Kvinnan som kunde tala med moln

Mest gillar jag himlen när den kantas av moln. Det händer att jag sitter på min trästol i mitt lilla krypin och följer de bulliga molngrupperna med blicken när de makligt far söderut, för att så småningom försvinna bort bakom hustaken.

Om ni har sett filmen Mannen som kunde tala med hästar, förstår ni kanske vad jag menar när jag påstår att det på något sätt känns som att jag kan tala med moln. Ja, fast förutom den här känslan av övernaturlighet, så finner jag egentligen ingen som helst koppling till filmen. Jag måste även erkänna att jag inte ens har sett filmen. Dessutom har jag heller aldrig varit en hästtjej, vilket i och för sig kan ha sina milda förklaringar - när jag var fem år fick jag för första gången rida på en häst i en djurpark. Jag minns på flera sätt upplevelsen som överväldigande. Även om jag inte riktigt tänkte med just de orden då, så kändes det som om jag var på väg att praktisera en myt. Jag skulle bli Hästtjejen, precis som på film.

Men så snart jag hamnade på hästryggen var det något som inte riktigt kändes som det skulle. Dels berodde den märkliga känslan på att hästen inte var så jättestor. Det kändes inte riktigt på riktigt, vilket visserligen kunde bero på att den inte var så gammal. Det var ett föl. Utöver detta var hästen också grå, ja det såg ut som om den på grund av sorg hade rullat sig ful i lera. Men när sedan hästen öppnade munnen och började gnägga var det plötsligt som om hela tillvaron vändes ut- och in, illusionens draperi kanade av misstag ner. Det var som att ramla rakt in i en feberdröm, vilket hade sina förklaringar då det visade sig att det inte var en häst jag satt på. Det var en åsna.

På tal om moln - varför jag gillar att tala med dem är för att de alltid tycks pricka rätt bland mina tankar. Det är som om de kan läsa av hela min själ, långt bak i tiden. Vi behöver inte säga så mycket till varandra, det räcker med att betrakta dem på håll och vi är införstådda med våra väsen. Speciellt inser jag det under dagar som dessa när en av dem långsamt börjar glida isär från de övriga på himlen. Molnet närmar sig mig och stannar strax ovanför mitt huvud, där det sakta börjar forma sig till något som får mig att tappa andan. Jag provar först med att blunda, jag tänker att fantasin kan ha ett finger i leken. Men när jag sedan öppnar ögonen igen inser jag utan tvekan att detta inte handlar om någon inbillning. Molnet talar till mig lika tydligt som den uteblivna punkten i slutet på en mening.

Vad jag ser framför mig är ett djur. Och eftersom molnet är grått förmodar jag att det inte är vilket djur som helst. Det är en åsna.

Nattjobbet

Klockan är närmare tolv på kvällen och med uggleögon sitter jag framför den skenvita datorskärmen och skriver. Utanför fönstret kvittrar fortfarande fåglarna på, precis som de alltid gör om kvällarna så här års. Visst, det är gulligt och lite somrigt sådär att höra fågelkvitter om natten, det - hur ska jag säga - livar upp den annars så tysta kvällstillvaron. Med kvittret känns kvällen mindre naken.

Men jag måste ändå erkänna, ibland får jag lust att be fåglarna att sluta med oväsendet de för. Det kan nämligen bli lite för irriterande, speciellt om jag råkar sitta på en morbid liten berättelse som jag lever mig in i till fullo. Och håller då de där kvittrarna på med att spöka ut romantik precis utanför mitt fönster, kommer jag direkt ur balans med vad jag blodigt vill skriva om. Men även om jag stundtals blir så trött på fåglarna att jag skulle bara vilja be dem att sticka! Dra! Sjas!, så passar det sig inte riktigt med att använda en sådan ton mot sina anställda. Därför väljer jag att ta det på ett lite mer formellt vis, vilket kan låta ungefär så här: 

- Alltså vänta hör upp nu alla, STOPP. Först vill jag bara säga att jag inte vet vad jag hade gjort utan er, tack ska ni ha så jättemycket ni är verkligen jättegulliga och allt och så. Men ni kan gå hem nu. Ja precis, lönen betalas ut i slutet på månaden... Jaså, har du Kvitter 1 inte skickat ditt kontonummer till mig blir det svårt att ge dig någon lön, så försök att ta med numret till imorgon. Jaadå jag vet, du är ju annars så duktig och ordningsam så! Förlåt, vänta jag hörde inte - Kvitter 2, vad sa du? Du undrar alltså om du får gå hem klockan tio imorgon? Ja, kanske, det skulle väl kunna gå an, låt mig tänka... Jomen, imorgon ska jag ändå lägga mig lite tidigare, så ja, det går bra! Men bara för den här gången. 

