Det här med drömmar har jag ingen som helst koll på. Läser man i en bok sägs det att drömmar betyder si och läser man den andra boken är drömmarna ett så. Och läser man tröttsamt den tredje boken visar det sig att drömmar inte betyder något alls.
.jpg)
Är det så att man drömmer mer under intensiva perioder i livet när de största förändringarna sker? Och vet man ens vilka de kommande förändringarna är, eller är det bara ödet och en viss del av hjärnan som vet och vill meddela det genom att lägga ut knasiga ledtrådar i form av en Alice i Underlandet saga?
På sistone har jag blivit road med drömmarnas mest gigantiska, intensiva och mest underliga filmer. De består av ett gränsland mellan verklighet och fantasi där allt och alla ter sig sjukt banalt och komiskt. Bilderna som målas upp är som långa scener föreställandes de mest färgrika upplevelser med de mest uppskruvade personligheterna i min omgivning. Drömmarna är som en blandsaft i koncentrerad form.
Och när jag vaknar ser jag forfarande drömmen rulla i mitt huvud och kan hur lätt som helst återberätta den i varenda detalj samtidigt som jag skäms över drömmens förvrängda karaktär. Och den person jag berättar om mina drömmar för kiknar av skratt.
I think I´m head over an intese period in life because I can tell it by my really strange, banal dreams included familiar characters so highly intensive, making me feel like I´m stading in a borderland painted with scenes from Alice In Wonderland. My dreams are like a straight must tightened into its own capsule. And when I wake up I use to be ashamed for what I dreamt but the one I retell them to only gets a big laugh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar