Felflanör

Jag sitter i en halvmåne av mörker och skriver. Ljuset från min sänglampa vill knappt nå fram till min plats vid skrivbordet i mitt ljusskygga hörn. Det gör mig blind. Men jag fortsätter ändå att skriva. Om ingenting. Jag vet inte vad det är som jag skriver om, och känner mig därför som en flanör utan att egentligen mena att flanera. Jag är den falska flanören som försöker göra mig en hel kaka genom att enbart strö orden omkring mig.

Om sju timmar ska jag kliva upp igen. Stressnerven bultar på min vänstra kammare, hotar att spränga hål på det röda imperiet som utgör kroppens kärna. Jag är nervig eftersom jag på allvar tappar ordförhållanden - stupet ligger nära min vänstra hand. Faller jag, faller flanören, så faller konceptet, så finns det inget mer.

Ibland gapar det plötsligt tomt på något som man nyligen frossat sig övermätt på. Det är aldrig bra med skrivuppehåll.

Hej höst

Väl hemma och det känns som om jag aldrig varit borta, man vänjer sig fort. Går omkring i lägenheten och smeker böckerna, kokar kaffe, hänger upp tvätten, ställer mig vid fönstret - molnen skingras snabbt och jag gömmer mig bakom gardinen, undviker solen, hinner inte gå ut och solarisera just nu. Nåjo jag hinner nog, men tycker mest om att komma hem och låta själen landa. Själen förresten, vilken klyscha, vilken själ?

Jag använde mig nyligen av begreppet 'nuet' varpå någon sysslolös undrade vad som egentligen menades med nuet - varför är det så viktigt att befinna sig i nuet? Jag orkade inte svara.

Sedan gick jag iväg från platsen bakom gardinen och solen ställde sig bakom ett moln. En konkret tanke dök plötsligt upp, så jag slog mig ner vid mitt skrivbord, manade upp kalendern och plitade ner denna tanke bland alla andra tankar. Alltså att-göra-tankar, inget själsligt sådant.

Förresten min kalender, vilken skillnad på veckor det kan bli. Hej höst.

Ofokuserad

Snart är semestern över, vilket borde innebära att jag känner mig mer utvilad och skärpt än någonsin. Jag borde se ut som de semesterfirare som är tillbaka på kontoret - brunbrända så det osar läder om dem, med ögonvitor så stora att de borrar hurtiga hål bland andra grå kontorsråttor.

Det är egentligen inget negativt, men jag kan inte direkt säga att jag känner mig redo för någonting, jag har inte ens en naggande känsla av av att det kliar någonstans på kroppen man inte vet vart. Det känns mest tomt och utspritt. Som tusen handfallna pusselbitar till ett pussel med ett abstrakt mönster. Å andra sidan är det kanske så det ska vara. Man reinkarneras under semestern, börjar på noll. Och då är det inte lätt att sedan veta hur man ska gripa tag i världen från sin lilla vagga.

Flugan Twitter - ett socialt nätverk och mikroblogg, med max 140 tecken till tanke.

Såattsäga. Twittertrenden har nu även nått denna blogg - klicka på bilden.

Kafferepsknytis

Hemma hos mina föräldrar har hösten redan dykt upp med dunder och brak och sluga vindar bakom solgula ridåer. Det är förvisso mysigt, men det var inte längesedan dagen var så brännande het att man satt och svettgrät mitt på blankblåa dan.

Det hände för någon vecka sedan - några av oss kursare samlades hemma hos mig på
kafferepsknytis, för att knyta sommarband och säga hej så länge innan hösten skiljer oss åt.

Amanda var sprudlande solvarm och glad.

Likaså hennes hemmagjorda chokladbollar som till slut simmade i smörsvett.

Mikaela och Annie skymde sig i skuggan medan vi mumsade gott och pratade INTE BARA
böcker. Kanske svängde samtalsämnena mer åt hur vi hade det på våra jobb och vilket jobb
som blir vårt framtida jobb. Nervösa tanke!

Och sedan kom någon på att man kan känna vinden dansa om man ställer sig vid balkongräcket.

Snart ställde vi oss alla där, svalkade oss och spanade utsikt.

Vi tittade länge på himlen, men såg inte ett moln så långt ögat kan nå.

Men sen så! dök Island upp och vi hurrade för kylan, även om alla ändå gillar värmen.
Alla utom Libfina för hon tycker mest den är en pina.

Kära X,

när du läser det här befinner jag mig förmodligen på ett tåg, på väg till fjärran landskap, på semester för att umgås min familj, mjölka kor och återuppta dialekt. Dialekten ja, den har jag i och för sig aldrig ägt - man frågar mig sällan vart jag är född, förutom den som själv inte är född i storstaden. Han brukar lättare lägga märke till nyanser då han själv är utav en nyans. 

Och mjölka kor det gör jag förvisso heller inte. Det har jag aldrig gjort i denna stad, som inte längre är en småstad. Det är en mellanstad, den växer sig allt större. När jag var liten fanns där ett litet centrum med en enda snabbmatsrestaurang, några få butiker av det slag man kallar för klädkedjor, samt ett anspråkslöst gym i anslutning till simhallen. Idag har staden expanderat och vuxit sig större till tre stycken centrum i olika delar av stan, med ett flertal butiker, ett varierat utbud på restauranger, samt så finns där även en av landets största högskolor.

Vad jag slutligen vill säga är att jag nu kommer jag att avfjärma mig från verkligheten i några dagar, så om jag inte dyker upp här varje stund så vet du varför. Men kanske får jag ibland för mig att putsa ut några ord till dig, ja du läser ju dem så väl. Möjligen att så sker någon gång under veckan. Så att du vet att jag fortfarande finns kvar.

Allt gott,

Libfina

En boll som gillar regn

Och så kom äntligen regnet och jag sitter vid mitt fönster, med balkongdörren öppen, med en markis som slår för segel och på håll en fågel som i ett slags förvridet skrik flyr bort bakom evighetsmolnen, mot solen. Den solen, den är borta. Men det gör mig inget, jag trivs bra bland regn.

Att befrias från huvudbry för vädrets fina skull, kurar hellre ihop mig till en liten boll, en sådan färgglad liten boll som man kan trycka ihop och som strax efter att man släppt den pyser ut till sin normala storlek. Det är varken en för hård eller för mjuk boll, det är helt enkelt en följsam boll som gillar regn.

Boklördag

Trots att det nu har blivit kväll så sitter jag fotfarande och fingrar på denna lördag. Bestämde mig igår för att idag ska vara en dag utan tid. Och det har faktiskt fungerat bra, jag gillar dagar utan tid. Eller snarare dagar då man förlägger tiden enbart till sig själv. Då man planlöst övergår från det ena till det andra, tillbaka till det ena. Och så vidare.

Så vad jag har gjort idag är att ta en lång bensträckare på en timma - jag gick längs med vattnet, tänkte även på vattnet som ett stort väsen man bara ser ytan av. Sedan kom jag på mig själv med att bli lite för vattendjup, och så började jag kallsvettas, bli hungrig och sökte mig in på en genväg efter en matbutik. Och i samma veva - eftersom bibliotekets öppettider under sommaren matchar mina jobbtider, svängde jag därför in på Myrornas för att i fattigdom stilla min hunger. Väl där krängde jag Stieg Larssons, Män som hatar kvinnor. Tänkte att, Millennium måste man ändå ha fått avklarat i sitt liv. Har nu börjat läsa den och känner min läsentusiasm vara lika mild som en källsmacka med mjölk, vilket nog beror på att jag ungefär vet vad som väntar. Nåjo, inte sett till berättelsen utan till sin deckargenre. Men både vad gäller handling samt trilogin som ett fenomen, känns det som en ära att få vara med och ta del av den i sin tid.

För övrigt brukar jag inte vilja döma ut författare och deras böcker eftersom all litteratur har ett egenvärde där texten uttrycks utifrån eget behov och sammanhang. Men apropå en annan roman som jag nyss läst - när den till och med har fått Augustpriset som årets svenska skönlitterära bok, blir man ganska frustrerad, rent av irriterad, när man envetet tvingar sig igenom dess trehundrafyrtio briljerande sidor. Å andra sidan var det ju inte författaren själv som utsåg sig till pristagare, utan snarare den elit som låg bakom valet.

Och som boktilltugg har jag en Marabou mintkrokant. 200 gram. Det är egentligen inte så mycket tugg när man väl tänker efter.

Fikakultur, klockor och dansrosor

Skulle jag någon gång flytta till Frankrike så skulle jag, förutom min familj, vänner och lösgodis, sakna fikakulturen - en del av den svenska livsstilen, som baguette är för fransmännen.

Hursom. Alldeles nyligen bestämde jag och Camilla oss för att ses på - fika. Vi hamnade
på Fåtöljen och vädret tillät oss att sitta utomhus i det väldigt fria. Götgatan är en liten
paradgata vill jag säga. Där flanerar både kändisar, turister, musikanter och jonglörer. Nästan
som i en äldre krönika från en svunnen tid då hästvagnar och krinolin var en vardag.

Nåja. Nu överdriver jag nog. Men stämningen var gemytlig och Camilla visade upp sin
fräcka klocka som hon fått då hon jobbade som funktionär under tennisveckan i Båstad.
Jag sa wow, och fick till och med testa klockan.Visste inte riktigt hur jag skulle vinkla armen
och så när jag hade den på. 

Om det inte hade varit för att klockan visar tiden så hade jag garanterat burit det tidlösa smycket.

För ett tag, kanske var det för två år sedan, umgicks jag, Camilla och Johanna i tät trio, då
vi tog många dansklasser tillsammans. Vi var som syskonsjälar som flög över golvets alla
dansrosor. Eller, det var snarare vi som var rosorna.

Kanske blev det till slut aningen febrilt det där med dansen, nu när man tänker efter.
Men så är det med alla perioder, det är väl just därför man kallar det för en period.

Efter att jag och Camilla suttit och fikat ett respektfullt tag, började sedan ljumma vindar
bli till kyliga kvällsvindar, och mörkret hissades sakta upp på sin flaggstång. Så det blev en
adjökram och jag traskade hem i sällskap med alla turister - slalomgick bland alla turister,
för att undvika att hamna på bild när de knäppte kort över ungefär liknande utsikter som denna.

Och himlen pryddes av små puffiga luftballonger. Just den här luftballongens passagerare
såg ut att vinka till mig från sin korg. Jag vinkade tillbaka, osäker på om det egentligen var
till mig de vinkade, eller om det var till någon annan. Det är alltid svårt att avgöra på sådant
avstånd.

En vykortsbild. Om man bortser från lyftkranen.

Och istället för att turisterna fotade, så fotade jag turisterna. Det blev ett metafoto.

En sån här bild talar mest för sig själv: snipp snapp snut, hejdå. Slut på foton.

Stiltje och den äldre herren med pipan

Stiltje. Jag gillar det ordet. Det klingar på något sätt gammaldags och får mig att tänka på en snirkligt böjd silversked som prydnadsföremål i en glasmonter. Men inte på ett museum, utan på ett köksbord. Det är inget särskilt köksbord, dess konturer är svaga. Men desto mer ovanligt är att köksbordet som silverskeden står på omger sig av grönska. Det råder ett mellanrum av harmoni, där tankar kommer till tals.

Och kanske sätter sig en äldre herre vid detta köksbord, där han tar fram sin pipa som han stoppar med tobak, och sedan tänder upp med en tändsticka av följsam låga. Därefter flyttar han varsamt runt med lågan över tobaksytan, samtidigt som han drar ett par lugna drag och kisar med en blick som hos en väderbiten gammal fiskare. Sedan lutar han sig bakåt i stolen och lägger upp den ena armen på ryggstödet, för att lyssna på den omgivande grönskans sonat.

På köksbordet står hela tiden silverskeden och glänser mjukt, som ett litet vakande öga på den äldre herren. Emellanåt kastar träden korta skuggor på den snirkliga silverskeden Stiltje, som blinkar bort i mörker, nästan försvinner, då vinden sjunger och Stiltje upphör därför att vara sitt ord. Men när träden sedan stannar av i sin stillsamma dans och solen glimtar fram mellan trädgrenarnas gluggar, blir Stiltje åter synlig igen, och fortsätter att betrakta den äldre herren som nu har slumrat till. Fortfarande med pipan som bär fyr i mun. Och hans ögonlock befinner sig i vilsam ro, likt den omfamnande smaken av en eftermiddagslur.

Sedan vidare, under hela den stund som senare kom att bli kväll och natt, satt den äldre herren kvar på sin stol, omgiven av den fuktiga kvällsgrönskan och rökte på sin pipa. Och Stiltje stod troget kvar på köksbordet och betraktade honom med sitt lilla öga, som blänkte blått av månens sken.
    Ingen av dem sade något till varandra, inte för att de inte ville, utan för att de trivdes bäst så.
    I varandras sällskap.