JAHAPP, och om det inte var något mer för idag får ni ha det så bra så ses vi imorgon mina vänner. Bra jobbat allihopa! 

Förresten, när ni går så ta nödutgången är ni snälla.

Platt som en banankaka

Min banana kärlek uppmärksammades av en vän som gav mitt ett gott och enkelt recept på bananpannkakor. Beroende på vilka tillbehör man väljer att servera till rätten kan man både äta den som ett mellanmål, middag eller varför inte som frukost.

 

# Börja med att mosa en banan till en jämn smet. Det går åt en banan per portion.

# Kläck ett ägg per banan och vispa samman banansmet samt ägg till ett poröst fluff.

# Om man har tänkt att göra en dessert av denna rätt, tillsätt då en nypa vaniljsocker och fortsätt fluffa upp smeten.

# Häll därefter ner smeten i stekpanna och stek på medelvärme på varje sida tills ytan blir gyllenbrun.

# Lägg upp på tallrik och servera med exempelvis keso som bryter av den söta banansmaken på vänligt vis. (Känn er inte söndersmulade i själen om ni inte lyckas få till en perfekt pannkaka.) Toppa med kokosflingor och ringla över lite honung.

Alternativt kan man äta pannkakorna ihop med kesella och färska bär, nötter, sirap, hjortronsylt, glass, nutella...

DEN SÖTA FANTASIN FINNER INGA GRÄNSER.

Det var en dag i augusti för sju år sedan som R tog min caféoskuld i storstaden.

En regnig lördag som denna och jag sitter på café Ritorno och skriver i sällskap av min bättre parenteshälft. Är man ute efter ett klassiskt fik är Ritorno alltid ett säkert kort. Det här är liksom caféernas kitsch, bullarnas kardemumma, kaffets svartaste öga, och i luften hänger den opretentiösa hinnan och svävar som en fuktig luftballong i rött skinn.

Nu när jag tänker efter påminner stället om Paris. Om franskhet överlag.

Lily of the valley

Häromdagen fick jag alldeles oväntat en liljekonvalj, direkt från Paris! Den var från min vän Marion som jag för två år sedan lärde känna just genom den intensiva Parisförälskelsen.

Blomman, som står för lycka och firandet av vårens ankomst, ger man till sina nära på La Fête du Travail (Labor day), som likt Sverige firas den 1 maj. Till min frankofila glädje omhändertogs blomman med stor vördnad. Att den redan hade hunnit vissna på vägen hit gjorde mig inget eftersom jag, efter min långa längtan efter staden, plötsligt hade ett så fysiskt Paris som det bara går att få, liggandes i mina djupt bugande händer.

Så snart jag kom hem med blomman fyllde jag upp ett vattenglas och försökte pussla ihop dess vissna själ. Och när jag luktade på den gulblekta blomklasen såg jag med ens framför mig stadsdelen Montmartre med den långa trappan som leder upp till basilikan Sacré Coeur, jag såg Moulin Rouge med den röda hattkvarnen, och jag kunde förnimma känslan av de trånga kullerstensgatorna under mina fötter.

Jag såg även en glimmande picnic-eufori i parken Champ de Mars, också de oändligt puttriga skorstenarna som sticker upp från stadens alla hustak. Och därtill såg jag himlen. Den melankoliska himlen, en blyfärgad blå ridå som lade sig i mitt bröst och läppjade på mitt ömtåliga hjärta.

(Min parentesvän)

Det här är Amanda, min parentesvän. När vi tänker på varandra gör vi det inom parentes, när vi umgås gör vi också det inom parentes och när vi skriver till varandra gör vi så även det mestadels inom parentes. Vi definierar vår vänskap som en enda stor parentes.

För den som vet vad (huvud)syftet med en parentes är kan man därmed kanske tycka att vi betraktar vår vänskap som aningen åsidosatt

- vilket inte alls fallet, nej inte det minsta.

För oss har parentesen nämligen en (liksom parentesens konkava utseende) extra omtänksam innebörd, just eftersom vi båda har en tendens att ständigt använda parenteser när vi skriver (vilket vi till vår gemensamma glädje upptäckte för ett tag sedan när vi skrev parenteslånga meddelanden till varandra). (Det vi då skrev handlade för övrigt om hyllningen till den här boken ((som vi båda av en slump råkade läsa samtidigt(!))), och är ett fint litet tips när man känner för att sådär på enkelt vis (((som med en känsla av parentes))), filosofera lite kring livet och lycka i allmänhet.)

