En osäker chokladexistens

 

Estrellas snackspåse Chokladig Nötmix med chokladdoppade jordnötter, samt rostade mandlar och tranbär, har länge lockat mig från sin plats på matvaruhyllan. Man tänker att nötter i kombination med choklad inte kan innebära annat än jackpot för endorfinernas tillkomst.

Dock är denna produkt en av de största besvikelserna som har producerats under detta år. Hela 90% av påsens innehåll består av jordnötter, varav blyga 2% av dessa är täckta med choklad. Och de få rostade mandlar som finns i påsen känns dessutom sorgliga i sitt sammanhang, ungefär som döda flugor mellan fönsterglas. Det blir därför rakt av bättre att köpa sig en påse saltade jordnötter av annat märke, samt andra varianter på nötter som man själv rostar och doppar i smält blockchoklad.

Däremot lyfter förvånansvärt nog den oansenliga mängden tranbär upp smakupplevelsen på nötmixen! Man skulle till och med kunna likställa tranbären med hissmusik - utan dem hade man inte lett över stundens ironi.

Slutligen en liten parentes: varför har en sådan här produkt en kalorisymbol i hörnet på förpackningen, 170 kcal per 30g. Vem vågar ens ödsla tanken på kalorier när man köper sig njutning?! Och vem är i så fall målgruppen? Viktväktarna? Filharmonikerna? Chokladälskarna är det då inte. 

Chokladig nötmix är en väldigt osäker existens på denna jord. En skam för chokladgourmeterna och himlens alla jordnötsfanatiker.

Betyg: -L

När det andra leder till det största

Det händer under ett av mina lättjefulla tidsfördriv, jag sitter jag framåtböjd som ett extremt C och allmänsurfar på internet. Låter vågorna kasta mig fram- och tillbaka mellan olika sidor, och mellan dem länkarnas snåriga universum.

Jag vet inte hur, men det sker som det brukar när man har gått så pass djupt in i cyberskogen att man inte orkar hitta hem igen. Man slutar frukta, man öppnar sin famn för den mörka skogsmystiken och förundras över dess sagolika överraskningar som dyker upp bland all mossa - plötsligt ser jag en dansande älva tindra trolskt framför mina ögon. Hon håller upp ett plakat, det står en text. Ett namn och en titel.

Jag blir mycket berörd, den starka känslan är direkt ohanterlig. Ungefär som när man oförberett börjar gråta hejdlöst till en vacker film. För vad jag har surfat mig fram till är titeln på en nyutgiven roman av Haruki Murkami. Efter mörkrets inbrott heter den.

Nakenhetsdröm

Det ligger något gemytligt i att promenera till jobbet på morgonen. Speciellt när våren just har börjat erkänna sitt rykte och staden vibrerar av endorfiner som hänger på stråkar i luften och de dallrar så fint mot solljuset, som små värmevågor ser de ut.

Jag försöker komma in i den rätta känslan, hitta den rätta jobbtakten likt den som märks av bland alla fotgängare, de som skyndsamt stegar fram över trottoarer, diken, cykelfiler, dagislämning, latte-stämning, och så därtill vid min sida sjövattnets enorma vidd som alltid gapar lika långt och brett. Som hos ett förvånat lugn.

Det finns förvisso även en del långsamma fotgängare, de som lunkar fram, bärandes på hela mobilvärlden med bara en hand. Dessa har redan hunnit starta upp arbetsdagen, de kollar mail, facebook nätverkar och de comittar alldeles hEjviLT! Läser dessutom nyheterna gör de säkerligen, och kanske hinner de till och med se en långfilm under tiden.

Och jag då, jag vill för all del inte vara sämre! Därför tar jag upp min mobil som jag håller i ena handen, och sedan min fysiska kalender som jag håller i den andra handen. Det är lite svårt att hålla i båda och samtidigt fokusera på vägen framför mig - att nätverka är en KONST. Men det går om man vill, och jag tror mig se väldigt upptagen ut, glömmer av de skrikande måsarna ovanför mitt huvud, glömmer av den vilda cirkusparaden på stora gågatan, att kyrkan rasar och bussar tutar och tågen bromsar hårt framför lilla jag, så pass att de trycks ihop till ett kompakt dragspel.

Till slut glömmer jag till och med av varför jag går omkring med en kalender och mobiltelefon i hand. Och när jag sedan kommer på varför känner jag mig med ens något fånig, lite generad. Ungefär som när man kommer på sig själv med att stå naken mitt bland en massa folk.

Ja, alltså när man drömmer en sådan slags nakenhetsdröm.

Konsten att göra yoga

Ibland brukar jag gå på yoga, bland annat sker det på lördagsmorgnar. Det är ett mjukt sätt att vakna upp och och välkomna helgen på, vilket jag inte är ensam om att tycka. Omkring mig ligger en massa yogisar i sina mjukisar liggandes på sina mattisar med mysiga filtisar och blundar ordentligt hårt innan klassen ska börja. Det ser ut som om de fortfarande sover, den enda skillnaden är väl i så fall rummet - att de först har vaknat upp i sin säng, tagit sig en sprallig spirulinafrukost, gått till yogaklassen och sedan somnat om i en gymlokal.

