ärligt talat vädret

Nej, vart tog det fina vädret vägen?

Mellan dig och mig tror jag faktiskt att vädret har en baktanke med denna grådassiga himmel - vädret vill att jag ska stanna hemma idag och plugga till min examination. Men jag vill att vädret ska lysa upp så att jag kan gå ut och kasta löv omkring mig och bli alldeles nyponröd om kinderna.

Men ok, jag får väl stanna hemma för idag då. Men bara idag. Imorgon orkar jag inte med några baktanksfasoner från vädrets sida! Hör du det vädret, le fint imorgon för annars...

What happened to the beautiful weather? Between you and me, I think the weather has an ulterior motive - it wants me to stay inside all day and studying for my exam.But I hope the weather smiles gently to me tomorrow. If not well let´s see in which way I´ll treat it...

smek mig och jag blir charmad. spraka och jag blir kär.

I morse smög sig Höstsolen in till mig när jag satt och åt frukost. Han tog tag i mitt hår, virade det några varv runt sina fingrar och smekte mig sedan på kinden. Jag kunde inte annat än att bli charmad, så jag släppte allt där hemma, för att gå ut och möta honom, vilket resulterade i en förtrollande saga ute på Djurgården.

Jag har sagt det ettusentvåhundratrettioen gånger, och jag säger det igen:
JAG ÄLSKAR HÖSTEN!

Det började med en storslagen fika på Flickorna Helin Voltaire. Och den som inte vet vad jag tog till kaffet har nog inte riktigt hängt med... En morotskaka, såklart!

Caféts skånska byggnad är lika mysig utanpå som inuti.

Mätta och belåtna började vi vandra ut i sagan, in i tavlan. Och hela hösten omringade oss, färgade våra sinnen i lika starka färger som sig själv. Löven hejade, solen vinkade, människor omkring var rekvisita, himlen log och luften nöp tag i kinderna. Synd bara att jag inte hade med mig min systemkamera, ja, för då hade det blivit en mycket djupare saga att visa upp för er. Men det här är ändå en ganska trovärdig bild av vad jag var med om.

Today I was on the longest walk outside to meet all the colors, let my cheeks get pinched-up by the fresh air and feel the sun caressing my cheeks, my back and my soul.

samtal med min Migrän kl 20.26

Jag: Hej du, det var inte alls längesen.
Migränen: Nämen hej på dig! Definiera längesen, tack.
Jag: Typ två veckor, kanske?
Migränen: Äh, det där är ju evigheter sen! Trodde du skulle säga två dagar.
Jag: Alltså det är ju lite jobbigt att få besök av dig.
Migränen: Vad menar du?
Jag: Ja, alltså. Det är inte så att jag vill börja bråka, men du känns som en objuden gäst.
Migränen: Vad är det du säger din lilla bortskämda snorunge?! Här kommer jag och ger dig migrän och vad får man då, tack å hej liksom.
Jag: Alltså jag menar inget illa.
Migränen: Nähe, och vad menar du då?
Jag: Jag har inget emot dig personligen men det är inte så att jag direkt drömmer om att få ha dig.
Migränen: Och vad drömmer du om då, om ja får fråga?
Jag: Nej, alltså, ingen migrän alls. Det skulle vara det bästa.
Migränen: Ok. Ingen annan sort?
Jag: Nej, jag svär, ingen annan sort, inte ens Magont.
Migränen: Ok.
Jag: Ja, ok. Känns det bättre så?
Migränen: Kanske.
Jag: Kan du släppa taget om mitt huvud nu?
Migränen: Ok. Men bara om du lovar!
Jag: Ja, jag sa ju att jag lovar. Kolla på mina fingrar, ingen annan.
Migränen: Ok då.
Jag: Tack.
Migränen: Men bara en liten kram på huvudet?
Jag: Nej!
Migränen: Ok. Hejdå då.
Jag: Hej hej. Du kan gå ut där.
Migränen: Ok, tack.
Jag: Tack själv.

