love

För två veckor sedan bestämde Minna och jag att vi hux flux ville åka iväg på en liten resa, för att lufta på våra saggiga vintersjälar och erinra oss livets glöd.

Bildkälla

 

I fredags tog vi därför planet som två timmar senare landade på en mark som jag aldrig tidigare har stått på.

Och här roar vi nu oss, bland annat med att gå på afternoon tea

och strutta runt bland gator, marknader och museer, bokhandlar, klädbutiker och gruvligt många fikaställen. Däribland ett numera legendariskt café på 221b Baker Street.

Då ombyte förnöjer tänkte jag passa på att bjuda in andra röster till bloggen. Imorgon samt övermorgon kommer därför texter som är skrivna av två gästbloggare att publiceras här på bloggen. 

På återseende!

Betygsro

Detta är ett kåseri som jag nyligen skrev för stundenttidningen Gaudeamus.

Somliga förknippar sin lärare med gud. Med all rätt – det är läraren som har makten över studentens öde, över studentens betyg. Med stor precision pressar läraren dit betyget med sitt väldiga pekfinger och utropar sedan förnöjt: Haha, där satt den! Sedan delas betyget ut till den hispiga studenten och domen är för evigt fastställd. Studenten har ingen som helst rätt till vidare talan. Nåja, kanske får denne en liten förklaring till vad som gick fett snett. Men annars: läs betygskriterierna för de säger ALLT (om ALLT).

Men ett betyg betyder ändå inte allt. Låt oss i stället glädjas över våra egna prestationer. Låt oss lyssna till vårt inre och giv oss vårt dagliga pappkaffe. För vi vet att betyget är ett hopkok av vår egen möda, blandat med en stor dos av guds egna föreställning. Mest om sig själv, men också om oss dödliga där nere i skolkorridorerna.

Därför är gud inte heller allt. Vid närmare eftertanke kan även gud fela och glorian hamnar på sniskan. Och när det visar sig att gud en gång i tiden också traskade runt nere i korridorerna, känns betyget genast mycket mer mänskligt. Ungefär som kött i gladpack. Det är okej att fela gud, vi fördömer dig inte. Så länge vi vet värdet av oss självA.

Kött i inbunden form

Jag är inte särskilt konsekvent när det gäller att få i mig proteiner, det vill säga från bland annat kött. Men för näringsintagets skull försökte jag exempelvis häromdagen att äta spagetti med köttfärssås. Vilket alltid sker med smak av motstånd.

Nu är visserligen köttfrågan i första hand ett moraliskt dilemma, men en av orsakerna till varför jag sällan äter kött är även för att jag inte klarar av att stoppa i mig det. Jag drabbas av avsmak över det faktum att jag tuggar på ett dött djur.

Framför mig ser jag samma återkommande bild: ett uppslitet kadaver på savannen, där andra små ettriga djur vilt rycker åt sig innehållet i magen, hur det slafsas runt bland inälvor och rått kött som slits i stora stycken, och revben som sticker upp mellan blodigt slappa muskelvävnader bland slöa flugsvärmar. Och däribland den vibrerande hettan i luften som tycks vilja hålla andan - det omgivande landskapet är helt tyst. Förutom det envisa ljudet från gräshopporna.

Den bild jag får upp i huvudet är möjligen något långsökt vad gäller min avsmak. Men den zoomas in svindlande nära så snart jag för gaffeln till mun.

Svårast av allt är de sista tuggorna av förströdd köttfärs som jag skrapar upp på tallriken. Samtidigt som jag öppnar munnen för att ta en tugga tänker jag på det döda djuret på savannen, och sedan på resterna av det döda djuret som ligger i min mun, fast i kryddad form.

Balansen

Jag vill inte direkt påstå att förra veckan, då jag var sjuk, gjorde mig renad på något religiöst vis. Men i och med att jag inte kunde äta särskilt mycket vande jag mig därför naturligt av vid min dagliga last av coca-cola.

När jag tillfrisknade kändes det därför som om jag hade gått i djup rening, även mina inre organ kändes som en midsommarnattshimmel. Alldeles vita, nästintill genomskinliga. Suget efter cola var helt plötsligt borta, och bara tanken på drycken kändes som en sliten kärlek som man inte längre känner ett desperat behov av att upprätthålla.

Nu anar jag i och för sig att mitt antibegär mestadels är baserat på naiva, nyfödda tankar som tror på ett definitivt cola-slut för min del. Precis som att den godtrogne förbiser orättvisor i världen. Men jag vill nu ändå passa på att njuta av den här milda tiden mellan beroendets motsatser. Mellan svart och vitt.