De dära blundminuterna innan klassen, de verkar vara rena rama Buddhaguldet för att komma in i haarmoniii. Och är man extra ambitiös kan man även värma upp kroppen genom att inta några yogapositioner, som att till exempel balansera på huvudets allraste skallben. Och kanske att alla blundisar då vaknar till och slänger ett vakande öga på den avancerade yogisen med sina handgjorda ballongisbyxisar från Madras.

På tal om västerländsk yoga, så är det även inne att komma till yogaklassen med sömnen fortfarande utsmetad i ansiktet. Är det yoga så är det, trots att man befinner sig på ett gym och klockan är fyra på eftermiddagen och man har varit ute och gjort en del ärenden dessförinnan - det hör liksom till saken att se sömndrucken ut. Att se yogig ut. Att i allra högsta mån blåsa upp sin lilla yogabubbla och nonchalera muskelknuttarna där invid, de som vilt slänger vikter omkring sig alldeles intill salen där yogisar, som i väntan på att få komma in, konverserar i mindfulnessiga toner om huruvida sommartid är sämre än vintertid men att ljuset väger upp det hela även om många personer som på grund av stress inför en förlorad timma dör i hjärtinfarkt när klockan ställs om till sommartid. Och så vidare och så vidare.., gäsp jag tror jag måste blunda lite.

Undra förresten hur man gör med filtisen i Indien?

Det glittrar i hjärtat på kupolen

Det var på bussen som en äldre dam slog sig ner bredvid mig och utropade förundrat,
    "Se så vackert det är med solen på Stadshusets tak, åh titta!" Hennes fingertopp nuddade fönsterrutan, pekade på vattnet som bredde ut sig under oss där på bron. Och vidare ända bort till den gulblanka Stadshuskupolen. "Nåja, ännu är träden inte gröna, men vi får nöja oss så här", fortsatte hon. "Men ljuset från solen, det är ju så härligt!"
    "Javisst är det fint", svarade jag och betraktade träden som stod uppradade längs med vattnet. På håll såg de ut som utbrända tomtebloss. Några fåglar seglade iväg över himlen, och den blåa färgen på vattnet låg fortfarande ödesmättad. Dämpad från spruckna bitar av ismosaik.
     Den äldre damen hörde inte riktigt vad jag sa och jag fick därför luta mig lite närmare hennes öra. Jag artikulerade onödigt mycket kände jag, stretade med munnen och vek tungan dubbelt. Som om det skulle hjälpa henne att höra bättre. Men hon greppade snabbt samtalet, nickade ivrigt och svarade att vi fick passa på att njuta av stunden för under nästa vecka skulle vädret minsann slå om igen.
    "Men äsch, tänk inte på det nu. Nu är det ju så fint", sa hon och duttade till lite snabbt med armbågen i sidan på mig och skrattade. Hennes ögon log så att rynkorna bildade små arméer med myror längs med hennes kinder. Det var en solig tavla att begrunda.

DAG LJUVA DAG!

För första gången på väldigt länge behöver jag inte plugga på min fritid, jag är fri. Men det är inte alltid så lätt alla gånger att bli frigiven, till slut kanske man ändå vill vända tillbaka till fängelset där tryggheten med säkerhet finns. Där vet man oftast vad som väntar, handlingen är given. Berättelsen är en deckare.

OM vi säger så här, min första vecka som icke studerande har vållat mig en del förvirring. Vilsenhet, jag hugger mig fram genom den tätgröna djungeln och just som jag tror mig finna vatten möts jag av desto mer - djungel.

Men häromdagen beslutade jag mig för att göra allt som jag så länge har velat göra, sådant som man visserligen kan sysselsätta sig med lite då och då på sin fritid, men som student får man bara ÅNGEST eftersom man inte tar minuterna i akt och istället PLUGGAR inför kommande tenta.

Därför gick jag och köpte mig sticknålar och något garn, och så anmälde jag mig dessutom till en kurs i Hur man hanterar en båtradio. Sedan kom jag hem och satte mig med nålarna och garnet, hittade änden till tråden som jag tråcklade upp, och där rullade hela nystanet ner från min famn, ut på golvet och nålarna kändes lite i vägen, de stötte emot mina lår när jag svängde runt med garnet, och jag koncentrerade mig så noga på stickandet att det började göra lite ont i huvudet, bara sådär lite som det kan göra om man spänner sig alldeles för mycket och rosorna på kinderna blir blåa och tungan hänger utanför mun som en dödgrävd laxfilé och jag bara måstebara måste barabaramåste se till att utnyttja all min nyvunna FRIA tid till att göra ALLT som jag inte har gjort och som jag för den delen egentligen inte heller alls har velat göra men jag gör det bara för att jag inte har kunnat göra det tidigare.

LEVA LIVET.

CARPE DIEM.

DAG LJUVA DAG.