A dialogue at 20.26 pm, between my migraines and me. My migraine refuses to let go of me, accuses me of being a brat. But I mean no harm, would not create trouble or get migraines to become too obsessed with me. My wish is only to kindly reject it a bit from my head for a while.

morgonmeditation

Idag startade jag dagen med att gå på ett frukostseminarium på Berghs School of Communication. Seminariet är gratis och man anmäler sig enkelt via deras hemsida. För övrigt gillar jag skolans proffsiga attityd samt det ämne seminariet idag handlade om: Att skriva för att övertyga.

Today I started the day with a breakfast seminar at Berghs School of Communication. The seminar today was about writing, of course.

träningsvärk eller kanske växtvärk?

Jag har så fruktansvärt ont i mina latissimus dorsi. Och för er som konstigt nog inte kan latin så är det alltså ryggens största muskel som sträcker sig från ryggens centrum upp till sidorna, under armarna. Jag funderar på vart jag kan ha fått det ifrån, om det är från när jag häromdagen låg på alla fyra och skurade golvet?

Men så kommer jag på det! Det förekom en rörelse i en danskoreografi jag körde för någon dag sedan, då man snabbt skulle kasta sig ner på golvet och landa på händerna för att snabbt flyga upp igen.

Jag står här hemma och testar den rörelsen, och stör säkerligen grannen på våningen under som måste tro att jag skaffat en elefant till husdjur eller möjligen bara fått fnatt. Ja, det är av den rörelsen jag har fått värk. Muskeln skriker och speciellt nära armhålan får jag kramp. Till och med av trycket från mina fingrar när jag skriver på datorn får jag kramp. Det gör så ont att det inte skulle förvåna mig om jag håller på att odla vingar på min rygg.

Photo Emil Kay

I have kind of terrible aches from some excessive exercise. It sits in the back, in my latissimus dorsi, the biggest back muscle. To find out how come I try to do some movements we did in the dance coreography the other day. Without thinking of what my neighbor downstairs must think I jump down on the floor and land on my hands and... BINGO! This is it, the reason of my aches. And I won´t absolutely not be afraid if wings suddenly will grow out, as bad as it hurts.

vi

En av de bästa sakerna som finns är vänner som tillför energi. Idag träffade jag en av dem, ja, Heili var den första person jag började umgås med när jag flyttade till Stockholm för ungefär tre år sedan. Vi gjorde mycket tillsammans då, som att till exempel skapa ett starkt vänskapsband. Men mest tränade vi, gick på en massa box-klasser och spanade på heta instruktörer dagarna i ända.

Och det bästa är nu att hur lång tid det än går mellan varven innan vi ses, så känns det alltid som om det var igår, eller som för tre år sedan. Fast nuförtiden spanar vi inte lika mycket, jomen vi har ju liksom blivit äldre och mer seriösa.

Nu är det mer adult-stuff som gäller, typ dricka kaffe latte, gulla med andras ungar på stan och snacka karriär. Lite så är det, alltså om man tar bort det där att gulla med ungar.

One of the best things is to give and receive energy from friends. Heili is one of those friends I have - the first person I got in touch with when I moved to Stockholm about three years ago. We have this kind of soft and familial relation which means that everything is the same no matter how long it goes until we meet again.

nonsens

Tänkte just skriva vad jag åt till frukost, men med risk för att bli tjatig och alldeles ointressant beslutar jag mig nu för att istället skriva om... Ja om... Jag vet inte vad.

Det har nu gått en timma och tjugotvå minuter. Jag sitter fortfarande framför skärmen, kan vid det här laget all reklam utantill här på bloggen. Trycker ner tangenterna, A  F  L. Försöker formulera ord, få till ett inlägg.

Ytterligare sjutton minuter har gått, sitter nästan paralyserad med händerna beredda över tangenterna. Ser bara skärmen, rektangeln. Mina ögon blir fyrkantiga, det snurrar till. Klockan i det högra hörnet slår över till ytterligare plus 19 minuter. Magen börjar kurra, det kanske är dags att äta, lämna skärmen och det oskrivna inlägget för ett tag? Ja, så gör jag, jag lämnar er. Kanske kan maten ge mig inspiration. Kanske ska jag skriva om maten, ja!
Eller nej... Inte mat, just det.

På återseende.