Vi använder oss alltså av parenteser så pass mycket att alla förtydliganden (inom parenteser) till slut kommer att dominera texten. Ja ni förstår vad jag menar. För oss får med andra ord parentesen en omvänd betydelse (precis som när ett fenomen avtrubbas och normaliseras - det blir istället en känsla av vardag, för att uttrycka det mindre romantiskt), vilket leder till att allting som står inom parentesen till slut blir det allra viktigaste uttrycket i hela texten, och parentesen äger därmed ordet.

Allt ljus på parentesen
(som i en omfamnad mening).

Hörni, hallå alla!

- Jag tänkte bara visa upp min nya bakgrundsbild på min telefon.

 

Som ni kanske ser föreställer bilden en bok - men det är inte vilken bok som helst.

Det är nämligen en Murakami-bok!

När jag inte har något särskilt för mig brukar jag ta fram telefonen och titta på skärmen ett tag. Och så flyttar jag mapparna fram och tillbaka så att jag bättre kan komma åt någon textrad här och var. Inte för att jag inte redan har läst boken, utan för att jag känner mig så fullkomligt komplett med denna bakgrundsbild. Känslan är ungefär den som att ha svaret till meningen med livet liggandes i sin famn.


Ja, det var bara det jag ville säga.

Sepiamoln

Sitter vid mitt fönster och betraktar himlen. Men egentligen är det inte himlen som sådant ansikte jag ser på, utan de seglande molnen som nära markhöjd svävar förbi. Långsamt, likt uppgivna soldater, är molnen åter på väg hemåt. De hänger med axlarna och släpar med fötterna, och kring dem hörs små suckar av nedsläckta livsgnistor.

De går utan att tänka på att de går, de tar sig hemåt utan nyans. Utan att lägga märke till den blå himlen som ställer sig framför dem, bugar och öppnar sin famn. Utan att ens reflektera över lilla jordiska jag där jag ställer mig upp med pannan tryckt mot fönsterglaset för att möta solen i sin silande glans.

Strax passerar molnen mitt tak, jag kan se deras vita svansar svansa i höjd med min blick. Jag håller upp min hand och försöker känna på dem genom glaset. Jag tänker att de ska kännas som ludd, sådant liv som lägger sig i bröstet när man finner ro. Men det jag känner är inget mer än ett litet vinddrag som sipprar in genom glasets högra kant. Sedan är de förbi. De vandrar vidare. Fulla av sina sepiafärgade tankar, som har målats över på mig.

Min banana njutning

Till slut blir vardagen även den fylld med små lyxiga stunder. En av dem är den med mitt förmiddagskaffe. Likt många andra kan jag inte vara utan mitt förmiddagskaffe, men olikt många andra kan jag inte heller vara utan en banan till kaffet. 

Det hela började en gång för längesedan med att kaffet jag drack smakade stoft och magen levde sin lilla jordbävning strax innan lunch, och jag tänkte - varför inte slå två bananflugor i en smäll, för att stilla hungern och mildra kaffet? 

Och sedan dess har detta par varit helt oskiljaktiga. Smaken som dividerar däremellan den söta bananens smil och kaffets svarta öga är en till synes stilla dans, gjord på vals, med inslag av karibiska rytmer på ett eldigt hav. Någonstans på ett ljusskyggt kontor mitt bland de svenska vårvindarnas alléer.

iEn ordcirkus av felaktiga bokstäver

Det har nu gått två veckor och jag älskar fortfarande mitt nya barn Siri! Men, det är bara en sak som jag inte är riktigt nöjd med när det gäller hennes funktioner. Alltså hon är jättegullig och så, gnäller inte i onödan och ger mig all den bekvämlighet jag önskar... Men när det kommer till att skriva sms blir jag rent ut sagt galen på henne.

Tangentbordet är inte gjort för storleken på en fingertopp!

För mig är nämligen inte ett sms enbart ett informativt meddelande, det är en ren textuell vördnad. En filosofi. All text som kommer ur mina händer är å skriftens högaktade vägnar en ansträngning gjord på många år och dar. Därför gör det ont i mig att, just i den sekund som meddelandet är ivägskickat, upptäcka -inte bara ett, utan flera stabfel.

Och varje gång som det händer fäller jag stora tårar över slöseriet med den dyrbara sms-konsten, som plötsligt blir till en skämtteckning. Precis som när man ritar dit en mustasch under näsan på Mona-Lisa.