Stickjunta & Båtradio
--- - - --- - - --- - - ---

Ni förstår, jag är ytterst förvirrad

över tillvarons beskaffenhet

Tveklöst månsken anropar kalasvärlden

03:51. Jag vaknar av ett strålkastarsken riktat mot mitt ansikte. Instinktivt sträcker jag upp händerna där jag ligger i sängen, som ett hispigt höstlöv under vindens utandning, och försöker se igenom - se bakom det kalla ljus som naglar sig fast på mig. Som bänder mina händer bakom min rygg. Jag anstränger mina ögon och grimaserar. Drar upp den ena mungipan så högt upp att alla delar i ansiktet smidigt byter plats, likt taktiska spelare på plan. Ansiktet blir som en Dalí där skevheten är en förutsatt regel och fantasin lika löst hängande som jordens kropp i universum.

Men tänk om jorden plötsligt tappar greppet?
Faller ur sin bana!
Faller ner mot universums egna gravitationskraft, x-antal ljusår ner i stupet. Ner i ett lömskt litet hål och kliver upp i en annan värld bland väldiga utomjordingar till kaniner och galna hattmakare. Då försvinner syftet med den surrealistiska målningen från mitt ansikte, mina anletsdrag intar första position - relevé! Förutsägbarheten talar i mun på mig med sin allra pipigaste röst: ja. nej. absolut. precis.

Så vi dukar upp för ett te-party, varelserna på den andra sidan världen och jag, samtidigt som strålkastarskenet långsamt börjar bege sig av. Likt en avlägsen kyss klättrar det vidare upp, längs med mina väggar. Och dess blåvita klor håller ett stadigt grepp om bokhyllans tre översta plan.

Gulglädje

När våren kommer dyker alla påskliljor och tulpaner upp som kittlande strössel på förhårdnade vinterskorpor. Även om blommornas livslinje inte är den längsta på blomjorden, är det ändå trevligt att köpa sig en bukett att ställa som vardagskrydda på det annars så tomma köksbordet. Om så bara för några dagars trivial underhållning. Som när man kommer hem och upptäcker -Nämen sedär! Där står ju ni gula solkroppar och ler så glatt åt mig. Va? Jaså, ni tycker det, att jag ser ovanligt fin ut idag. Men åh, så söta ni är. Tack tack. Ta en choklad vetja.

Blåbusslivet

Nuförtiden tar jag bussen om morgonen. Jag har förvisso alltid tagit bussen, men den här bussen är en jobbuss. Istället för tuff-tuff-röd är bussen allvarligt blå och den går var fjärde minut istället för var femtonde. Alla säten i blåbussen är majestätiska med lite gula inslag här och var. Och har man kjol på sig river det lite lätt mot låren eftersom klädseln är något sträv, ungefär som en nyklippt åker. I den röda bussen är sätena som tagna från 1800-talet, lite guldassiga och plyschiga utan friktion. Lena som kattryggar.

Ljudnivån i blåbussen är ganska dämpad, ett blygt prassel hos sidorna från någon enstaka morgontidning rör sig fram med jämna mellanrum. Blädder. Tanketyst. I luften hänger några uppbokade möten på spänd lina och på vägarna utanför seglar morgontrafiken ljudlöst förbi. Det ser ut som brickor i ett spel utan handling.

Ja, som om det inte vore nog tar det mig dessutom bara några minuter att komma fram, istället för en halvtimma som med den röda bussen. Det blir därför ganska oenhetligt, i upplevelsen av den bok som jag just läser. Poesin känns huggen, som om den inte fick komma till tals nog innan jag strax ska stänga igen boken. Och därefter hänger de trasiga orden efter mig resten av dagen. Alldeles trasade och eländiga, som bostadslösa hundar utan munspel.

Nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer

Den här skrivlusten, ibland ligger den påtagligt nära och andas andäktigt mot min nacke. Men mestadels ropar den på mig från någonstans jag inte vet vart. Kanske kommer ropet från en grotta flera mil, flertalet länder härifrån. Kanske från universum.

Jag vet vad ropet vill mig, men eftersom avståndet mellan oss är så stort kan jag inte riktigt uppfatta det i dagligt tal. Det är som om det ligger ett hemligt brus däremellan och stör. Ungefär som en radiosändning som förestår sig som en självklar frekvens, för att plötsligt skifta, och där någonstans i det undermedvetna lockas bruset fram. Det ljuder precis som när man skär tomat med en oslipad kökskniv. Det är ett ofrånkomligt brus, det brusar och naggar mig på min vänstra skuldra, jag vill stänga av radion helt men förmår mig inte av ren nyfikenhet. Istället vrider jag på ratten och lyssnar, med andan upphängd i pausläge, efter det vattenklara ljudet som dyker upp som en strimma och försvinner lika snabbt som skiftande solstrålar mellan moln. Ungefär som något man hör sig själv säga medan man säger det.

Som ett utanförskap utan vidare mening.

Idag är bruset nästintill borta, men jag kan höra dess efterskalv som hos en uråldrig sandsnäcka. Det är dags att fatta pennan. Jag vill i alla fall tro att det är dags. Att fatta pennan under det klara ljuset. På pappret framför mig ligger bruset i en annan form. Det är en målning som föreställer nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer.