gulljust allvar möter lysröda läppar

Igår när jag stod på perrongen till pendeltåget på väg till mitt upprop läste jag en enkel och klockren krönika av Dan Hallemar i en av Stockholms gratistidningar. Krönikan handlade om den gemensamma bild Dan, jag och flera andra som kommer utifrån har av Stockholm. Det fick mig att vilja skvätta några nostalgiska rader här och nu.

När jag var liten åkte jag och min familj till Stockholm varje sommar för att ta båten till Finland och jag minns hur mäktigt allting tedde sig när vi stod i Värtahamnen bland råa höga bergsblock som ekade vilsenhet och jag minns att jag tänkte att det minsann är så här Stockholm är när man väl vågar sig ur Drottninggatans gränser. Det är ju den här makten och hårda fasaden alla stockholmare nöts av och formas till.

Innan vi åkte till färjecentralen intog jag och min familj givetvis alltid lunchen på McDonald´s som ligger alldeles jättecentralt på Vasagatan utanför centralstation, där gängen stod i tunga klungar samtidigt som några toner av någon melankolisk Eva Dahlgren-klassiker rullade i mitt huvud. Här i storstaden var för mig alla människor farligt stöddiga och (mode)medvetna. (På mina korta visiter noterade jag mitt i min köpfrossa att även gamlingar gick på Åhléns och kollade på trendiga saker, vilket aldrig förekom i den stad jag kommer ifrån, där Åhléns visserligen endast består av högst ett plan med enbart kosmetika och enfärgade bomullstrosor.)

När jag väl flyttade till storstaden för tre år sedan åkte jag en hel del pendeltåg till och från skolan då jag först bodde andrahand i en förort ca 30 minuter från Stockholm. Att förorten inte ens räknas till Stockholm stad gjorde mig inget, för jag tyckte ändå att jag befann mig i Stockholms hippa atmosfär när jag med stolta steg och lysröda läppar (som man bara kan ha här i staden utan att bli uttittad) klev in i det lokala köpcentrat för att handla på Ica. Och jag minns hur underbart det var att åka tunnelbana i rusningstid - lika packat och lika allvarligt gulljus som humör i folks ansikten, hur jag älskade att försöka rusa lika snabbt som alla andra genom den trånga gången, så kallade "tarmen" i centralen och hur jag försökte svänga till med en hemskt tillgjord nasal stockholmska för det nonchalanta biträdet på Pressbyrån. Allt om staden som jag tidigare mest sett på Bullen och Rederiet hade ju blivit till min glamourösa vardag!

Men snabbt försvann den naiva euforin över trängsel, pendlande och bittra stockholmare och jag bakades så småningom in till att bli en del av massan. Men jag har trots allt, precis som Dan Hallemar i sin krönika, alltid känt och erinrat mig om den bilden om staden man alltid kommer bära med sig som inflyttad, oavsett om det gått tre eller tio år. Och när jag läste denna krönika, åter sittandes på ett pendeltåg som skulle ta mig till förorten, fast tre år senare kändes det som om jag var tillbaka på ruta ett vilket gjorde mig förvirrad för jag visste plötsligt inte om jag behövde dra på med ett par lysröda läppar och spela säker eller om jag ens längre behövde bry mig.

Yesterday I read a chronicle in a paper which was about the image we non-natives inhabitants have and will always have about this beautiful town Stockholm. I got so inspired by this chronicle making me wanna write about my own experiences and thoughts I had before I moved to this town three years ago and how the original view of the city never will change to me. As a non-native person I appreciated lots of small things when finally being a part of this town at the time I moved here. Things I always have dreamt of doing and things about Stockholm I´ve just seen on tv; things which most people just rush through in everyday life. What I also did during my first time here was to exaggerate my unsure presence a bit with glaring red lips and an alleged self-assurance because of all new unexpected impressions in this lovley actual small-town called Stockholm.