I was just about to write what I ate for breakfast, but I stopped myself, with the risk of sounding repetitive and uninteresting. Actually, I´ve nothing to write about. Now I´m sitting in front of the computer and try to focus on creating a post. I try to push on some keys, A  F  L... Try to formulate words, sentences, but I´m lost. Another hour and twenty-two minutes has past, still in front of the computer, my eyes starting to look like squares. I feel a bit dizzy. Thoughts are flying around in my head. My stomach is competing, maybe I should eat something, get more inspiration from food. Maybe write about the food I´m eating... or not. Well, see you...

den här gången har jag lyckats hålla den vid liv och även fått den att blomstra

This time I made it survive and also blossom.

bullen

Efter träningen idag gick jag in på Pressbyrån, på jakt efter en kanelbulle. Man skulle kunna säga att jag var ute i sista sekunden. Man skulle kunna säga att det nästan var som att handla julklappar - alla andra hade gjort det, alltså köpt kanelbullisar, och nu återstod bara jag. Jag tog tag i en stor bulle som låg ensam, långt inne i ett kallt och mörkt skåp. Säkert hade den legat där hela dagen, och jag undrade varför jag inte istället tog av dem som låg vid kassadisken? Bullen kändes hård i min hand, och luktade lite syntetiskt. Ja nästan som om någon hade sprayat över den med en slags sockerdoft.

När jag kom hem skyndade jag mig med att äta upp kvällsmaten, nästan slängde i mig den och det låg fortfarande mat i och runt munnen när jag tog upp bullen ur påsen. Detta var ett gyllene moment. Klockan slog halv tio denna söndagskväll och jag satt salig med min bulle i handen. Skulle jag kanske smeka på den innan jag nafsade ihjäl den? Nej, jag hann inte. Den var redan i min mun, första tuggan, och andra och tredje. Och sen var den slut och jag drack lite mjölk, försökte njuta. Letade lite efter smaken av bullen. Vart hade den tagit vägen? Kanske skulle den dyka upp postumt, till exempel när jag gick och lade mig ikväll och just som jag skulle gäspa - ja, just då, skulle kanske den underbara bullsmaken dyka upp och säga: "a a a, glöm inte mig hörrudu".

Men nu kände jag inget. Bullen smakade nada. Lite socker och papper möjligtvis. Och nu vet jag vad jag ska göra tills nästa år - jag ska vara ute i god tid. Nej, jag ska definitivt inte köpa bullar, jag ska själv baka dem och då ska Pressbyråns halvfabrikat minsann få smaka på andra bullar.

Today in Sweden we have a day dedicated to the cinnamon bun - everyone should at least eat one bun, it´s almost as holy as the X-mas tradition. Late this evening when I came from the gym I remembered to buy one, and eat it before the day was past, which means that I ate it about 9 pm, feeling a bit tired of course. But a tradition is a must and a girl has got to do what a... But the bun wasn´t that good, it just tasted paper and a lot of refined sugar. So I decided to do my own for next year, well I don´t have to wait for a next year´s cinnamon bun-day. I can easily do them next week, or tomorrow if I want, or... right now to catch up before the day ends.

äntligen slut

Samtal i mitt huvud igår kl 20.00-21.30

1: Åh, vad kul! Ska bli mys... Eller vänta...
2: Eh, ok...
1: ?
2: Åh, nej, stackars Luke! Åh nej, åh nej!
1: Ja, varför är han överhuvudtaget med?
2: Varför betalar jag 100 spänn för att se det här?!
1: Scchh, ah ok, nu fattar jag... Eller varför..?
2: Haha, så jäkla B!
1: Men gu, å nej, vad är det här egentligen?
2: Men vänta... Haha, nu börjar det hända grejer.
1: Eller... Nej, det gjorde det inte.
2: Shit vad kass!
1: Kass kass kass.
2: Men kan ha varit bra att ha sett en kass film nån gång i alla fall.
1: Ja, och dessutom var Dylan, eller jamenar Luke med.

Ja, och så var det med filmen Äntligen Midsommar, för er som ändå vill gå och se den.

Yesterday I went to the cinema to watch a Swedish movie with Luke Perry (from BH 90210) among others. The movie was a fiasco, a true B-production. And all I could think of during the movie was to feel ashamed on behalf of Luke.