Tider, år, löv och vår

Jag sitter och funderar sönder mitt huvud. Utsikten från mitt fönster är fortfarande ganska mager, inga löv på träden, ingen sol på himlen, det finns överhuvudtaget inga generösa färgnyanser att fiska upp någonstans. Ärligt talat är vintern på det stora taget inte så mycket alls att hänga i julgranen. Men vad jag egentligen vill säga med detta är att de vakuumfyllda mellanperioderna i alla årstider inte hade varit till någon nytta, om det inte hade varit för att vi faktiskt behöver utstå menlöshetens grepp för ett tag.

Jag tror inte att våren hade välkomnats på samma sätt om inte vintern hade envisats med att vara så hemskt grå under några långa månader. Jag tror snarare att vi hade blivit något stumma över våren om den hade anlänt alldeles för hastigt inpå vintern - ungefär som när man precis har haft ett brustet hjärta är det svårt att direkt bli kär på nytt. Man behöver vänja sig. Man behöver fylla ett hålrum med bara tid. Allt behöver sin tid. Och när väl den nya tiden kommer blir det sedan enklare att skifta nyans tillsammans med den. Jag läste nyligen denna rad, minns inte var, men den säger en del om allt:

"de vackra årstiderna gör det lättare för mig att förändras"

Dags att kanske bju på en bild?

Stackarna, ni måste vara helt utsvultna och slutkörda efter mina två senaste inlägg. Tänka sig att det går att spotta ur sig så mycket text, på en blogg dessutom! Tjejen lär aldrig kunna hantera twitter, kanske ni tänker. Hon skulle bli avstängd om hon ens skrev en enda mening som säkert skulle sluta på tusen rader. Typ, get a room, tänker ni eller nåt sånt. Eller varför inte, get a novel, kanske ni också tänker? Eller... okej jag ska sluta!

TOY - orsaken till min dubbla åldersnoja. Förpackningen ser förresten ut som ett enda stort tuggummi som någon har knaprat lite i kanten på.

Asså den här tjejen verkar ju helt TOY, kanske ni tänker.

Hjälp, Im TOY old!

Jag har en vän som egentligen inte är så mycket äldre än mig, men tydligen tillräckligt gammal för att det ibland ska uppstå ett glapp när vi pratar om säg vissa tv-program från när vi var små. Och då skrattar vi lite åt det där med vilka referenser man har i bagaget bara för att man råkar vara född under olika årtionden, varpå min vän plötsligt får något moloket i sin blick, som om han just fått ett sorgset bud meddelat till sig - han inser med ens hur gammal han faktiskt är, jämfört med mig.

Men ’Fem myror är fler än fyra elefanter’ fanns väl ändå när du växte upp, frågar han trevande? Ja såklart det fanns, utropar jag! Och ’Bolibompa’! Det såg du väl också på, försöker jag? Eh, näe inte ’Bolibompa’, men ’Trolltyg i tomteskogen’ såg jag. Såg inte du? fortsätter han. Jag ser frågande på honom. Nähä inte det, svarar han. Och sådär håller vi på, mest på skoj. 

Jag vill inte påstå att jag på något sätt tävlar med min vän eller andra personer som är äldre än mig. Men med tanke på min åldersnoja kan jag ändå inte låta bli att dra fördel av den här typen av jämförelser. Det finns ju visserligen ingen allvarlig mening i detta, men lämnar mig alltid belåten med en insikt om att jag trots allt inte är så gammal.

Idag upptäckte jag till min överraskning att det åter har börjat säljas TOY-tuggummin i handeln! Glatt norpade jag åt mig en påse -saknar dock den äldre förpackningen i tunn kartong- och skred till kassan. Vad är det här för något, säger tjejen i kassan med stora ögon? Jag tittar på henne. Eh, TOY-tuggummin, svarar jag och undrar om hon driver med mig. Jaha, nä jag pratade inte med dig, säger hon och vänder sig till sin kollega. Ja, vi har börjat sälja dem nu, svarar hennes kollega frånvarande samtidigt som hon skrapar med något papper. Igen, säger jag. De har börjat att säljas igen. A juste, igen, rättar kollegan sig själv. Tjejen i kassan stirrar på mig. Vadå, visste du inte det, säger jag till henne. Att de har säljts förut?

Från och med här tar min åldersentuisasm sin tvära vändning när jag inser att jag har blivit så pass gammal att tjejen i kassan inte vet om att TOY är ett klassiskt tuggummimärke som var väldigt populärt när jag var liten, för bara ett antal år sedan. Jag får svindel. Det svartnar om ögonen och utan att tänka mig för frågar jag henne hastigt: vadå, hur gammal är DU egentligen? Eh, jag är 89.a, och du då, frågar hon något beklämd? 84.a, svarar jag stolt. TOY fanns väl när jag var runt en tio år sådär, säger jag och sträcker på mig. Jamen då så, då var jag ju bara fem år, säger hon och ler mot mig. Jag ler tillbaka. Men det är något konstigt med mitt leende, det verkar ha hakat upp sig under mina nollställda ögon.

The Nike Blast, dag II

För exakt en vecka sedan pumpades det massor med muskler, adrenalin och glädje, på Nike-konventets andra och sista dag.

Söndagen började tidigt den med, men inte lika tidigt som lördagen. Jag befann mig åter på Universitetet, inte för att läsa utan för att dansa. Solen hade hunnit vakna till liv och värma upp min träningssargade kropp - jag upptäckte att jag hade muskler jag inte trodde fanns, fantastiskt.

Musiken dunkade ända ut, klasserna hade redan startat igång och jag smet förbi för att fylla på min vattenflaska innan min första klass började.

Och vid skåpen träffade jag på Malin, hej hej. Malin hade också upptäckt muskler under natten hon inte trodde fanns.

Och Marion dök lägligt upp hon med, redan uppvärmd efter sin första klass.

Sedan var det jag som fick äran att bli svettig, efter en raggaklass ’Shakedown’, med instruktören Kimmo Jukkuri från Finland.

Och så var det dags. Att kora vinnaren till Nike Top Instructor 2011. Sandra på scen tillsammans med de andra finalisterna. Mitt hjärta gjorde trumvirvelslag samtidigt som Björn Lindgren från Fitness Magazine höll i micken.

Dessvärre vann inte Sandra. Men att ta sig till final, ja överhuvudtaget komma med i tävlingen är en stor vinst det med! Och så snart vinnaren var korad bjöds det på ännu en dansuppvisning.

Som jag följde tillsammans med Lena och Mia, och vi funderade ett litet slag på att ställa upp till nästa års Top Instructor. Men bara ett litet slag. Tanken blåste snabbt iväg och dränktes istället av musik.

Och under min rusning till nästa dansklass mötte jag ännu en vän och före detta kollega, Sara som glatt ställde upp på bild.

Dags för dansklassen ’Booty Walk’, med Åsa Eriksson, som kan se ut så här när man svankar.

Därefter snabbt byte över till Elaine Rydbergs streetklass och hennes ’GaGa Our’, inspirerad av style miss Gaga herself.

Dagen började mojna, det blev mörkt både inom-och utomhus, och Petter uppträdde live på scen, alla händerna i taket.

Slutligen, sist ut på konventet var Åsa Fornander och Josef Matthews som höll i en Body Balance-klass, som är en blandning av yoga, pilates och tai chi. En alldeles perfekt avslutning för de trötta musklerna, hjärnan och energin.


Och sist men inte minst, en komprimerad helhetsbild av konventet. Galet är ordet. Galet stort, galet många klasser, galen träningshysteri och galet mycket inspiration. Tack.

"Den glada tunnelbaneföraren på röda linjen"

Mitt under mitt evinnerliga flanerande på Internet upptäcker jag att det finns en facebookgrupp som heter "Den glada tunnelbaneföraren på röda linjen." Jag går in på sidan och ser att den har över 4400 medlemmar och en beskrivning som lyder: "Ni vet han den fantastiske tunnelbaneföraren på röda linjen som gör allas dag lite bättre!".

Jag försöker luska ut om detta möjligen kan vara ett skämt, eller om namnet på facebookgruppen kanske är en förtäckt titel på något som egentligen ska betyda någonting annat -vara ironiskt menad- eftersom en tunnelbaneförare av naturliga själv är mer anonym, jämfört med till exempel en busschaufför som man direkt möter när man kliver på bussen. På tunnelbanan sitter ju föraren i sin egna hytt - helt ensam i sin karusellvagn längst fram, där utsikten för den ovane pryds av ett totalt främmande mörker, av tunnlar, krypterade gångar, dolda svängar och kanske, spöken. En tunnelbaneförare gör oftast inte så mycket väsen av sig, mer än vad som krävs i dennes jobb, än det som står i manualen -ropar ut standardiserade fraser med ett standardiserat tonläge.

Men kanske är det just på grund av den allmänna anonymiteten bland förarna som gör att just denna extraordinära personlighet sticker ut, så pass att man skapar en grupp till hans ära. I så fall är inte resultatet särskilt ironiskt, bara lite komiskt och väldigt sött.

Jag ser en idolbild på tunnelbaneföraren som står vid sin hytt tillsammans med två glada tjejer som ler stort. På en annan bild sitter han ner på förarsätet varpå 7 personer ’gillar’ bilden som dessutom fått en lång tråd med kommentarer som: "DU ÄR BÄST HENKRIK!" Och sedan denna statusuppdatering på profilen, hör här, det är nästan religiöst:

Den glada tunnelbaneföraren på röda linjen Många som har turen att åka med vår fantastiske tunnelbaneförare nu.
30 november 2010, 17:29
32 personer ’gillar’

Den glada tunnelbaneföraren på röda linjen Öka dina chanser att möta henrik - åk röda linjen!
19 september 2010, 10:52
17 personer ’gillar’

Det är sällan som jag själv åker röda linjen, men frågade min kompis Amanda, som ofta åker med den om hon hade råkat på denna förare. Och det visade sig att hon för jämnan åker med ’hans’ tåg. Han ska tydligen vara något utöver originalet, någon som välkomnar alla nya passagerare med det där lilla extra. Som gör att man vaknar upp ur sitt tunnelseende, sin tidning, telefonsamtal eller ilskan över trängseln, vilket gör att jag nu inser att jag snarast måste åka röda linjen! Och hamnar jag inte i direkt samspel med förarens schema, ja då ser jag till att åka fram och tillbaka ända tills jag hamnar på rätt tåg i rätt tid. Så vetgirig får detta mig att bli att jag totalt struntar i jobb och plugg och träning och fika för ett tag, allt för "Den glada tunnelbaneföraren på röda linjen".

Morgonprakt

Ofta brukar jag vakna för att direkt svisha iväg på aktiviteter snabbare än ljuset själv, men idag gör jag inte det. Det är lördagsmorgon och jag ligger och drar mig som självaste fan. Farligt belåten och tidsgirig. Länge ligger jag i min härligt träiga soffsäng, tänjer ut min knakande kropp och beter mig som en spinnande katt, i all enkelhet. Klockan drar sig den med, framåt, och jag hör grannarna börja vakna till liv. På håll smäller en dörr på lur, någon näsa nyser till och det börjar dofta kaffe och morgonnyheter. Och jag puttrar vidare i min lilla varma sänggryta, sjuder in i det sista, snart färdiglagad och redo för dagen.

Magen börjar smått suga dra och ha sig, jag smyger mig hastigt upp och trippar som en spanare över ett kallt golv, finner strax köket och haffar mitt första blickfång, saltiner. Sedan bäddar jag åter ner mig, funderar på några texter som får det att killa till i ryggmärgen, medan kexen grynar igen munnen. Men kanske borde jag ändå snart stiga upp, så att jag inte somnar om igen.

The Nike Blast 2011

Nu i helgen ägde årets största träningskonvent rum i Stockholm. Träningsfantaster, fanatiker, dansare, instruktörer och tusen andra inspirationssugna tågade till Frescatihallen för att vara med på The Nike Blast 2011. Jag hade egentligen inte råd att vara med i år... Men så kontaktade min kompis Sandra mig några dagar innan helgen och sa att hon hade fått tag på en extra biljett, som jag kunde få! Gissa om jag blev glad.

Väldigt tidigt för att vara lördag möttes vi upp, med träningsväskor fyllda med ombyten, energipåtår, vattenflaska och laddade batterier.

På G, Sandra och Malin ser ganska pigga ut. Ser ni förresten killen i bakgrunden, han sover, tror jag. Jag vet inte vem han är men gissar på karaktären Raskolnikov i Brott och Straff.

Sara och jag, som ser trött ut, eller bara nyvaken.

När vi kom fram hade Sandra massor av energi, taggad till 100.

Det var finskyltat och spänningen steg.

Frescatihallen som annars är en grön och simpel badmintonhall var förvandlad till ett Nike-imperium med dekor, dockor och ljus.

Vi checkade in och slog oss ner. Bilden visar lite lugnet före stormen.

Sedan spanade vi in schemat och dubbelkollade vilka klasser vi skulle gå på innan vi gjorde vågen och gled åt olika håll. På schemat stod en massa kända svenska och internationella namn, som Kristin Sudeikis, Marvin Foster Jr, Ambra Succi och Tony Stone.

Det här är den stora salen, där de största klasserna ägde rum.

Det här är Nike-shopen, där den största kön ägde rum. Här har vi förresten mina före detta kollegor: Jenny, Silvia och Sara.

Och vet ni vad, det här är Gaelle Conil - dansare och en av presentatörerna på konventet. Men vänta, jag är inte klar där, för vet ni vad mer? Hon är även FRANSYSKA. Men det var ju i och för sig inte så svårt att gissa med tanke på mitt überleende. Farligt.

Klockan nio drog Åsa igång med sin Streetklass.

Adrenalinet skenade snabbt iväg, fotograferna trängdes vid scen och dansentusiasmen var redan i sitt esse. Och det här var bara första klassen av sex resterande(!)

En kvart mellan varje klass och det blev öppningsshow med dansuppvisning i första pausen. Storstilat och vackert.

Därefter rusning till Gaelles raggaklass ’Dancehall Vibes’. Det var mycket skaka rumpa, fast på franskt vis. ’Come on girls, you have to really mean it when you do it’, sa Gaelle med fransk brytning och bet sig samtidigt i läppen. Ah!

Sedan var det lunchdags, som jag inte hann med, eftersom Sandra hade gått vidare till final i tävlingen Nike Top Instructor! Här på bild med resten av finalisterna, precis innan det var dags att sätta sina kunskaper på prov och leda en klass i tio minuter, inför frivilliga deltagare och en jury.

Sandra rockade fett.

Och fotograferna fotade fett.

Sedan fortsatte dagen ungefär på samma vis, ända tills jag kom hem vid sextiden och damp ner framför mat och säng. Återstår en dag kvar, söndagen.

05.30

Sjukt pigg sällskapade jag sedan hemåt med Åsa som höll i morgonklassen.

I morse var det dags igen, att ta träningen till en morgonnivå. Jag vill inte direkt påstå att det har blivit lättare för mig att stiga upp så tidigt, nej jag känner mig inte alls som en kexig ballerina när klockan surrar igång 5.30. Ögonen är tröttröda, vattniga och salivet ligger fortfarande färskt i mungipan. Men när jag väl har hävt mig upp ur sängen, daskat ansiktet med vatten, kommit utanför dörren, när vinden nypt tag i mina kinder och benen gått ur sig sömn, känns träningen som en dans. För att inte tala om resten av dagen som känns som en dans, jag valsar runt och bredbildsler åt alla vänner, och åt folk jag inte känner. Åt hunden som väntar på sin matte utanför ica, och åt en främling som frågar mig på fika.

Och så håller det på, med morgonträningen.

Två blyga rader

Det finns en sliten klyscha kring själva skrivandet. Det sägs att den som skriver inte enbart älskar skrivandet, utan snarare finner en hatkärlek i det eftersom det faktiskt är besvärligt att skriva.

Jag har alltid haft lite svårt för att förstå det där; om det handlar om att försöka leva upp till en förlegad bild av ett pretto-alter ego, som mest för sakens skull, slår sig ner med en flarra vin och skvätter sorg över tangenterna? Eller om det faktiskt är svårt att hantera skrivandet, att relationen till skrivandet förhåller sig som med kärlek, och alla vet vi ju att kärlek inte är livets lättaste gåta?

Så har rutinen alltså gått varje gång jag hamnat i ny kursgrupp där man ska presentera sig själv och svara på lärarens allra första fråga ’om det är enkelt att skriva’, varpå majoriteten av deltagarna i samstämt korus uppgivet har skakat på huvudet och läraren har förnöjt smånickat, dragit på munnen och sagt: nej visst är det så. Inte är det lätt att skriva inte. Och där har jag sjunkit ner i stolen som ett vilset svart får och undrat varför man då överhuvudtaget ger sig på skrivaryrket, varför inte göra något annat som gör en glad om det nu ska vara så förbannat sorgligt och tragiskt att skriva?!

Men så sitter jag nu här med ett dokument framför mig som, så när som på två blyga rader med meningar, lyser bländvitt. Jag har tittat på dokumentet ett bra tag, så länge att jag har börjat se prickar och genomskinliga simmande mönster på allt det bländvita. Jag tuggar tankar, saliv och det snurrar vemod i huvudet. Jag brottas med ord, med stil, med klyschor, punkter, kommatecken, berättarperspektiv, jag surfar planlöst runt på nätet och petar bort skit under naglarna. Dagssolen vill bara blinka förbi mig, jag suckar högt, grannen intill bankar hårt på väggen, ber mig hålla käft. Så slutligen. Efter många och väldigt sorgliga minuter rätar jag ändå på mig, tar mig i prettokragen och trycker till slut upp dokumentet på helskärm. Två rader.

Sen säger jag inget mer.

Ida Sjöstedt

Jag hör till den udda varianten som aldrig har drömt om mitt eget bröllop. Ni vet, tänkt mig hur min blivande make ska se ut, vart vi ska gifta oss och framförallt hur min bröllopsklänning ska se ut. Kanske för att jag inte har så mycket till övers för bröllop överlag, även om jag kan attraheras av andras bröllopsfäbless.

Men i och med modeveckan dök designern Ida Sjöstedt just upp i mitt liv och stal mitt skrudhjärta, vilket gör att jag nu går omkring och fantiserar ihop farligt rosa historier om en eventuellt framtida bröllopsklänning.

Det här är så mycket -håll i er nu- 50-tals franskromantik!

Om inte bröllop kan man så småningom klä sig sommarfin i spetsdress, kräma på rosa läppar och dra igenom vågig mittbena; et voilà, tu es une Brigitte Bardot.

Bildkälla: 1 2 3 4 5